Ja, bara i tanken alltså! Jag ser på British Open, golf på TV:n, från en underbart vacker plats på Skottland. Den heter Turnberry och ligger alldeles vid det öppna svallande havet. Några tee´s, utslagsplatser, är högt uppe på brant supande kanten ner till havet. En sinnessemesterresa, som heter duga minsann för mig!

I fyra dagar följer jag skiftningarna i väderleken och i spelets gång. Det är så oförutsägbart, precis som själva livet, ibland är någon på topp på listan för att plötsligt dala ner i den lägre delen av den. Då är det bara att kämpa på igen och klättra uppåt, åtminstone till mellandelen av listan. Fyra dagars spel speglar livets skiftningar ganska väl, tycker jag, som är filosofiskt lagd.

Jag är väl inte precis på topp nu, kanske mer neråt liksom, i alla fall fysiskt, än uppåt. Det är svårt att veta vad som är krämpor av olyckan och vad som är ALS. Mentalt har jag haft de allra underbaraste dagar på sista tiden. Jag har förbrukat flera block och pennor och tröttat ut mina kära besökare till gäspningar. Åh, så glad jag är över allt jag kan dela med andra i skrift och genom träffar! Men idag har jag och Mannen en samla-ihop-sig dag, för många dagar har på flera vis varit intensiva sedan min olycka. Vi tar pusterum idag frånsett en promenad ibland husen, så att jag kan se in i trädgårdarna på allt vackert som växer där nu. Bäst att pusta ut rejält, så gör det bra nytta, tänker jag. Sitter inne fast det är vackert väder. Har alla dörrar öppna, så att det blåser ett rejält korsdrag. Jag måste ha frisk luft hela tiden...tycker inte att jag kan andas annars.

Nu har jag "bara" två veckor kvar med gipsat ben. Jag är så spänd på hur benet kommer att fungera efteråt. Kommer jag att hitta några muskler igen eller blev frakturen nådastöten för deras vara eller inte vara. Jag skickar ut i cyberrymden önskningar om ett lyckat resultat.

Men först ska jag intensivt uppleva två veckor till av sommaren...