blev det igår efter det att jag gått och brutit fotleden i måndags kväll hos Hans och Greta.

Jag minns precis hur kaotisk och trött jag kände mig när Mannen kom hemblödande och rädd en natt, för att han hade cyklat omkull efter firmafesten. Min första reaktion var ilska, för jag kände direkt att jag inte orkade ta hand om honom en hel sommar...just när vi hade tänkt ha det så skönt. Precis som nu.

Jag skickade honom med taxi till Akuten och där akutgipsades hans handled för att efter en vecka opereras. Då plockade de ihop över sju brottställen och han kom tillbaka med taxi framåt 22-tiden, alldeles drogad, knappt vaken efter narkosen. Oj, så trött jag kände mig då...nu kände väl Mannen likadant.

När jag föll i måndags, så hördes det ett rejält brakande i foten och jag fick en svimningskänsla medan Mannen ivrade med att vilja dra upp mig. Jag slog ifrån mig ihopkurad under studsmattan. Jag kom inte upp på en bra stund. Jag fick krypa fram till stolen och med stor kraft från Mannen kunde jag sätta mig i stolen igen. Hans, som hoppade i poolen och som jag hade menat att titta på när jag föll, blev helt bestört. Vi lugnade honom med att jag bara hade ramlat och slagit i foten...inget farligt...så han hoppade i  i vattnet igen.

Vi stannade kvar en stund hos Sara efter mitt fall på gräsmattan. Det gjorde otroligt ont att stödja på foten och att vrida den gick bara inte. Jag mådde inte bra, kände jag, fick lite matthetskänsla av och till...ville att Mannen skulle få sin middag och kaffe i sällskap innan vi åkte hemåt.

Jag fick hjälp av Mannen och Nisse och tog mig med stor möda till bilen, för då gjorde foten väldigt ont. Jag befarade en fraktur...tyckte att känslan var annorlunda än när jag stukade mig. Men Mannen anmälde min skada på Akuten som en vrickning, så jag fick vänta medan en annan dam med en ond arm togs om hand. Jag frågade varför han förringade min skada när han anmälde mig...han svarade att han inte visste hur han tänkte då...

Mannen fick ett ganska stort kaos inombords när röntgen visade på en fraktur. Han blir inte arg, som jag, utan snarare tyst. Röntgen visade att delarna inte låg helt tätt ihop, så att en operation kunde bli aktuell. Läkaren skulle konsultera Röntgenläkaren och Ortopeden nästa dag. Redan vid nio igår morse ringde Läkaren och sa att de hade beslutat att låta frakturen vara som den är under gipset och istället röntgenkolla den om en vecka. Det kändes förstås skönt att slippa operation samtidigt som jag tänker på hur den kommer att läka utan op. Den här foten har varit svag länge, så den blir väl aldrig vad den varit i alla fall. Hoppas ändå att jag sak kunna stödja mig på den igen.

Jag har inte mått särskilt bra av frakturen. Har haft mycket värk, som jag tar tabletter mot. I den här värmen är det svårt att reglera vattenbehovet till skadan och läkningens behov. Jag är mer inomhus nu med öppna dörrar.

Jag kan ju inte ta mig fram alls själv nu mer än några rull med rullstolen inne. Jag kan inte förflytta mig själv. Jag behöver hjälp med allting nu; över från och till sängen, till och från toan, till och från uteplatsen.  Jag når inte mina saker, som tidigare. Jag har inte haft ork än att plocka om dem. Ska be Ledsagare M om hjälp med det. 

Arbetsterapeuten och sjukgymnasten röck in med hull och hår, för att ordna avlastning för Mannen, så att inte han sliter ut sig nu. De var här hela eftermiddagen och anpassade med grejor från hela hjälpmedelscentralen hit: Provar och skrattar med ett stort engagemang. Underbara människor!