tills jag ska avgipsas. En blomma mindre på varje stängel för varje dag...

men inte vilken blomma som helst minsann! Jag kan aldrig se mig mätt på dem. :-)Love, love, love!

Blomman är den mest perfekta skönhet, som jag någonsin har sett. Den finns i mängder av färger och sorter, som blommar från maj till september. Det är bara att planera i rabatten och välja de, som man blir förälskad i. 

Jag köpte min första planta vid Taxinge Slott för där stod han Dagliljornas mästare. Försäljarens engelskklingande uttal hörs fortfarande i mina öron.  "Daglilja" låter underbart om det uttalas av en engelsk man i sina bästa, mogna år. Han var helt "frälst" av familjen Dagliljor och hans engagemang smittade över på mig. Jag köpte förstås en planta och tänkte mig att fylla på med nya efterhand i rabatten.

En till blev det... nu känns den tanken inte möjlig längre. Min första daglilja har sju stänglar i år, så jag har en fin utdelning av den. Den andra, som jag satte bredvid min första älskling, har inte kommit med blommor ännu. Jag såg i alla fall ingen knopp innan gipset kom på.

Det är så otroligt långsamt nu med att ha benet gipsat. Jag sitter och sitter och då ser jag allt, som jag annars skulle ha gått och plockat med. Mina fönsterblommor, som har vissna blad och blommor, som jag brukar pyssla med mest varje dag. Dammet, som lägger sig som en grå hinna överallt, brukar jag gå runt och torka bort. Uterummet, som belamras med fat, krukor, blombuketter i en enda röra...ingen Feng Chui där inte. Där brukar jag plocka tillrätta sakerna och ställa dem behagligt smakfullt i en fin harmoni.

För Mannen är alla sådana moment oerhört betungande. För mig tar det normalt ingen lång tid utan sker så där på vägen förbi, som är så vanligt för oss kvinnor. Nu går inte det, när jag inte kan ta mig fram för egen maskin. Mannen ser inte alls att inredningsdetaljerna står oharmoniskt eller att post och tidningar ligger kvar framme...varje sak, som jag ber honom om, följs av en röstton, som inte speglar intresse eller lust. Ogin och sur, låter han då. Han förstår heller aldrig vad jag menar, så jag orkar inte beskriva övertydligt för honom. Det tröttar så mycket att försöka förklara allt så noggrannt. Jag besvärar honom därför inte med allt som jag ser, utan sitter och känner mig så stressad av gipsets låsande effekt. Tursamt nog har jag träffat andra personer än Mannen varje dag den här veckan. Då går tiden genast fortare och Mannen kan "pula" med sitt under tiden...slipper mitt tjat och allt rullande t.o.r. till toan.

Skam den som ger sig! Idag är det tio dagar kvar till avgipsningen på Ortopeden. Måste hålla ut till dess och korsar fingrarna och önskar, att foten är läkt fint då och klar att börja tränas upp igen. Nu försöker jag stärka benen, så jag gör muskelövningar med dem. Jag ställer även ner foten på golvet med ca. 20 kg tyngd(har provat på en våg), för att kunna gåträna med gåstolen. Två personer går bakom mig, som vurpskydd. Jag måste medge att det går framåt fast det går långsamt framåt och är så förtvivlat långsamt att sitta och räkna ner dagarna tlll dag noll.

Innan juli började, så trodde jag att månaden skulle bli agenda-tom och låsa Mannen väldigt mycket. Jag ordnade då en Ledsagarevikarie E för att avlasta honom. Hör och häpna! Hon har inte varit här ensam med mig mer än en gång! Till min stora glädje förstås, har de resterande gångerna med Ledsagare E, blivit dagar med mina nära och kära, som har varit här hos mig (och hos Mannen). Då har hon varit bredvid mig och ändå hjälpt mig med mina praktiska saker, så att Mannen bara behöver koka kaffe och laga mat och umgås.

Har just lyssnat på min Kusin K:s spelande mailuppvaktning och läst hans góa Grattishälsning. Jag blir lika glad varje gång jag får  hans känslosamma mail. Har läst kommentarerna av min Blogg och känt kärlek i dem också.
Idag väntar jag på att min Lillasyster och min Måg  ska komma...dröjer nog någon timma till...och det verkar som att vi får ett fint väder idag, så att vi kan sitta ute i trädgården.