Mitt i lekstugan får jag vara med att leka med mina gulliga barnbarn. Även de minsta ser att jag gillar att leka.
Här leker Alice med Saras första dockvagn, som finns här hos mig.På Juldagen var det dags för dockvagnsbyte av modärnare design.

 

svärfar och sa att "Nu är jag vaken" och vem blev inte vaken då!? Svärfar skulle på läkarbesök idag och var noga med att inte missa den tiden. Manligt ansvarsfull in i det sista...

Vid lunchtiden ringde svärmor och ville prata med Mannen. Hon hade inte sin hörapparat på sig så vad än PA M. sa så hörde hon inte det. Hon pratade om att svärfar var på intensiven. Det hade inte vi någon aning om, så efter mycket om och men uppfattade hon att PA M. lovade att höra av sig till  Mannen.

När svärfar kom till sin läkare, så blev han omedelbart skjutsad till Intensiven för hans hjärta mår inte bra. När vi äntligen lyckades nå Mannen, då var han på Sjukhuset hos sin far. Och här satt vi och inte visste någonting när svärmor ringde. Jag som trodde att det var hennes demens som spökade. Förlåt mig svärmor! Det var istället Mannens tystnad som var felet.

Nu ligger de på varsin avdelning på Sjukhuset. Skönt, tycker jag, för då har de tillsyn hela tiden. Och så blir det en avlastning för Mannen.

Vi kan nog få en bra kväll ändå med Idolmusik och tända ljus. Och det önskar jag så klart er andra oxå.

som flickorna i Blomsterhandeln döpt min julbock till.

Inne i huset är det fantastiskt julmysigt. Sara har ju en oerhörd stor känsla för att dekorera smakfullt. Greta placerade ut tomtarna och pyntade riset. Precis innanför dörren sitter en tomte och läser för den andra. På hallbyrån står tomteflickan och hälsar alla som kommer "Välkomna". Tallriset på slagbordet är överfullt av pynt, så att grenarna dingnar av tyngden. I vardagsrummet står det en hel tomtesaga, som Greta berättade för mig.



Med stort allvar placerade hon krubbans figurer i en ring runt lilla Jesusbarnet, för alla ska titta på honom.



Vi kunde inte motstå att prova mina gamla Luciakronor, som Sara hittade i en av kartongerna.
Den ena av dem bar jag som femåring. Då hade jag långt, ljust av nattflätor lockigt hår. Precis som Greta hade i tisdags.


Att få hjälp av Sara och Ebba med Advents- och julpyntet var guld värt, så det var bara att köra hela racet redan nu. Aldrig någonsin har jag haft mitt hem julpyntat så tidigt på året som i år. Jag trivs med det. PA E. och jag håller på att lyssna igenom mina julCD, så vi det så mysigt, så.

när svärföräldrarna vägrar att ta emot hjälp i sitt hem av personal, fast de inte klarar av att sköta varken sig själva eller sitt hem.

-"De vill minsann inte ha någon, som kommer och rotar i deras lådor." Sådana kommentarer sitter de och slänger ur sig rakt ut, trots att de vet om hur mycket hjälp jag har nu. Och trots att de vet hur jobbigt Mannen har det med mig nu.

I början försökte jag "så ett frö" genom att lovprisa min personal för att få dem att tänka om, men nu blir jag enbart arg när de besvärar Mannen med sin stolthet. Tur är väl att Mannen ligger lågt och inte lägger ner så mycket krut på dem just nu. Han försöker ju jobba på som vanligt. Han kan inte gå ifrån sitt jobb när som helst, så till min stora förvåning beställde svärfar en taxi idag, när han skulle åka på provtagning på Sjukhuset.

Jag undrar vem som är mest avigt inställd till hjälp i hemmet. Svärfar, tror jag, för när svärmor nyligen gick till läkaren för sin senilitet, då insåg hon att hon behöver hjälp, så nu vill hon helt plötsligt flytta till ett äldreboende där det finns personal dygnet runt. Det vill svärfar absolut inte göra, så när hon fick besök av senilutredarna smet svärfar ut. Hur kan man svika sin fru så, undrar jag?

