Jag tänker, att det kan kanske komma som en efterdyning av allt ståhej, som har varit här sedan i måndags kväll. Kanske även av värmen som kom till oss och stannade en vecka.

Men kanske ändå mest av att jag inte är så rörlig alls, som jag hade tänkt mig att vara i sommar. Just den dagen som jag föll satt jag här uppe på övre platån och tänkte att "Så bra allt går för mig nu!". Jag brukar knalla runt härinne och plocka lite. Jag fick så klart en slags frustration över att plötsligt på bråkdelen av en sekund bli så hjälpbehövande. Jag kan ju inte, som jag brukar, lägga mig ner för att plötsligt hoppa upp och plocka bort några vissna blomblad. Jag kan ju inte bara gå och hämta den där grejen som jag glömde. Jag kan ju inte ta ett steg själv!

 Olyckan kom så olägligt, tycker jag, för huset hade sakta men säkert blivit väldigt rörigt. Mer rörigt än mitt nya liv i den ovanliga vardagen ville acceptera. Gränsen går någonstans vid då jag inte hittar i röran.

Mitt hem är ett levande hem men hade nu blivit ett livlöst hem. Livlöst blir det när allt bara ligger och ligger i olika röror. Det ligger instruktionspapper och apotekspapper överallt. Det ligger osorterad post huller om buller på köksbänken. Dagstidningarna samlas lite här och var i huset. Tomflaskorna och burkarna kommer inte till återvinning utan står på snubbelavstånd i tvätttstugan. Min kommunikationsplats vid datorn, alltså köksbordet, är rörigare än någonsin. Bordet i uterummet är belamrat med mina målargrejor utan att jag tagit ens ett penseldrag. Duschrummet är smutsigt och där står det flaskor och burkar högt och lågt. Speglarna går det knappt att se sig i längre. Blommorna inomhus börjar se olustiga ut och borde planteras om eller köpas nya. Klädhögarna i hallen med de där kläderna, som ska hängas in i garderoberna bara växer. Otvättad tvätt fyller alla  korgarna i tvättstugan. Okey, tänkte jag, låt det vara så tills svalkan kommer.

Jag väntade på en sval dag för då kunde jag och Mannen plocka ordning i rörorna inne. Men det kom ingen sval dag utan en olycksdag, som förvandlade mitt hem till en hjälpmedelscentral med ännu mer röra och många utspridda reservdelar till hjälpmedel. Arbetsterapeuten skojade och sa: " Man får inte ha möbler i hemmet när man behöver hjälpmedel".

Det blir väldigt trångt överallt, kan jag lova. Så nu är det inte bara rörigt hos mig, nu är det trångt också.

PS. Trots allt mitt skrivande om min röra, så ser jag gärna att jag får besök hit, för det bästa med mig sedan jag fick ALS är att jag struntar i hur det ser ut i huset inför andra. Jag vill ju så gärna umgås med andra. Jag har det alltså väldigt lindrigt nu när jag har gäster. :-)
Om det hade varit sisådär år 1977, så hade jag städat igenom hela huset innan, vilket alltid resulterade i att jag var jättetrött när gästerna kom.DS.