som gjorde att vi satt ute hela em igår. Jag hade besök av min syster, svåger och min skånska väninna. Männen umgicks med samtal om världsliga problem i politiken och i ekonomin. Vi kvinnor satt en bit ifrån och njöt av värmen,  varvat med skrivande prat från min sida och läsande och prat från de andra. Vi lyssnade på fontänens porlande och alla insekters surr och fåglarnas kvitter. Vi gick inte in på djupet av min situation. Det känns inte nödvändigt alla gånger. De är underbara på att hantera mig, som jag är nu, och det viktiga är ju att jag kan känna gemenskap med dem, känner jag. Känna delaktighet i allas tillvaro...lyssna på deras framtidsplaner...prata om nuet...kramas...känna kärlekens vibrationer.

Vi skrattade gott åt gamla minnen, som alltid dyker upp när vi ses. Vi pratade om min systerdotter som kom till världen precis igår för 37 år sedan. Vi pratade om att vädret var lika vackert då, men att det dagen efter vände om och blev till snöoväder. Måtte det inte bli så i år igen! Då för 37 år sedan kom en ljuvlig liten tjej till världen. Hon var späd och hade mörkt långt hår, precis som jag hade när jag föddes.
 
"Jag som liten", ingen späd tjej men hårfager.

37-åringen påminner mig även om Nheas lilla Alice, som också har ett tjockt tätt mörkt hår. Sådana bebisar blir extra ljuvliga på något vis, men jag älskar förstås alla mina småttingar lika mycket med eller utan hår.

Eftermiddagen blev en skön stund...tacksamheten mot mina kära, som gör min tillvaro så fin är enormt stor.
Love love love