Det underlättar så mycket , tycker jag, när andra engagerar sig . Vi alla i familjen behöver allas support nu.
För fy fanken så marigt det är att sitta gipsad. Och så marigt för er andra att veta om det. I

går blev det en bra dag för då lekte Hans och Greta här och ritade på gipset...De fick också se när Distriktsköterskan bytte vätska i PEG-ballongen...spännande värre för dem var det. De kollade också när jag kördes in på toan i min Cabriolet(undertill alltså) och fick se hur det fungerar, när jag använder toan nu.Jag vill väldigt gärna att de ser på vad som händer med mig, så att allt blir naturligt för dem. Barn har inga facit...de lever i nuet och anpassar sig efter nuet...så mycket för dem än för oss.

Mannen fick kaosspader när Sara drog igång röjarsvängen...men det var nödvändigt...han kan inte få lägga högar överallt...förstår inte att han inte kan ta hand om sakerna genast...lejonets stolthet såras när någon föser på?

Och alla våra vänner har rätt: Det är inget kul att vara gipsad och helt beroende av Mannen vid minsta rörelse...han uppskattar inte alla gånger när jag plingar. Som nu när han satt sig för att läsa tidningen...familjen vet ju alla hans procedurer...och min dator piper av för låg energinivå, därför att han drog ur sladden igår vid åskan och då han dessutom förnekar att det var han ...du känner igen det, eller hur...då är jag obstinat(ha,ha,ha)(familjeskämt) fast det skrev jag inte...jag kastade pennan på honom istället.
Han säger då att jag ska sluta bråka om det...vill inte erkänna att han glömt bort det...vill aldrig reda ut konflikter...det är väl inte så viktigt säger han. Men för mig ÄR det viktigt att inte behöva sitta och ta emot fel av honom och höra hans surande...
Han är ju alltid så otroligt oplanerad...fast han tycker förstås att han GÖR väldigt mycket mer nu hemma och med mig...Ibland sätter han sig och äter eller tar kaffet och tidningen, precis när det är dags för min medicin och mat...Ibland väntar jag ut honom...vill inte störa... men så vill jag inte komma i för stor otakt med Alvedonen...känslig situation är det. Jag är ju, tack och lov, så lyckligt lottad att jag har Hemtjänsten till mycket, som han slipper. Kanske ska fundera på att ha dem till PEG:en också, men det blir ju ett himla spring på folk här då...morgon, lunch, middag.

Om han inte vill tömma pottan, som hör till stolen :-) , så MÅSTE han hjälpa till med alla toabesök. Då måste han rycka in och köra mig till toan...sorry, jag kan inte tidsbestämma dem...ofta trycker det på väldigt akut...har en tunn blöja som nödlösning.

Hur har han ro att sitta när han har det så rörigt? Undrar om det är "lata" män som väljer överaktiva kvinnor? De har förlitat sig på att vi kommer att göra allt åt dem för vi härdar inte ut att se röran? Pratade med  jobbarkompis C om det...hon har det precis likadant...vi kom fram till att det är typiskt manligt...är ingen vidare tröst när man är hjälpbehövande...bara ett konstaterande av fakta. 

Jag kom ut på promenad igår med Ledsagare M, när himlen blev blå vid 16-tiden. Det kändes riktigt skönt ute igen.Vi tog ut mig i den manuella rullstolen för ELrullen är inomhus nu och för svår att ta ut utan en fast ramp. Rampen får jag nog tyvärr inte förrän i augusti. Hon gjorde också lakansbitar åt mig till dregglet...skönare än papper... LEGOarbete.kallas väl så´nt... utnyttjande av arbetskraft?...men hon har ingen arbetsbeskrivning, så vi bestämde att om det kändes okey för henne så var det okey.

Tack, ännu en gång, alla ni som delar vår tillvaro via bloggen och på annat vis! Kram Kram