när Vita Liljan kom och rensade ur min badrumshurts och mitt badrumsskåp. Jag klarar inte av att göra sådana saker nu. Hon vill därför så gärna hjälpa mig nu. Inte bara av den anledningen att jag inte kan utan också som en återgäldande gest från vår gemensamma tid från "förr". Hon tycker att jag hjälpte henne så mycket då. Och jag klarar av att ta emot hennes hjälp. Det är jag mäkta stolt över...jag som aldrig tidigare har låtit någon hjälpa mig. Inte spelade det heller någon roll hur trött jag var då. Envis som synden var jag! "Kan själv" skulle det ha stått på mitt jumperbröst!

Hon är kusin till Virvelvind, så hon satte fart med att rensa ur låda efter låda och hylla efter hylla. Hon hade musik under arbetet. Hennes mobil låg spelande på handfatet. Riktigt mysig stämning blev det fast det var ett stort jobb för henne.

Hur mycket ryms det i en hurts?! Hon kom till mig ett antal gånger med en del saker, som jag skulle fatta ett sista beslut om.  En nagelvårdsartikel var från 2003...minns inte ens att jag har köpt den. Några tandpetare inlindade i GladPack. Och en massa annat sparat. Vi skrattade ihop åt alla bra-att-ha-grejor, som jag har sparat på.

Åh, så fint det är nu! Genomtänkt och praktiskt! Rent är det också! Äntligen! När Mannen öppnade skåpdörren blev hans kommentar på hans speciella vis, när någon har rubbat hans rutiner: Först en liten frågande titt...sedan sa han :"Jaha! Ska det vá så här nu!" och sedan log han faktiskt och såg glad och nöjd ut. Hon hade gjort honom en stor tjänst också, om jag tolkade hans kroppsspråk rätt.

När rensningen var klar och vi satt i trädgården och småpratade, så kom Mannen hem från sin shoppingrunda. Han hade köpt nya duschdraperier och behövde två upphängningskrokar till. Kom då undrande till mig och frågade om vi har några sådana...varför ska jag veta det, tänkte jag snabbt...han bor väl också här, tänkte mitt elaka jag...tur att inte tankar hörs(hi,hi)...Innan jag hann lyfta mitt skrivblock, så kom Vita Liljan på fötter. "Jag vet var det finns krokar", sa hon, "i botten på soppåsen, som är i soptunnan. Då får jag gå och hämta den och leta fram krokarna". Hon reser sig på sitt bestämda vis som bara hon äger och fiskar upp soppåsen igen. Allmänt skratt, blev det då med all rätt. För hur lång tid gick det egentligen innan det behövdes bra-att-ha-grejor!? Nog är väl det ett märkligt fenomen vid varje rensning!

Nu fattar jag faktiskt inte att det gick så bra för mig att kassera allt det som jag gjorde. Soppåsen vägde nog bortåt 5-6kg när allt var klart, så den innehöll väldigt, väldigt mycket. Min känsla var ändå hela tiden lättnad och åter lättnad. Tack, tack, tack att rensningen blev gjord. Love, love, love!

PS. I morgon ska jag skoja med Hemtjänstens Anna. Jag ska visa henne MakeUpStores sminkschema för mitt ansikte och säga att "så här vill jag bli sminkad idag"...det kommer hon att uppskatta.:-))DS.