Just nu är båda svärföräldrarna så knackiga, så att jag inte vet hur det ska gå för dem framöver. Jag får förlita mig på att det senilteam, som är inkopplat hittar på en bra lösning för dem. Och att svärfar "köper" den lösningen.

Jag känner en viss oro inför december månad. Det är den tid då jag vill att det ska vara mysigt med julklappsplaner, tända adventljusstakar och julmusik. Bort med orostankarna! I morgon kommer Sara och Greta och pyntar hos mig.

gamla vänner, som jag inte ens har träffat på många, många år.

En dag kom jag att tänka på en jättehärlig väninna,I, som jag kom i kontakt med via några killar, som raggade tjejer. De körde runt på sta´n i sin engelska bil Sunbeam, som hade träinredning och skinnklädsel. Jag hade åkt med dem tidigare, så jag hoppade in i baksätet den här dagen också, när de stannade till och vinkade in mig. Den andra killen ville också ha en tjej bredvid sig. Han snurrade runt med bilen på sta´n en stund. Efter en stund fick han syn på I, som stod och skrattade ihop med några andra tjejer. Hon nappade glatt på hans förslag att kliva in i bilen.

Vi, två, åkte ihop med killarna ett bra tag framöver, både i vår stad och till andra städer. Stannade och fikade och satt och pratade. Jag minns att vi åkte ut på en naturupplevelse också. Promenerade i en vacker skog med en å, som rann bredvid gångstigen. Det tillfället minns jag som mycket romantiskt.

På ett foto ligger hon på motorhuven klädd i sina storrutiga svart-vita snävt insydda byxor. Hon var alltid så himla livfull och glad. Jag minns att jag kände mig tyst och osäker när hon var med. Ändå trivdes jag att vara med henne. Hon gjorde mig så glad.

En dag ville hon inte träffa den andra killen längre. Hon tröttnade på honom när han bara somnade, då hon hade tänkt sig att ha lite kuttrasju. Åh, vad jag saknade henne i fortsättningen. Jag stötte ihop med henne på sta´n en kort tid efter det. Hon hade då med sig en annan kille och talade lyckligt om att hon var gravid med honom. Jag, som inte alls hade några egna sådana planer då, tappade helt kontakten med henne efter den gången. Jag har på något vis ändå alltid hållit mig uppdaterad om hur hennes liv har varit. Hon betydde mycket för mig.

Förhållandet med den nya killen blev livslångt. Hon fick också fler barn med honom. En av döttrarna var min gympaledare, så genom henne vet jag att hon var mycket lycklig med honom. Nu är hon ensam för han dog i cancer den 13/2. Jag kan känna precis hur ledsen hon är...vi kom varandra så nära då för länge sedan.

Tänk så underligt att jag kom att minnas just henne för någon dag sedan...kanske var det till och med den dagen som han dog. Tankarnas makt är förunderliga.

kom till mig idag vid lunchtiden.

Det var en fin överraskning att de kom hit precis som ddet var att få årets första julCD med EMD av Sara. Jag väntar med att lyssna på den tills de kommer hit och pyntar åt mig. Det är Gretas bländande förslag att :- " då får väl vi göra det åt mormor eftersom inte hon kan det själv i år." Hon har ett stort hjärta, hon.

Greta hade en högt uppsatt hårsvans idag med rosa sprayfärg i ett par slingor i sitt ljusblonda hår. Hon var både söt och snygg i det. I hennes ålder just före skolstarten är hon både liten och stor. En riktigt sprallig tjej, som nästan aldrig sitter stilla. Härlig att se på är hon.

Och Sara låter så trygg i sig själv nu. Trivs på jobbet. Trivs hemma. Ger barnen så mycket kärlek. Det känns gott att se för mig som mamma.

Mannen köpte de första julklapparna till barnbarnen igår. Han ville vara ute i god tid. Tänk att det också snart är dags att pynta huset igen. Det är ju ett himla plockande med allt pynt varje år. Känns ju som att det är nyss som alla sakerna blev undanställda. Jag förstår dem som låter ljusslingorna hänga kvar år från år. Det kommer i alla fall att bli fint med ljusstakarna när de lyser upp i fönstren. Det är ju kolsvart ute nu.

Åh, så mycket bra sång och musik jag fick höra igår på Körslaget. Och Olas kör vann med 1%. Jämnt så det förslår. Sångglädje fanns det gott om hos alla. Jag höll takten med benen så att de kom igång med sin blodcirkulation. Då blev fötterna varma och jag fick också bra motion av det.

sa det idag när systra mi´ kom på ett oväntat besök med famnen full av Halloweenfärgade rosor och en söt ängel, som hon tycker är som gjord till mig. Hon stod där fräsch som en nyponros med sitt vackert färgade hår och i sina gnistrande smycken. Det var härligt att se.

Oväntade besök funkar nog lika bra för oss båda. Ta dagen som den kommer. Åka om dagen känns bra. Ta emot besök och vara som dagen är just då. Oftast blir jag pigg och kommer igång med skrivkonversationen. Idag satt PA E. med och läste högt vad jag skrev. Det blir ett väldigt bra samtal då, tycker jag.

Tiden går bara så fort när man har trevligt. Hon kommer tillbaka igen förstås och så mailar vi via FB för att hålla oss uppdaterade om vad som händer med/hos varandra. <3<3<3

när min Kusin kommer igång med sina berättelser om alla och envar.

Jag får många hälsningar via henne från andra kusiner. Då vill jag även få höra historierna om dem alla - hur de mår, var de bor osv. Det berättat hon gärna utförligt om. Vilket minne hon har! Hon kommer ihåg alla och allting runt dem. Det är så intressant att lyssna till.

Idag kom vi fram till att PA E:s fästman är mina barnbarns brylling. Herregud, vad vi skrattade då vi kom på det! Där satt E. och lyssnade länge medan Kusin berättade och inte förrän hon nämnde efternamnet, så vaknade hon till. Vad! Det heter min fästmans morfar. Och så var karusellen igång med att försöka bena ut hur allting hängde ihop. Det tog sin tid med många frågor och många skratt. 

Så får även han veta, precis som mina barn, att han har sjömans-och lappblod i sina gener. De egenskaperna kan vara bra att känna till då man blir rastlös. Det är då som sjön och fjällnaturen lockar. Sån´t sitter i generna.

Efter några timmar tackar Kusin för sig och jag tackar henne för säsongens första två papegojtulpaner och tre mörkröda rosor. Vad lycklig jag blir över hennes blombuketter. Den senaste stod och gladde mig i nära två veckor.

Nu blir det Förkväll i sängen medan allt roligt från idag sjunker in i mig.

idag!

Först sov jag den extra timmen, som vintertid gav mig. Jätteskönt! Men då var klockan fortfarande nio, så mina matrutiner har funkat så bra idag.

Vid elvatiden kom Sara och Greta. Jag låg faktiskt och tänkte i morse på att det var nära tre veckor sedan vi träffades senast. Och så kom det ett SMS där de undrade om jag gjorde något särskilt idag eller kunde ta emot besök. Jag svarade omedelbart Ja med en smilegubbe.

Greta lekte sina lekar som hon alltid gör hos mig. Och kom också och kramades då och då. Hon är så söt. Idag hade hon sitt ljusgula hår i en lång fin fläta. Jag berättade att så brukade jag också ha mitt hår i hennes ålder. Lika ljust som hennes hår var mitt också. Då såg hon så stolt ut.
Mitt uppe i leken blev hon hungrig, så morfar ordnade kycklingklubbor åt henne.
Hon mumsade i sig två stycken i en väldig fart.


Jag tycker att det var så roligt att sitta nära Sara idag. Jag tror att det är bra med närhet emellanåt. Då håller vi kvar vår gamla känsla för varandra och kan se bort ifrån mitt tillstånd nu. Vi överför så mycket glädje och energi till varandra fortfarande. Love, love,love!

Väldigt nöjd och belåten satte jag mig sedan och tittade på reprisen på Dansbandskampen. Måste ju hänga med i de olika tävlingarna :-)) Det programmet är väl lite sisådär...ingen hög musikkvalitet precis. Inget måstetittande egentligen men passade bra som avkoppling idag.

