tänker jag, när jag vaknar till en klarblå himmel och inte behöver göra något annat än att gå ut och sätta mig i vilstolen och bara suga i mig av allt vackert som är runt mig nu. Mängder av insekter surrar omkring bland blommorna och jag går på snigeljakt vid stockrosen och tobaksplantan. Hittar två, som får komma till sällare jaktmarker via soptunnan.

Solen är otroligt varm och än så länge på dagen, så kan jag sitta i skuggan av uterummets ena hörn. Jag väljer att göra det även om jag riskerar att det kommer moln till eftermiddagen, för jag blir så tung i huvudet av värmen så här tidigt på dagen. Morgnarna är skuggtid för mig.

Kommer på sången "Mitt sommarlov", som gnolar på en stund inuti mitt huvud. Jag förknippar så klart vädret med sommarlov och tänker på Hans första sommarlov. Han som jag tycker nog att det känns något speciellt med det allra första sommarlovet...inte mycket tider att passa, långa kvällar på studsmattan och i bästa fall simma och bada om värmen håller i sig. Jag är ju så barnslig, att jag hur lätt som helst kan ta fram min egen känsla av sommarlov och flugsurr och dallrande värme från marken.

I mitt euforiska tillstånd stämmer förstås inte mitt mentala jag med mitt kroppsliga jag...som oftast, nu för tiden. Det är inte precis med några lätta steg jag tar mig ut, men jag tar mig i alla fall ut och det är vackert så. Lite flåsmätt sjunker jag tungt ner i stolen...jag har inga krafter att ta emot mig med. Jag överraskar faktiskt mig själv ibland, när jag nästan tappar andan då jag far ner i stolen utan att ta emot mig själv.

Idag på eftermiddagen väntar jag storfrämmande. Då kommer två av mina kusiner M och K till mig. Love, love, love!