Krukan har stått hos Sara över vintern. Det går att klippa ner varje stjälk ännu mer.
Jag sparar de gröna skotten som jag har klippt av. Kortar av dem till ca 1 dm. Sätter dem antingen i vatten eller jord så att de får rota sig. Jag tycker att det går fortare i vatten. Förra året fick jag fem fina nya på det viset. Jag brukar sätta ihop tre skott och nypa av dem när de har rotat sig, så att de grenar sig mer.






Modersplantan.


Ny blomma av skott.

Love,love,love!

i form av en liten Kille på 3,8kg.

När den enes livsuppgift tar slut, så börjar den andres. Han ville ut precis dagen före sin morfars begravning. Det om något är väl ett tecken på hur Livet går vidare och vidare.

Lite sorgligt är det förstås att han aldrig hann träffa sin morfar. Istället kommer han att få höra många, många historier om honom och på så vis skapa sig sin egen bild av honom. Han kommer att känna samhörighet ändå med sin morfar, precis som de som hann träffa honom. 

Livet är en gåta, som aldrig ger något bestämt svar. Livet går, som katten, sin egen väg.

då måste man ha gröna fingrar!


Trädgårdsmästarens fingrar tillhör min Kusin och fotona är tagna av ännu en Kusin, som kan den digitala konsten att skicka fotona till mig på. Vilket praktexemplar av Stockros det är!

Jag älskar den tekniken nu! Allas tillvaro kan jag följa genom det.

att hon knackade på och kom in till mig redan klocka halv tio.

Jag skickade ett brev i söndags med en fotokarta på fyra stämningsfyllda foton till henne. Hon fick det igår men höll lite på öppnandet tills i morse. Ville nog inte riskera att bli för upprörd före nattningen igår. Hon blev så glad över mitt brev och över mina foton, så hon måste genast åka till mig.

Korten speglar en sådan stor optimism, så man kan inte undgå att bli glad när man ser på dem. Det var en vacker höstdag, så vi satt utomhus hela tiden. Jag tog dem, när min svåger och jag redan var sjuka, och ändå minns jag den dagen hemma hos dem, som en mycket ljus dag. Man blir glad över enkla, jordnära upplevelser. I mörkret hittar man ljuset.

Hon gick genom rummet och sjönk ihop i min famn och sa, att brevet var precis vad hon behövde nu. Grät och var glad samtidigt. När "barnen" är hemma har hon tagit på sig den tröstande rollen och har inte kunnat visa hur hon känner sig själv. Hon sa, att det är så skönt att få prata om sina egna känslor och om min svåger och att få bli omfamnad. 

Vi pratade om begravningen, som blir en jordebegravning. Då kan vi lägga ner våra handbuketter i graven. Vi får gärna ge blommor i kyrkan vid kistan också. Då tänker jag genast på alla naturnära höstblommor, som han tyckte så mycket om. Och vi får klä oss som vi vill själv, säger hon, så naturligt. Allt sådant här praktiskt prat känns så banalt nu men det blir så ändå för det går inte att vara i sorgen hela tiden. Det orkar man inte i längden. Samtalet pendlar mellan de innersta känslorna till prylar i hemmet. Jag tar mycket på henne...lägger mina händer som ett tröstande tryck mot hennes hud.

Hon suckar och vi sitter båda tysta...det finns inga ord nu. Det finns ju inga trösteord att skriva heller till min bonus-svägerska i ett sådant här läge. Ingenting ger henne min svåger tillbaka...Jag trevade mig fram och uttryckte min saknad och tomhet. Jag skrev om hur mycket de båda har betytt och betyder för mig och att jag saknar att jag inte kan sitta och tala med henne nu. Och jag hittade rätt i hennes känsloläge. Jag "kallade" på henne och hon kom direkt :-)
Love, love, love!

Då fick den rosa höstelden, som jag fick av henne förra veckan, sällskap.


Tiden bara flyger iväg när vi träffas. Vi har ju så mycket att ventilera, prata om. Hon är också så aktiv om dagarna och är därför med om många händelser, som jag får ta del av på ett mycket humoristiskt vis. Jag kan vara hur trött och trög som helst innan vi ses, men när vi skiljs är jag "skrattfull" (som lilla Greta sa härom kvällen) och allt känns så lättsamt.

