Läser i min agenda för den här veckan:
"Ett barn skrattar i genomsnitt 400 gånger om dagen.
  En vuxen 15. Vart tar de 385 skratten vägen?"
                                                                           av Lars Ljungdahl

Jag som alltid har haft barnasinnet nära till hands har nog skrattat nästan lika mycket som ett barn. Nu får jag också ofta lust att skratta men då åker det ner slem i fel strupe och jag får jättejobbiga harkelhostattacker. Viktor och Alice tittar alltid förvånat och undrande över vad som står på. Mammorna förklarar så gott det går och de små liven accepterar att jag får de här attackerna.

De större barnbarnen vill inte gärna visa att de ser mig sådan som då. De har ju en annan medvetenhet om att jag är sjuk...mycket sjuk. De har ju också sett mig som frisk och saknar nog alla våra upptåg och alla våra impulsiva handlingar. Jag var ju aldrig främmande för att leka med dem vad det än gällde...Många av våra lekar gör de själva nu medan jag tittar på. De är som små ritualer här hos mig. Måste kännas konstigt för dem att se att mina rörelser blir sämre och sämre. Det är självklart att de önskar att jag var som tidigare...en kanonbra fysiskt aktiv och skrattande mormor.

Jag har aldrig i hela mitt liv kommit någon så nära som nu. Jag får en ny närhet till alla som jag möter...inte minst från barnbarnen...kramar, en liten hand eller en stor hand på min arm, en vink, en puss, en hjälpande hand med någon enkel men omöjlig detalj för mig, ett ögonkast i samförstånd och av kärlek. Alla som läser vad jag skriver kommer också nära...tillfällen ges till att ta på varandra. Jag älskar närheten...den ger mig kraft att ta mig vidare. Det är inte jag som är stark...det är alla som ger mig närhet, som ger mig styrka.