Jag har inget tal längre. Tänk vad en sjukdom kan förändra kroppens funktioner! I hjärnan snurrar alla tankar på som vanligt. När jag är med någon skriver jag så att pennan glöder och hinner ändå inte uttrycka allt, som jag vill säga för då har de som talar kommit långt ifrån ämnet, som jag fortfarande är kvar i. Då struntar jag i att medverka i samtalet. Känns lite utanför förstås, men jag vänjer mig. Jag vänjer mig vid allt.
Istället för tal, så har sjukdomen tagit fram min skaparglädje, som jag så länge har tryckt undan för jobb och annat löpande här hemma. Äntligen tillåter jag mig att bara vara i mina olika sätt att uttrycka mig; skriva och måla. Så jag fyller mina dagar med det, när jag varvar MSN, Facebook, Mail, SMS och nu bloggen med mitt måleri. Ibland uppfylls av skapandet, får Flow; då kan jag tycka att jag inte att jag har tid med något annat. (skrattar).