Hon har hälsningar med sig från andra kusiner. Jag får då anledning att ta kontakt med dem. Och det är roligt för jag gillar att skriva. Jag känner mig så omfamnad av dem på något vis.
Love, love,love!

i form av en skål med vitmossa, lingonkvistar, blåbärsris och ljung.

Det är Väninnan, som har gjort en avbild på sin skog. Där hittade hon och hennes Man 27 l lingon och det syntes inte att de hade plockat, så mycket fanns det där. Hon ville dela med sig av skogskänslan för hon vet att jag älskar att gå i skogen och hon vet att det är omöjligt för mig nu. Av det förstår jag att hon har tänkt på mig även på hennes lillsemester.

Nu står min lilla skog på uteplatsen, så att jag kan titta på den varje dag. På så vis kan jag följa med i årstidsskiftningarna, som är så viktigt för att jag ska vara i harmoni. Jag känner mig väldigt, väldigt nöjd över att ha den. Tack snälla, goá, rara Väninna!

Samma dag hade jag två Personliga Assistenter, för en ny skolades in hos mig. De peppade mig att följa med till ICA och handla. Det är jag så tacksam över för vi hade så roligt på den turen. Jag blev skjutsad i min vanliga rullstol. Det tyckte jag var så skönt, för jag har varit så trött i kroppen nu.

Halvvägs till ICA bor min jobbarkompis C. Jag fick en sådan lust att ringa på hos henne...var så länge sedan vi sågs. Hon är inte så snabb längre...tur att jag vet det...så vi stod kvar och plötsligt kom hon nyduschad utfarande i långbyxor och BH. Ingen blygsel där inte. Vi kramades och pratade och skrattade...vi känner varandras sorg, så vi gråter sällan ihop. Det blev en så mysig stund ihop.

Handlingen på ICA gick bra frånsett att kortautomaten inte gillade den kod, som jag slog in. Då hjälpte min PA mig med det. Jag kanske inte tryckte ner knapparna tillräckligt mycket. Expediten talade högt och tydligt till mig, precis som om jag inte kunde handla. Hon trodde nog att jag var nybörjare :-))

På hemvägen stannade vi till och hejade på en av mina PA:s döttrar. Hon jobbade men hade ändå tid att prata en stund. Hon verkade bli så glad över att vi stannade till där vid hennes jobb.

Oj, så bra det är med PA! De har en annan ork än Mannen att hjälpa mig med upplevelser. Love, love, love!

med sin mamma Vita Liljan.

Hon var lite blyg först men "tinade" snart upp som alla barn brukar göra hos mig.
Om jag hade kunnat prata med henne, så hade vi blivit bästisar direkt. Det såg jag på glimten i hennes ögon. Vi "mjukade" upp henne med mina barnbarnsleksaker, som går hem hos alla barn. Alla mina fem barnbarn pysslar med dem när de är här. Det är helt otroligt, tycker jag. Att alla barn älskar att använda 70-talssakerna. Charmtrollet idag bäddade ner mina och sin docka i den röda dockvagnen, precis som H(hjärtat) och Viktor brukar göra. Hon hade pick-nick på Saras mjuka oranga filt. Hon ritade i samma block som Greta använder här. Hon provade min diamantbeklädda penna, som jag fått av Hans.
Mamman stöttade mig i mitt uteblivna tal och det gjorde min PA E. också. Emellanåt kastade hon ögonkast till mig och när våra blickar möttes såg jag en glimt av godkännande hos henne. Det är självklart att flera saker med mig känns nytt och skrämmande för en liten tjej men barn har en speciell acceptans för annorlundhet. När jag hostade och harklade tittade hon först förskräckt på mig men när mamman sa. " Hon hostar. Det är inget farligt.", så var det okey för henne.
Ett MC-besök hägrade så vi sa: "Hejdå!" framåt 13.tiden och skiljdes åt.
Jag känner att hon tycker om mig - Just as I am .

idag till mig. Jag klämde på paketet och gissade att det var näsdukar.
Nyfiken öppnade jag paketet och där var

den allra finaste, handdekorerade haklapp, som jag någonsin har sett.
Den är specialgjord till mig av Somris kärleksfulla händer.

Runt haklappen har hon rullat ihop ett brev, som får mina tårar att strömma, när jag läser det. Det är kärlekstårar, som rinner nerför mina kinder, inför ögonen på Nhea, Alice och Ledsagare M, som gör mig sällskap vid bordet. Jag delar mina tårar med dem och de ser bara kärleksfullt tillbaka på mig, när de sträcker fram papper till mig att torka  mig med.

Somris skriver i sitt brev:

AV KÄRLEK...
Ibland gör jag saker,
fast jag egentligen inte vill...
fast att der värker i bröstet
när jag tänker tanken...
fast att alla mina känslor
skriker neeej, jag vill inte...
fast att jag vill låtsas som att
allt NÄSTAN är som vanligt ibland...
fast att jag hoppas att ens mamma
önskar sig något bara på skämt...
fast att jag med tårar sydde
varje stygn för hand...
Ibland gör man saker man
inte vill - men man gör dem
ändå, av kärlek!

Nu känner jag sådana där härliga kärleksvibbar som skickas via cyberrymden - love,love,love!

eftersom jag pratade igenom min olust med Mannen, efter det att jag hade skrivit av mig i min blogg. Jag brukar vara så långsint annars och vara tyst och arg och bara sitta och tänka elakheter om honom, men det har jag inte tid med att vara nu. Det tog bara några små fråge/svar-vändor innan han la sig bredvid mig tätt, tätt ihop med mig. Visst är det precis som Somris skriver. Han älskar mig mycket och har det väldigt svårt nu.

Jag kunde när kvällen var slut bearbeta min kroppsförsämring, som kräver PA(personlig assistent) och min sorg över att Mannens semester är slut. Jag vände mitt negativa synsätt under nattens sömn till att PA är en positiv hjälp, precis som Nhea skriver att det är. Och att Mannen går till jobbet är ju helt naturligt i vanliga fall. Det känns bara smärtsammare nu i min ovanliga vardag där tiden ihop är så begränsad.

Tack Svintoflickan, Somris, Vita Liljan och Nhea för era rådgivande ord och ert kärleksfulla stöd i alla lägen! Till mig kan ni säga allt som ni vill, ska ni veta. Love, love,love!

tills jag ska avgipsas. En blomma mindre på varje stängel för varje dag...

men inte vilken blomma som helst minsann! Jag kan aldrig se mig mätt på dem. :-)Love, love, love!

Blomman är den mest perfekta skönhet, som jag någonsin har sett. Den finns i mängder av färger och sorter, som blommar från maj till september. Det är bara att planera i rabatten och välja de, som man blir förälskad i. 

Jag köpte min första planta vid Taxinge Slott för där stod han Dagliljornas mästare. Försäljarens engelskklingande uttal hörs fortfarande i mina öron.  "Daglilja" låter underbart om det uttalas av en engelsk man i sina bästa, mogna år. Han var helt "frälst" av familjen Dagliljor och hans engagemang smittade över på mig. Jag köpte förstås en planta och tänkte mig att fylla på med nya efterhand i rabatten.

En till blev det... nu känns den tanken inte möjlig längre. Min första daglilja har sju stänglar i år, så jag har en fin utdelning av den. Den andra, som jag satte bredvid min första älskling, har inte kommit med blommor ännu. Jag såg i alla fall ingen knopp innan gipset kom på.

Det är så otroligt långsamt nu med att ha benet gipsat. Jag sitter och sitter och då ser jag allt, som jag annars skulle ha gått och plockat med. Mina fönsterblommor, som har vissna blad och blommor, som jag brukar pyssla med mest varje dag. Dammet, som lägger sig som en grå hinna överallt, brukar jag gå runt och torka bort. Uterummet, som belamras med fat, krukor, blombuketter i en enda röra...ingen Feng Chui där inte. Där brukar jag plocka tillrätta sakerna och ställa dem behagligt smakfullt i en fin harmoni.

För Mannen är alla sådana moment oerhört betungande. För mig tar det normalt ingen lång tid utan sker så där på vägen förbi, som är så vanligt för oss kvinnor. Nu går inte det, när jag inte kan ta mig fram för egen maskin. Mannen ser inte alls att inredningsdetaljerna står oharmoniskt eller att post och tidningar ligger kvar framme...varje sak, som jag ber honom om, följs av en röstton, som inte speglar intresse eller lust. Ogin och sur, låter han då. Han förstår heller aldrig vad jag menar, så jag orkar inte beskriva övertydligt för honom. Det tröttar så mycket att försöka förklara allt så noggrannt. Jag besvärar honom därför inte med allt som jag ser, utan sitter och känner mig så stressad av gipsets låsande effekt. Tursamt nog har jag träffat andra personer än Mannen varje dag den här veckan. Då går tiden genast fortare och Mannen kan "pula" med sitt under tiden...slipper mitt tjat och allt rullande t.o.r. till toan.

