där Mannen tyckte att det är så fin utsikt i november förra året! Jag är alltså på Specialistsjukhuset för att mäta lungfunktionen igen. Då sa jag att det kan aldrig vara en fin usikt från ett sjukhusfönster. Och det vidhåller jag idag också. Idag gråter jag i alla fall inga tårar över att bli lämnad ensam här. Alltid något positivt, tycker jag. Jag har också en annan syn på undersökningen den här gången, nu när jag känner mig sämre än då...kan kanske få lite tips och råd, som jag kan använda mig av nu.
Nu är klockan tio över tre och Mannen har åkt den två och halv timmes resan hemåt. Jag önskar att han kan ta tillvara på och vila sig lite på sin ensamma tid hemma. "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" brukar man säga...
På den här tiden innan han åkte har jag fått träffa Läkaren, sjuksköterskan och sjukgymnasten. Jag skrev massor till den första och kunde använda i stort sett allt det, som jag hade skrivit, till de andra två för de frågar ungefär samma saker. Om hur det går med Ventilatorn, med slemmet, med sömnen och med maten. De frågar vilka mediciner, som jag använder. De frågar om jag kan gå och om jag har ont någonstans.
En undersköterska kom in och tog blodtrycket (125/80), tempen(36,8) och syresättningen(97%) genom en klämma i fingret. Bra värden, så långt!
Ventilatorns funktion till mitt nuläge ska jag prova inatt, då jag kopplas till en mätapparatur, som läses av varje timme. På morgonen tas så ett artärprov för att se syrgas- och koldioxidhalten i blodet.
När det gäller slemmet, så är det inte mycket att göra mer än fortsätta få loss det. En hostmaskin är ingen lösning för mig, som har dålig hostreflex.  Det bästa är att låta slemmet rinna ut ur munnen vid lite framåtböjd ställning. Hemma går ju det hyfsat men ute bland folk är det inte lika enkelt...ta hänsyn och vad ska de tänka...Folk, som jag inte känner, tycker väl att det ser äckligt ut men för mig och min familj har det blivit en vardagssyn. Småbarnbarnen tittar lite undrande på mig och försöker sedan att hjälpa till att harkla och hosta. Det är en stor åtgång på papper hos mig nu...
Återigen frågar de om jag har provat salivhämmande plåster. Sjukgymnasten här säger att de brukar kunna hjälpa bra i situationer som min. Jag får väl tvinga mig att prova dem en tid igen, fast jag upplevde dem som så obehagliga sist. Jag blev kruttorr i munnen och fick enm metallsmak av dem. Prova igen är ju aldrig fel, förstås...
Jag skickar en hjärtehälsning till min Väninna, till Nhea, Sara, Somris och alla andra som tänker på mig lite extra de här dagarna.