som jag fick av Greta, när jag låg på sjukhuset, hängde jag på mig igår.





Jag skulle åka med Färdtjänsten till henne och Sara. Chauffören, som var en kvinna i 40-årsåldern gav mig genast beröm för det fina halsbandet. Hon sa att hon också hade sådana halsband hemma. som hennes lilla tjej tillverkar.
Hon var en underbar chaufför, som det var så sorgligt att åka med, därför att jag inte kunde tala med henne. Vi hade precis samma saker att ventilera, hörde jag när hon talade till mig, fast vi var två generationer. Jag skrev på mitt block, att jag tyckte det var synd att jag inte kunde tala med henne och synd att jag inte kunde skriva till henna i bilen när hon körde den. Då sa hon att hon gillade mig mycket oxå. Nästan så att tårarna kom...jag fick snabbt kliva ur bilen och möta Greta med en kram för att stoppa tårarna...hon,chauffören satt kvar och tittade på hur jag blev mottagen av Greta, innan hon gled iväg med bilen. Hon ville nog se hur Greta, som har gjort pärlhalsbandet, såg ut innan hon åkte.
Igår kände jag mig som en bra mormor hemma hos Greta. Det kändes så varmt och  skönt inombords. Vi fick så bra gemenskap både ute och inne. Hon låg hos mig i sängen en stund och åt upp sin glasstrut med ena benet slängt över det andra...helt avspänd...góa unge...och så tycker hon att det är så dumt att jag inte kan tala. Som tur är klarar vi oss väldigt bra ändå med mycker kroppskontakt.
Jag hade en fin em med Sara oxå, trots att vi pratade så att hon blev ledsen över min dumma sjukdom. Vad kan man annat bli?! Jag kramade om henne ordentligt flera, flera gånger och tänkte att "så bra att jag kan kramas fortfarande". Hon kröp tätt intill mig och det kändes så bra för mig att kunna hålla henne så nära mig.
Love love love