Skam den som ger sig! Idag är det tio dagar kvar till avgipsningen på Ortopeden. Måste hålla ut till dess och korsar fingrarna och önskar, att foten är läkt fint då och klar att börja tränas upp igen. Nu försöker jag stärka benen, så jag gör muskelövningar med dem. Jag ställer även ner foten på golvet med ca. 20 kg tyngd(har provat på en våg), för att kunna gåträna med gåstolen. Två personer går bakom mig, som vurpskydd. Jag måste medge att det går framåt fast det går långsamt framåt och är så förtvivlat långsamt att sitta och räkna ner dagarna tlll dag noll.

Innan juli började, så trodde jag att månaden skulle bli agenda-tom och låsa Mannen väldigt mycket. Jag ordnade då en Ledsagarevikarie E för att avlasta honom. Hör och häpna! Hon har inte varit här ensam med mig mer än en gång! Till min stora glädje förstås, har de resterande gångerna med Ledsagare E, blivit dagar med mina nära och kära, som har varit här hos mig (och hos Mannen). Då har hon varit bredvid mig och ändå hjälpt mig med mina praktiska saker, så att Mannen bara behöver koka kaffe och laga mat och umgås.

Har just lyssnat på min Kusin K:s spelande mailuppvaktning och läst hans góa Grattishälsning. Jag blir lika glad varje gång jag får  hans känslosamma mail. Har läst kommentarerna av min Blogg och känt kärlek i dem också.
Idag väntar jag på att min Lillasyster och min Måg  ska komma...dröjer nog någon timma till...och det verkar som att vi får ett fint väder idag, så att vi kan sitta ute i trädgården. 

blev jag igår. Och jag blev grattad gela dagen.

Först att gratta blev Hemtjänsttjejen, som började undra varför jag ville ha brunkräm och smycken. Skulle jag ha gäster? Varför, varför? Mannen sa då lite leende att  "Hon fyller år idag." Och då fick jag kramar och många uppmuntrande ord av henne. De är ju så söta allihop, som kommer till mig.

Så kom Mannen och gav mig två svarta vackra askar från en "fin" affär. Mycket nöjd och stolt såg han på medan jag med hans hjälp öppnade locken. I askarna låg förtjusande smycken av märket Snö. Örhängen, armband och halsband i form av svarta pärlor med snö-märket som gnistrar i silver, som passade mig så bra. Det är nog första gången som Mannen har inhandlat en present till mig helt av egen kraft. Inte underligt att han såg så nöjd ut, när jag blev jätteglad över smyckena. Love, love, love!

Plötsligt ringde min mobil, som är så tyst nu för tiden. Hade mina aningar om vem det kunde vara...Och mycket riktigt så satt Somris, Viktor, H och Olle och Grattade och vinkade i min lilla mobilruta. Och jag kunde vinka tillbaka precis som om de var hos mig just då. Underbara cyberteknik!

Mannens mobil ringde på fm. I den var min kära Kusin M, som sjöng så vackert och hurrade, så att jag blev alldeles tårögd. Hon gratulerade mig med hjärtekort och blommor på fredagen. Alltid lika omtänksam...

Jag tog en stunds födelsedagspaus medan jag fängslades av VM-speedway på TV. Vilka starka grabbar, som kör cyklarna! Nu vet  jag inte hur det gick för Sverige för innan alla heat var körda började mina gratulanter droppa in.

Min gamla virriga mamma kom med en stor och vackert rosa Hortensia, som mågen bar in åt henne och som jag inte är så säker på att hon minns att hon gav till mig. Hon förkunnade snabbt med sin lite elaka röst, som hon tar fram ibland, att hon minsann inte ville låna min rullstol fast den är skön att sitta i...för hon ska minsann gå så länge hon kan. Ingen empatisk behandling där inte...Under resten av kalaset satt hon, kan man säga, enbart med utan att delta. Här kändes den där pliktskyldigheten mot sina föräldrar så fasligt tydlig, som är så Luthersk. Jag var i övrigt omgiven av idel älskade personer, så jag tog inte illa vid mig av hennes "frånvaro". Jag har i alla fall en fin utsikt mot blomman idag...

