Idag snurrar vinden

runt med min trädprydnad. Det är snurra, som är gjord av metall och målad metallicmörkröd. I mitten föreställer den ett grekiskt ansikte. Den är formad så att den ser ut som en boll när den snurrar. Jag älskar att sitta och titta på hur den kan variera sig med vinden.




Jag köpte den förra året när min väninna och jag tog en dagstur till en stor, härlig handelsträdgård. Vi får båda två en stor avkoppling, när vi strosar runt ibland olika blommor, så det har blivit vår passion att åka till ställen där det finns mycket blommor.

Förra året köpte vi blommor och planterade ut dem alldeles för tidigt innan alla frostnätter var över. De frös ihjäl för oss. Det var otroligt synd, för jag hittade en mängd olika sorters penséer, som var så underbart vackra. De hade precis som olika färgade ansikten, som nickande, tittade på mig i vårvinden. Men tydligen var de inte köldhärdiga, som jag trodde. Stackars blommor!

I år har vi större tålamod och är mer återhållsamma. Vi planerar att åka på en dagstur i slutet av maj och köpa våra blommor. Då känns det säkrare att plantera ut dem, tänker vi. Det blir nog inte penséer, som förra året, utan sommarblommor av olika slag, som det säkert tar en väldigt lång tid för oss att välja ut. Då får vi en ny upplevelse och en ny spännande dag igen. Jag njuter av att jag kan längta till sådana enkla upplevelser, så kravlöst och fritt från måsten.

 Igår när jag satt och filosoferade i djup andlighet i mitt inglasade uterum, så kände jag en stor samhörighet med naturen. Jag kände verkligen att jag är en del av den. Det är en stor känsla. Jag kände mig alldeles varm inombords.
Då sände jag tacksamma tankar ut i cyberrymden. Jag tackade för allt vackert runt mig, all vacker fågelsång och att jag ännu är kvar på jorden. Jag bad om stöd till mig och min familj.

Och solen sken varmt, vinden brisade lugnt och fåglarna kvittrade underbart. Och fjärilarnas vingar fladdrade helt lätt och tog dem så sakteliga fram över rabatterna, där blommorna nickade mjukt i vinden. Och det lilla vita  molnet, som nyss skymde solen försvann och öppnade upp en djupt klarblå himmel. Jag såg rakt ut i cyberrymden...

Kommentarer
Postat av: svintoflickan

hej!

så mycke inlägg..så underbart att läsa.

ja,visst är vänner underbara.tur man har dem.

nu sitter jag här o läcker mjölk..känner mej som en liten kossa.

ska nog ta ett bad.

barnen sitter o ser teletubbies o äter isglass.

kramkram !!!!!

2009-04-19 @ 20:45:56
Postat av: Somris

Tänk att vi sitter här på våra uteplatser, andas samma luft, ser på samma himmel, värms av samma sol och ser ända ut i samma cyberrymd.

Så långt ifrån varandra - men ändå så nära ändå...

2009-04-19 @ 20:57:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0