Istället för att jag går omkring, så rör jag mig i cybervärlden nu. Där följer jag mina vänners rörelser i min fantasi.

Fantasivärlden ger mig utrymme för doftupplevelser, känsloupplevelser och rörelseupplevelser i olika element. Jag är rikligt utrustad med fantasi, tack och lov. Har nog alltid varit det, med tanke på alla idéer som jag fick och fortfarande får. Förr kallade jag det för att jag hade mitt barnasinne kvar.

Cybervärlden gör mig delaktig i vad som sker runtomkring mig. Den ger mig även tillfälle att uttrycka mig i skrift. Så fort vi fick tillgång till datorer på jobbet, så väcktes mitt intresse för den världen. På jobbet fick jag aldrig möjlighet att använda mina kunskaper fullt ut, tråkigt nog. Det tar jag igen nu...så jag är inte bitter, som Robert G. brukar säga...

Jag har vänner både i England och i Israel, som jag når på sekunden. På 4sekunder poppar ett svar upp från dem. Jag lever i en fantastisk värld via rymden.

Och det ska börjas i tid, tycker jag,
så jag sätter Viktor och Alice vid min dator:

Babblarna går sedan om och om igen...

Just idag fick jag pumpafoton på Viktor och H, som nu pryder min dataskärm.
Jag är långt ifrån men ändå nära.
Love, love,love!

hos Sara. Då samlade hon sin egen familj på lunch och tårta. Somris, som bor en bit bort, kunde inte komma, men resten av familjen uppvaktade henne med presenter och blommor.

Hans lekte med lilla Alice, som han älskar så mycket. När Greta tog med henne upp till sina dockor, så blev plötsligt hon intresssantare för Alice. Jag tycker nog att Hans fann sig bra i att det blev så, för det vankades lunch och tårta i matrummet just då. Det blev som en naturlig övergång till annat då.

Alice håller hela tiden koll på var jag är. Jag är väldigt viktig för henne, underbara lilla unge. Hon ville att jag skulle följa med henne till övervåningen precis som hemma hos henne. Hon stod där i trappan och väntade på Momma. Jag blev tvungen att avböja inviten för jag orkade inte med den bestigningen då. Det gör hon ingen stor affär av utan fortsätter att leka igen som vanligt.

Greta bjöd mig på kaffe och soppa i sin rosa plastservice. Hon är så söt! Men, oj, så hon saknar att jag inte kan leka med henne. Jag klarar ju inte av att sitta och plocka saker med armarna. Då tänker jag, att vi kan mötas vid något filmtillfälle. Ligga på min motorsäng. Under en film delar vi samma upplevelse, precis som jag gör med min PA E.

Hans fick min akryltavla "Mormor med sina fem barnbarn". Den la han en beställning på för en tid sedan, när han såg att jag hade med en studsmatta på bilden. Han blev så glad när han såg att jag hade med mig den. "Den ska sitta vid sängen", sa han. Då kom mjukiskillen fram och honom gillar jag. :-)

De vuxna pratade om en förestående renovering av köket. Sådant prat klarar jag inte av att delta i. Då sitter jag ganska passiv medan jag ser mig omkring i huset...kollar på om Sara har pyntat med några nya detaljer...lyssnar på barnbarnens lek och prat...tittar ut på trädgården.

Deras egna familjeliv har ju precis börjat. Jag förstår ivern i deras planer. Döden finns inte med i tankarna i den åldern. De gör precis samma saker, som vi gjorde i deras ålder, så jag känner så väl igen mig hos dem.

Den här gången använde jag vår egen bil till resan. Det gick bra att ta mig i och ur bilen. Jag sitter högre i Färdtjänstbussen, så där får jag mindre slemattacker, när jag ser mig omkring på naturen. Vi tänkte att vi inte skulle ha någon tid att passa, så då får jag ta de besvären.