Min lillasyster kom med en rödbrokig ros med sidenbandsrosett. Bara mellan henne och mig...Hon, mågen och minsta dottern(20-årsåldern) grattade mig med ett vackert ljusfat med en dragning åt lila/rosa.
Min storebror och svägerska kom ett härligt "Leta efter min Nallehjärtanyckel"-kort...ett slags terapeutiskt kort, som tog sin lilla tid att leta på, innan jag hittade nyckeln ibland massor av smådetaljer. De gav mig en rolig Sverigebok med mängder av igenkännande manéer av oss svenskar.
Mina skånska vänner kom med en vit och kraftig Hortensia i en silverkruka. Jättevacker...det är hortensiornas tid nu.

Tripp, tripp, tripp...så kom ett par små rosa barnskor gående på parkettgolvet...Så står hon där i rummet, lilla Alice, med sitt lockiga hår och i sin blommiga klänning med rosa leggings under...lite blyg mot alla utom mot mig. Ljuvliga gullunge! I bakgrunden kom Mamman och Pappan och stationerade sig i köket med sin medhavda sommartårta med jordgubbar och nyplockade blåbär. Nhea hade varit ute och plockat dem på morgonen...en riktig kärlekshandling. Love, love, love!

Presenter från Nheas och Saras familj skulle komma lite senare, så det blev en slags väntan på paket för mig, medan alla pratade på av hjärtans lust...så mysigt. Sara stannade till här direkt från en husvagnshelg  med sin familj. Hon gav mig en underbar rosbukett, röda och ljusa. De sattes i min favoriglastvas från IKEAs, som alla blommor blir så vackra i. I den stod de så vackert över kalaset, men när Mannen skulle fixa till det på bordet efteråt, så lyfte han den med en hand i den tunna kanten. Kanten bröts förstås av och han fick ett litet skärsår. Litet, som tur är! Vasen var fin men går att köpa nu också för sisådär 20 kronor, så det var ingen dyrgrip precis. Han lär sig av sina nya erfarenheter, precis som jag har gjort genom åren :-)) Nu får det vara nog med olyckor.  
Då Sara kom överlämnade de sina presenter under sång och hurrande. Av de vuxna fick jag en lyssnarbok " Brunstkalender" av Emma Hamberg...en fortsättning på "Mossvikenfruar", som kommer att bli en bra sommarbok. Sitta eller ligga och bara lyssna utan att behöva hålla i en bok. Så bra! Jag känner en sådan omsorg när de tänker på att göra det så bekvämt för mig som det går.

Och så blev det dags för det spännande paketet från barnbarnen Alice, Hans och Greta! Äntligen en hakklapp, tänkte jag, medan saliven flödade!
Nja, lite för hård för att vara en hakklapp väl...vad kan det vara!?
Omöjligt att gissa även för nyfikna mig!
Kolla vad jag fick! Jo, den allra roligaste, bästa och mest genomtänkta presenten i hela mitt liv...
 Vilken härlig present! Precis i min smak.


...var får flickorna sina idéer ifrån! Love, love, love!
OJ, SÅ MÅNGA SKRATT DET BLEV !!
Nu har jag en unik skylt...endast tillverkad i ett exemplar...bara jag som har en så´n! Genast får jag åklust. När kommer den där rampen som jag ska få till den för att kunna åka ut och in till huset?!
Nu MÅSTE jag ut och köra som bara den!!

Ett snabbinhopp gjorde Väninnan på kvällen och grattade mig med Peter Jöbacks samlings-CD. Så kärt besök fast hon ännu inte mår bra efter sin infektion...kunde inte vänta...

Och TACK alla som har grattat mig via SMS och på Facebook! Under den här dagen gick det många tankevibrationer genom cyberrymden...Kärleksvibbar!

Läser i min agenda för den här veckan:
"Ett barn skrattar i genomsnitt 400 gånger om dagen.
  En vuxen 15. Vart tar de 385 skratten vägen?"
                                                                           av Lars Ljungdahl

Jag som alltid har haft barnasinnet nära till hands har nog skrattat nästan lika mycket som ett barn. Nu får jag också ofta lust att skratta men då åker det ner slem i fel strupe och jag får jättejobbiga harkelhostattacker. Viktor och Alice tittar alltid förvånat och undrande över vad som står på. Mammorna förklarar så gott det går och de små liven accepterar att jag får de här attackerna.

