har jag fått till födelsedagspresent. Två lila ljus av min lillasyster, som jag skrev om tidigare.
Sex randiga skålar i olika sommarfärger och fyllda med ljusmassa fick jag av Hans och Greta igår. De Gratulerade mig då, för på födelsedagen var de ute med sin husvagn vid havet. Hans hade  valt dem med stor omsorg, berättade mamma Sara.

Jag kan precis se hur han står och funderar och till sist hittar den lämpliga saken till mig. Han väljer alltid rätt...vet vad jag gillar. Love, love, love! Ljusen ska stå i uterummet, tycker han. Greta tordes inte tända ljusen men Hans tände två igår, när han var hos mig och placerade ett ute på ett bord och det andra i uterummet. Det var redan mysigt med familjen här och det blev ännu mysigare med de tända ljusen. Det börjar faktiskt mörkna lite nu framåt 21-tiden, så nu är uteljustiden här.

Jag kan behöva ljus för tillvaron är tuff nu för mig. Jag törs nästan inte nämna det, men vi slarvade med att använda gåstolen mellan rullstolarna idag, så jag druttade på ändan i vardagsrummet. Inget hårt fall men jag hamnade på en väldigt låg nivå. Låg där på golvet, som en hjälplös krake, och kom inte upp. Mannen var med, förstås, men han hann inte fånga mig. De här fallen kommer så oväntat snabbt i moment, som jag har gjort massor av gånger, så jag eller han är aldrig beredda på det.

Han ville dra upp mig, men då blev jag så osäker på om han kunde klara av det, så jag vägrade först. Jag blev också osäker på om jag kunde stödja på mitt friska ben. Skulle jag ringa på hemtjänstlarmet? Kunde han fråga en granne? Han provade först med att gå till grannen, som inte var hemma. Själv var han övertygad om att han klarade att dra upp mig, så efter lite övertalning och taktikgenomgång av Mannen fick han till slut ta mig under armarna bakifrån och drog på så vis upp mig på en pall. Från pallen flyttade jag mig till gåstolen och från den till rullstolen och så var ordningen återställd. Ingen skada skedd den här gången...bara ytterligare påbyggd osäkerhet för min del...