till Greta, sittande i rullstolen och med utflyktspackningen och min mobila Toastol. Det var min första resa utanför hemmet sedan frakturen och kom att bli av tack vare Nhea och Sara, som ser möjligheter i alla situationer.
Jag satt i skugga i trädgården för solen är så varm nu. Än satt jag mot poolen och än mot studsmattan beroende på var barnbarnen befann sig. Jag kan sitta och titta på dem hur mycket som helst när de gör sina uppvisningar med volter och hopp...bopp,bopp som Alice säger. Greta blev mammasjuk emellanåt när för mycket blickar gick till lilla Alice. Det förstår jag så väl, plus att det var ju faktiskt hennes kalas! Hans pysslar med Alice, som är hans älsklingskusin.

Tårtan fikade de på ett pick-nick överkast på gräsmattan. Greta, sötnosen, dukade med prinsesservetter till sig och Alice. Vilken fin em det var! Mitt i min trötthet kände jag livslust. Det känner jag mest med min familj, som jag älskar mer än allt annat på jorden. Love, love, love!

Toabesöken fungerade alldeles utmärkt hos Sara också. Två gånger besökte jag toastolen som stod på uteplatsen. Jag generade säkert mågen Nisse, som är lite pryd, men som inte jag kan vara i dagar som dessa, så jag lät kisset skvala ner i toahinken till resten av gängets stora förtjusning. Jag var så glad och nöjd över att det arrangemanget fungerade utanför hemmet. Jag känner mig genast mycket säkrare och kan nu tänka mig att åka på kalas fler gånger.