De större barnbarnen vill inte gärna visa att de ser mig sådan som då. De har ju en annan medvetenhet om att jag är sjuk...mycket sjuk. De har ju också sett mig som frisk och saknar nog alla våra upptåg och alla våra impulsiva handlingar. Jag var ju aldrig främmande för att leka med dem vad det än gällde...Många av våra lekar gör de själva nu medan jag tittar på. De är som små ritualer här hos mig. Måste kännas konstigt för dem att se att mina rörelser blir sämre och sämre. Det är självklart att de önskar att jag var som tidigare...en kanonbra fysiskt aktiv och skrattande mormor.

Jag har aldrig i hela mitt liv kommit någon så nära som nu. Jag får en ny närhet till alla som jag möter...inte minst från barnbarnen...kramar, en liten hand eller en stor hand på min arm, en vink, en puss, en hjälpande hand med någon enkel men omöjlig detalj för mig, ett ögonkast i samförstånd och av kärlek. Alla som läser vad jag skriver kommer också nära...tillfällen ges till att ta på varandra. Jag älskar närheten...den ger mig kraft att ta mig vidare. Det är inte jag som är stark...det är alla som ger mig närhet, som ger mig styrka.

och gjorde min arbetsplats så trivsam.

Hon har ju en fantastisk känsla för vad som passar var, så hon får platsen att utstråla en otrolig harmoni efteråt. Och fort går det!

Jag lämnade allt i hennes händer. Hon strök min nyaste kjol, som bara hon kan. Hon sorterade papper och annat och kastade en del, tror jag. Torkade och putsade tills allting blänkte. Pustade och stönade...över all lort, kan jag tänka mig. Körde bort Mannen, som mest var i vägen som en polis hörde jag henne säga. Han fick i uppgift att sortera och arkivera alla instruktionspapper och skötselråd till hjälpmedlen.

När vi kramades  "hejdå" för den här gången sa hon: -"Nästa gång tar vi uterummet!"
Love, love,love!

samma dag som vår tidning skrev en underbar vers om döden:

"Döden är ingenting alls.
Jag har bara fortsatt till
         nästa rum.
Jag är jag, och du är du
och vi skall alltid förbli vad
    vi varit för varandra.
Kalla mig vid mitt vanliga namn,
       tala till mig så där
  som du alltid har gjort.
Förställ inte rösten, inga
  påtvingade miner av
  högtidlighet och sorg.
Sluta inte skratta åt våra
gemensamma små skämt,
skratta som vi alltid har gjort.
Le och tänk på mig, önska något -
    en önskning för min skull.
Låt alltid mitt namn finnas med er
        där hemma, uttala
   det som ingenting har hänt,
sorglöst, utan spår av skuggor.
    Livet går vidare med samma
       innebörd som tidigare.
              Det går vidare.
    Livet är en obruten kedja.
Att jag försvunnit utom synhåll
       innebär inte att jag
    försvunnit ur era sinnen.
 jag väntar på er, under ett
               intervall,
     någonstans väldigt nära.
              Allt är väl."
                       Harry Scott Holland

tänker jag, när jag vaknar till en klarblå himmel och inte behöver göra något annat än att gå ut och sätta mig i vilstolen och bara suga i mig av allt vackert som är runt mig nu. Mängder av insekter surrar omkring bland blommorna och jag går på snigeljakt vid stockrosen och tobaksplantan. Hittar två, som får komma till sällare jaktmarker via soptunnan.

Solen är otroligt varm och än så länge på dagen, så kan jag sitta i skuggan av uterummets ena hörn. Jag väljer att göra det även om jag riskerar att det kommer moln till eftermiddagen, för jag blir så tung i huvudet av värmen så här tidigt på dagen. Morgnarna är skuggtid för mig.

Kommer på sången "Mitt sommarlov", som gnolar på en stund inuti mitt huvud. Jag förknippar så klart vädret med sommarlov och tänker på Hans första sommarlov. Han som jag tycker nog att det känns något speciellt med det allra första sommarlovet...inte mycket tider att passa, långa kvällar på studsmattan och i bästa fall simma och bada om värmen håller i sig. Jag är ju så barnslig, att jag hur lätt som helst kan ta fram min egen känsla av sommarlov och flugsurr och dallrande värme från marken.