Det kommer alltid en sorglig och en underbar känsla efter det att jag har träffat alla mina kära; barn, barnbarn och mågar. Jag fylls både av en slags sorgkänsla men mest fylls jag av Love, love, love!

fick jag av min Kusin, när jag tog mig dit i onsdags. Hon har hiss, så det gick så bra så att komma till lägenheten. Hon har klagat på att hennes rosa pelargoner blir vita när de blommar om. Är väl  ympade på vita, tänker jag. Jag hade därför med mig en äkta Mårbackapelargon, som har sitt ursprung från min mammas gamla pelargon. Den blir garanterat rosa år från år.

Det var första gången som jag besökte henne i hennes nya lägenhet, så det blev en husesyn först.
Lägenheten är en tvåa, precis lagom stor, och väldigt mysig. Vi tittade på väggen i sovrummet med alla foton på familjen. Det är så intressant att se alla släktdrag, som går igen framför allt i barnbarnens utseende. På ett foto finns även jag med som åttaårig brudnäbb på hennes bröllop. Jättesöt, är jag!

Jag träffade hennes Katt, som ropar "mama" när den är hungrig. Den röjde med mattorna en del, i ren och skär avundsjuka, för att min Kusin pratade med oss och inte med den.

Hon har många minnessaker, som jag kommer ihåg från min mosters hem. De berättar hon så fängslande historier om, så att jag kan se bilder framför mig. Jag har också lätt för att pendla i dofter och känslor mellan den tiden och nutid. Hjärnan är fantastisk.

Nu fick jag se balkongen i verkligheten och inte bara på foto. Vilken bra trädgårdsmästare hon är. Blommorna växer sig kraftiga och höga där. De blommar för fullt ännu, kanske för både andra och tredje gången, och de kommer inte att hinna blomma klart, innan frosten och kylan tar kål på dem. Därifrån fick jag med mig en vacker rosenkvist med tre gula rosor, som nu doftar i hela vardagsrummet.

som lättade upp humöret.

På fm kom Hemtjänstens A. till mig och fikade på sin lediga dag. Underbara A! Vi pratade om hennes nya jobbstation, om filmer och om golf till att börja med, sedan blev det barnprat. Hon har en fyra-årig liten prinsessa precis som jag har min femåriga Greta. Prinsessorna älskar först rosa och sedan ändrar de sin smak till ljust lila. Hur kan det komma sig att det blir samma färgval hos olika prinsessor? Liksom Alfons hittar Greta på alla upptänkliga anledningar till att inte kunna somna, när hon vill vara med mamma en stund till. Hon säger då att hon inte kan somna i sitt rosa rum precis som A.:s lilla tjej. A. ger henne därför ett nymålat rum i vitt och lila på hennes födelsedag. Hon har kalas idag.

På eftermiddagen åkte jag till min lilla, tunna, virriga Mamma, som fyllde 85 år. Hon hade redan sällskap av min Syster och min Kusin. De var vid Fjärilsparken när jag kom med min PA M., så vi väntade en stund i trapphuset. Jag hade min EL-rulle. Det tog inte så lång tid innan det hördes skratt och prat i hissen. Jag gissade att det var de som kom, så precis när hissdörren öppnades tutade jag flera gånger. Mamma blev så överraskat glad, så hon höll på att glömma att hon använder rullator, när hon ville rusa fram och hälsa. Hon blev både glad och ledsen. Det förstår jag så väl. Det kan inte vara lätt att se sin tidigare alerta dotter sitta i rullstol och dessutom vara stum och matas med sondmat. Vi försökte lätta upp känslorna runt det och det lyckades bra, tycker jag. Min situation fick inte ta över hennes kalas. Hon kom igång, som hon gör emellanåt, och visade foton och berättade om gamla minnen. Då är hon nästan som förr i tiden och det känns så roligt. Hon hängde även med på allt skoj, som kom från min Syster och min Kusin. De är gudomliga, som klarar av att skapa glädjestunder mitt i eländet.

