när min väninna körde mig i den runt kvarteret. Den turen har känts som en väldigt oöverkomligt hög tröskel att komma över. 
   Jag har inte velat visa mig för grannarna i min rullstol. Jag, som alltid har varit så hurtig, snabb och kaxig sitter nu i en rullstol. Ännu ett nederlag att visa upp, har jag tänkt. Men så får jag peppning av Nhea..."bli inte som mormor, som aldrig ville ta emot hjälp"...och jag sträcker på mig och tänker:  "Banne mig, jag ska minsann ta all upptänklig hjälp, som jag kan få, så det så!"...
   Till steget till att ta en tur i rullstolen behövde jag en stödperson. Vem kan vara bättre på det än min kära väninna, som är med mig i vått och i torrt. "Nu gör vi det!", sa hon och så åkte vi runt kvarteret, som på en uppvisningsrunda :-) och det kändes så befriande att få göra det, för jag behöver verkligen rullstolen. Jag orkar ju inte alls gå som jag skulle vilja göra nu. Och jag vill komma ut och se naturens skiftningar och jag vill  "gå" på sta´n ibland. Nu kan jag göra det! Jag kan åka i den och slippa bli helt andfådd.
   Så min rullstol är nu en vän, som jag kan använda mig av. Det känns underbart, när jag tänker så. Jag blev vuxen och stark igen!  Växte nog en hel del inombords, till och med, efter åkturen.
    Scenariot innan debutturen har varit ungefär så här: "Vad ska grannarna  tänka nu?", undrade jag och kände mig liten som ett barn igen. "När ska jag någonsin klara av att åka runt kvarteret med rullstolen?", tänkte jag. Jag väntade på att min Man skulle bryta hindret och  föreslå en tur, men det gjorde han inte. Han kanske kände det lika svårt som jag gjorde...Vi talade egentligen inte om det på ett tag...
   "Varför ska jag bry mig om vad grannarna tycker!", tänkte jag, när det hade gått en tid med rullstolen parkerad i datarummet.  Mina grannar frågar ju aldrig mig någonting....de tittar bara på mig i smyg...håller koll på vilka bilar som kommer från hemtjänsten...såg säkert att jag kom med Fädrtjänst en dag...tittar i smyg på mig när jag är ute på tomten...skvallrar kanske runt med varandra och andra. 
    "Så länge någon skvallrar om mig, lever jag!", sa min kära Nigerianska kollega en gång till mig. En sådan där underbart urbansk tanke....som jag aldrig glömmer...jag ler nu åt hans godhet...Så låt grannarna hålla på länge med att skvallra, tänker jag nu.....
Kram alla góa vänner.
PS. Jag ska också få ansöka om en termorullstol med Joystick. Man får tacka! Då blir det ännu bättre, för då behöver jag inte belasta någons annans armar och rygg. Då kör jag den själv! :-) DS: