mitt psyke kom i obalans efter sjukhusvistelsen. 
På Lungavdelningen var Läkaren så positiv över mina fina värden...jämförde med KOL-patienter, som ständigt får lunginfektioner.
Hur kan jag vara tacksam över att jag inte har haft några infektioner i lungorna, som har behövt penicillinbehandling? Hur kan jag vara tacksam över att lungorna är duktiga och transporterar bort den farliga koldioxiden, när jag är så orkeslös? Hur kan jag vara tacksam över att jag fortfarande kan gå, när stegen känns som bly och tre steg ger mig andfåddhet? Hur kan jag vara tacksam över att jag fortfarande kan använda mina händer, när jag inte ens kan knäppa en knapp, dra upp ett blixtlås eller öppna ett brev som kommer? Hur kan jag vara tacksam över att magen och kisseriet sköter sig, när jag ibland inte hinner till toan i tid utan att få bajs och kiss i trosan? Hur kan jag vara tacksam över att jag kan skratta, när saliven rinner i en strid ström nerför hakan? Hur kan jag vara tacksam över att sondmaten fungerar så bra, när jag längtar efter sill, potatis och nubbe, jordgubbar med vispgrädde,  färskpotatis med smörklick, mjukglass, färsk sparris med parmesanost, grekisk sallad, grillspett, lasagne, ett glas vin i mina vackra sommarglas, ja, t.om en skorpa med smör på? (gråter över eländet....) Inte ens vädret är med mig idag...

Jag sitter vid köksbordet, som jag tillåter mig att vara  ett ganska rörigt bord nu.Jag sitter framför min laptop med mitt nya mobila modem, i min Rolls-Royceskrivbordsstol från hjälpmedelscentralen mitt bland mina anteckningar, mobilen, adressboken, kom-ihåg-lappar, vykorten, Morsdagstavlan och barnbarnsteckningar med alla kärleksförklaringar på, målarpenslar, blyerts-och bläckpennor och det inramade ateljefotot på Alice...
Varje gång jag kastar ett öga på henne så känner jag glädje...hon lindrar min nedstämdhet liksom MMS:et med Viktor gör, där han ligger naken på rumsbordet och kollar på "Bollibompa". Jag ser med glädje på Hans guldhjärtekort från Morsdag. Jag tänker på gulliga Greta, som inte gillar att jag inte kan prata med henne och på H(hjärtat) som mailade det mest förtjusande mailet till mig härom dagen....mitt i den stora  glädjekänslan finns min vetskap i att jag inte får följa dem tillräckligt länge.(gråter igen) och ingen annan heller för den delen...konstaterar jag, eftertänksamt med en sorgsen suck. 

Jag känner mig väldigt tacksam över att mammorna, Somris, Sara, Nhea, låter mig dela deras vardag, att de uppdaterar mig hela tiden om vad som händer och gör mig delaktig i deras liv. Jag är tacksam över att ha min underbara familj nära mig. Jag är också så tacksam över att min Man orkar vara nära mig i det här och för allt som han gör för mig nu, trots den förlust som han vet att han kommer att få uppleva längre fram. ...så jag kan alltså känna tacksamhet över andra saker, som finns inuti mig, och bortse från alla defekterna som är i mitt skal. Tack blogg för att jag kom fram till det!

När jag tänker på min familj, så lindras min sorg och då flyger mina tankar också iväg. De flyger iväg till alla mina kära vänner, som hör av sig och som träffar mig nu. Jag tänker på min fantastiska Ledsagare och min gulliga duschhjälp, som alltid får mig på gott humör och får mig att skratta. Jag tänker på Stieg Larsson, som ger mig en verklighetsflykt varje gång som jag sätter mig vid hans bok. Jag tänker på Facebook och alla härliga inlägg, som jag läser där. Jag tänker på all ungdomar, som har sina högtidspunkter just nu i försommaren med fester och avslutningar. Jag kan med tacksamhet tänka på omvärlden som jag får vara  en del av ännu...på livet som rör sig därutanför min dörr.

Jag är tacksam över att få vara kvar här på jorden ännu en sommar...