Åh, så bra det kändes för mig att träffa Mamma! Om inte hon hade funnits, så satt ju inte jag här nu. :-) Hon har haft svårt för att vara kärleksfull under årens lopp. Har väl inte haft sådana depåer att ösa ur. Nu tillför hon mig lite kramar och tröstande ord, så en Mamma är väl alltid en Mamma - virrig eller ej.
PA M. tyckte att jag hade gjort månadens goda gärning när jag gjorde Mamma så glad.

så jag svettas här vid fönstret nu när solen tittar fram. Den luras mycket nu med sin värme inomhus för ute är det kallt och blåsigt. Det är bara att acceptera att hösten är här.

Lekfullheten vaknar även hos stora starka män, som Olle ibland. När såplösningen tar slut så gör han ny med sex puffar såpa och vatten. Lagom blandning, som ett Kajsa Varg-recept. :-) I solskenet får varje bubbla alla regnbågens färger. En del blir pyttesmå och andra väldigt stora. Såpbubblor av Olles lösning dröjer sig kvar en stund i gräset till Viktors stora förtjusning. Och H får lite skällning av Olle för att lillebror får såpa i ögonen fast han inte klagar alls över det utan bara skrattar. Just då ser det lite komiskt ut när Olle bannar på H. när han själv står med en burk såpbubblor i handen. Ja, se pappor! Passar alltid på att visa sin karlamakt.
Jag njuter av all lekfullhet och av varje blåst bubbla!


På tal om acceptera! Det är mycket som jag måste acceptera nu. Eller "finna mig i", som jag kallar det för också. Det hjälper ju inte hur arg jag än blir. Jag har det som jag har det ändå. Ibland kommer det över mig hur mycket som jag inte kan vara med om eller göra längre. Jag som aldrig har haft något tålamod får verkligen lära mig att ha tålamod nu. Min värld är en lugn värld. Jag kan sitta oerhört länge och bara titta mig omkring. Det är samma liv och rörelse i naturen, som det är i den materialistiska världen har jag upptäckt. Skillnaden är att i naturens livfullhet finns det ingen stress.

Familjens livfull är det ljuvligaste som finns. I den ser jag ingen stress heller.

Jag uttrycker min känsla för familjen genom min målning,
som speglar barnbarnens livfulla rörelser omkring mig

Sedan i torsdags har vi varit väldigt nära varandra. Vi behöver varandra när vi hamnar i svåra livskriser.
Sara, Somris och Nhea ger mig så mycket värme, så den energi, som jag förlorade på min svågers begravning, fyllde de på igen hos mig.

Somris, H(hjärtat), Viktor träffade jag två av dagarna hemma hos mig. Viktor är i en riktig lekperiod, så det är en ren fröjd att sitta och titta på honom. Han vill inte gärna krama mig men kastar små varmleende ögonkast till mig emellanåt. Han åkte i mitt knä, helt fascinerad, runt hela kvarteret med El-rullen. Det är också en slags kärleksförklaring. Viktor fick flow och skapade sin första akrylmålning.

H provade mina hjälpmedel både inne och ute. Hon tog en egen runda med El-rullen och kom tillbaka mycket stolt och nöjd. Hon skapade en fimpkruka till PA E.


Sara och Greta och Somris familj kom på lördagen. När så många var samlade ville Mannen bjuda på fläskfilélunch. Jag satt med ute hela tiden i ett underbart sensommarväder och njöt av all rörelse, som de gav mig runtomkring. Greta hjälpte till att mata mig. Hon var så stolt i ögonen, när hon blev delaktig i den hjälpen.



Nheas familj kom som hastigast förbi med lite kvarglömda saker. Nhea och jag kramades så skönt. Alice dras med en förkylning, så hon kom bara förbi som hastigast i lördags. Skulle bara "heja" på Momma medan hon satt kvar i bilen. Oj, så ledsen hon blev när hon inte fick gå ur bilen. Hon svängde sina små ben över bilstolskanten men kom ingenstans när hon var bältad. Vi försökte säga, att vi ses en annan dag, men det tyckte inte hon. Lilla gumman, med sin bestämda vilja, ville stanna hos Momma.

Love, love, love!

så att regnet formligen öser ner. Jag tänker att det är i ren sympati för att min svåger slutade sina dagar igår. Just nu mitt i regnet ser det ut som att det ljusnar. Ljuset vill nog påminna om att det är alla stunder, som vi har haft ihop, som jag ska minnas. Ändå tar det en tid att vänja mig vid tomrummet.