I mitt euforiska tillstånd stämmer förstås inte mitt mentala jag med mitt kroppsliga jag...som oftast, nu för tiden. Det är inte precis med några lätta steg jag tar mig ut, men jag tar mig i alla fall ut och det är vackert så. Lite flåsmätt sjunker jag tungt ner i stolen...jag har inga krafter att ta emot mig med. Jag överraskar faktiskt mig själv ibland, när jag nästan tappar andan då jag far ner i stolen utan att ta emot mig själv.

Idag på eftermiddagen väntar jag storfrämmande. Då kommer två av mina kusiner M och K till mig. Love, love, love!

av Mannen, när jag bad honom att göra pedikyr och manikyr på mig.
Åh, så skönt det var att sitta helt i hans varsamma vård. Först i fotbad för att mjuka upp tånaglarna medan US open i golf  spelades på TV med Zackrissons prat i bakgrunden.
Så upp med fötterna i hans knä och bort med det gamla nagellacket. Det känns lite vågat när han klipper mina tånaglar men jag kopplar bort den känslan och njuter av att känna när hans händer håller mina fötter. Så sätter han på mig tåskiljarna i röd plast och målar naglarna med mitt nya rödrosa lack och idag blir det väldigt bra nästan ingenting utanför naglarna. Vi ler mot varandra under tiden...
Och så klipper han mina fingernaglar oerhört korta. Känns nästan farligt nära huden, tycker jag, men de blir faktiskt väldigt snygga så. Jag vill ha dem utan färg...enklast att ha dem utan färg, som annars skulle nötas bort på en gång.
Jag smeker hans rygg under tiden som han fixar till mina naglar och då vi sitter så nära...lycka är att bli ompysslad och lycka är att pyssla om...Love, love, love!

eller är det bara som jag tycker nu, när jag själv inte kan äta mat...Jag kan inte låta bli att tänka på, att han kanske medvetet eller omedvetet förbereder sig för tiden utan mig. Skapar rutiner redan nu för hur han ska äta ensam...Håller kvar traditioner, som nu vid Midsommar, som vi alltid har gjort tillsammans.

Han mumsar i sig allt onyttigt han kan komma på, som han inte fått av mig förut, och han äter hela, hela tiden. Han blir väldigt trött och stillasittande av det. Har maten blivit som en tröst för honom, undrar jag.

Ibland tänker jag att han hellre kunde välja att komma och krama mig istället för att bulla upp med en ostbricka på sitt fat. Han slösar inte med kramar...inte spontana i alla fall.

När han ska börja att äta tittar jag på honom, så där lite i smyg, och ser att han går in i en egen värld när han sätter sig tillrätta med sin tallrik och sitt vinglas. Som en robot...Den här årstiden väljer han att sitta i uterummet. Blicken vilar en stund rakt framför honom...på vad vet jag inte...och så börjar han långsamt och omsorgsfullt att peta i sig av läckerbitarna, som han har lagt på sin tallrik. Om han får en skvätt vin kvar i glaset, så flyttar han ut i den öppna delen av terassen och fortsätter att sitta i sin egen värld, som om jag inte fanns, tänker jag.

Matproblemet har jag gråtit klart över nu, för min egen del....så jag är inte avundsjuk på honom...Klart att han ska fira Midsommar... men jag tänker att han hinner ju sitta och äta utan mig många, många år...så jag förstår bara inte riktigt varför hans måltider har blivit så viktiga för honom nu...viktigare än att vara med mig känns det som...å andra sidan är jag inte mycket till fru nu längre...men en bra matlagerska har jag däremot alltid varit...så kan han förstås känna det...en del av mig förknippar han kanske med mat...

...kommer maten som han lägger upp på sin tallrik att vara i fokus och smaka lika bra då jag inte finns, tänker jag lite fundersamt.

ni bloggarvänner följer min blogg.
Jag vill tacka Sara, Somris, Tulpan och Svintoflickan för alla fina omtankar och peppande kommentarer. Och Tack, ni andra, som läser utan att kommentera. Kram på er allihop!
Det är alltid lika roligt att delge er mina dagar. Jag skriver av mig mycket på såvis. Sådant, som samlas inuti mig nu, när jag inte kan kommunicera genom tal. Skriva! Det är mitt liv dé!

tjuvstartade Somris med och firade mig när jag var hos henne i Valborgshelgen.

Gissa om det blev många Kärlekstårar...Love,love,love!
Och idag dyker Sara och Nhea upp med go´bitarna Alice, Hans och Greta...