Jag älskar er Svintoflickan, Nhea, Somris, Väninna! Det är så skönt att ni är delaktiga i det som sker. Era ord är kärlek.

skriver jag några rader. Ute skiner solen. Naturen är stilla. Det är bara några insekter och fjärilar, som flyger omkring och provar att sätta sig på nya blommor.

Det är en vacker dag och ändå känns den så annorlunda. Det ligger som en väntan på en stor förändring i luften. Efter den förändringen är ingenting sig likt.

Min svågers liv håller på att släckas ut. Hans kamp för sin överlevnad var förgäves. Cancern vann över livet.

Livet, ja, det förunderliga livet, som går vidare för andra och även ger nya liv. 

För snickaren, som är här och bygger en fast ramp till entrén, går livet på i sin vanliga trall. Hans liv pågår som om inget särskilt händer.

eller är det hans feberinfektion, som har gjort honom så svag att han har tappat livsgnistan?

Han som har haft så många framtidsplaner, under hela sin cancertid, vill just nu inte ens åka hem till sitt älskade hus på landet. Han känner sig för dålig för att vara hemma, säger han. Tycker inte att han klarar av sig själv utanför sjukhusets väggar.

Matlusten är borta för svalget är så torrt, så att varje tugga blir jobbig för honom att försöka få ner. Han bryr sig inte om att personalen gör läckra näringsdrinkar åt honom...vill inte dricka dem heller, så han får näringslösning via dropp.

Jag känner inte igen min svåger nu! Han som har varit så positiv och trott på en utläkning hela tiden. Han har tappat gnistan. Det är ett nytt sätt för honom att tänka, känner jag. Är han bara PC-svag eller känner han på sig att hoppet om överlevnad är ute?

när han som nu är sämre i en infektion, därför att hans immunförsvar har blivit så svagt av all cancermedicin?

Egentligen kan vi dela vårt gemensamma öde att våra liv blir förkortade mot vad vi hade tänkt oss. Men han vill inte så gärna prata på det viset. Han planerar framåt på ett vis som inte jag gör. Jag vill ju ta tillvara varje dag, som är nu och inte ha för många planer framåt i tiden. Så i den frågan tänker vi olika.

Jag tänker ofta på honom men jag kan inte fullt ut känna min sorg över hans sjukdom och hur den påverkar hans familj. Min sorg är ju så stor över min egen och min familjs situation...den räcker liksom inte till för mer elände.

till Greta, sittande i rullstolen och med utflyktspackningen och min mobila Toastol. Det var min första resa utanför hemmet sedan frakturen och kom att bli av tack vare Nhea och Sara, som ser möjligheter i alla situationer.
Jag satt i skugga i trädgården för solen är så varm nu. Än satt jag mot poolen och än mot studsmattan beroende på var barnbarnen befann sig. Jag kan sitta och titta på dem hur mycket som helst när de gör sina uppvisningar med volter och hopp...bopp,bopp som Alice säger. Greta blev mammasjuk emellanåt när för mycket blickar gick till lilla Alice. Det förstår jag så väl, plus att det var ju faktiskt hennes kalas! Hans pysslar med Alice, som är hans älsklingskusin.

Tårtan fikade de på ett pick-nick överkast på gräsmattan. Greta, sötnosen, dukade med prinsesservetter till sig och Alice. Vilken fin em det var! Mitt i min trötthet kände jag livslust. Det känner jag mest med min familj, som jag älskar mer än allt annat på jorden. Love, love, love!

Toabesöken fungerade alldeles utmärkt hos Sara också. Två gånger besökte jag toastolen som stod på uteplatsen. Jag generade säkert mågen Nisse, som är lite pryd, men som inte jag kan vara i dagar som dessa, så jag lät kisset skvala ner i toahinken till resten av gängets stora förtjusning. Jag var så glad och nöjd över att det arrangemanget fungerade utanför hemmet. Jag känner mig genast mycket säkrare och kan nu tänka mig att åka på kalas fler gånger.