Mannen äter för två
Han mumsar i sig allt onyttigt han kan komma på, som han inte fått av mig förut, och han äter hela, hela tiden. Han blir väldigt trött och stillasittande av det. Har maten blivit som en tröst för honom, undrar jag.
Ibland tänker jag att han hellre kunde välja att komma och krama mig istället för att bulla upp med en ostbricka på sitt fat. Han slösar inte med kramar...inte spontana i alla fall.
När han ska börja att äta tittar jag på honom, så där lite i smyg, och ser att han går in i en egen värld när han sätter sig tillrätta med sin tallrik och sitt vinglas. Som en robot...Den här årstiden väljer han att sitta i uterummet. Blicken vilar en stund rakt framför honom...på vad vet jag inte...och så börjar han långsamt och omsorgsfullt att peta i sig av läckerbitarna, som han har lagt på sin tallrik. Om han får en skvätt vin kvar i glaset, så flyttar han ut i den öppna delen av terassen och fortsätter att sitta i sin egen värld, som om jag inte fanns, tänker jag.
Matproblemet har jag gråtit klart över nu, för min egen del....så jag är inte avundsjuk på honom...Klart att han ska fira Midsommar... men jag tänker att han hinner ju sitta och äta utan mig många, många år...så jag förstår bara inte riktigt varför hans måltider har blivit så viktiga för honom nu...viktigare än att vara med mig känns det som...å andra sidan är jag inte mycket till fru nu längre...men en bra matlagerska har jag däremot alltid varit...så kan han förstås känna det...en del av mig förknippar han kanske med mat...
...kommer maten som han lägger upp på sin tallrik att vara i fokus och smaka lika bra då jag inte finns, tänker jag lite fundersamt.
Men mamma då!
Nu ska jag berätta lite för dig hur det är för oss andra att äta, när du inte KAN äta, så kanske du får en annan bild av hur pappa har det.
Även om du har gråtit färdigt över att du inte kan äta längre, så har vi andra långt ifrån bearbetat känslan av att sitta och äta utan dig. Det är vidrigt många gånger och det är inte många gånger det har skett att jag suttit i din närhet och ätit middag utan att känna dåligt samvete. Dåligt samvete för att varenda tugga som jag stoppar in i munnen önskar jag att du fick njuta av fortfarande. Det är hemskt att vi kan fortsätta äta, men du inte kan det. Första gångerna jag var hos dig och du slutade vara med vid middagarna mådde jag illa varenda gång som det var dags att äta. Maten smakade inte alls bra och jag kände mig så hemsk som satt där och åt medans du inte kunde vara med oss längre. Men jag tvingade i mig maten för att mina barn skulle äta av den, för att försöka låta deras dag vara så normal som det bara går mitt i allt det här hemska som händer omkring oss.
Nu har jag fått öva på det ett par gånger och det går lite lättare numera, men särskilt bekvämt eller härligt tycker jag inte det känns. Oavsett vad vi äter för något.
Däremot har jag med glädje sett att pappa har klarat av att fortsätta äta och framförallt njuta av det han äter, fast att han inte längre får sitta och mysa vid bordet med sin fru.
Du minns säkert själv hur hemskt ensamt det kan vara att sitta själv och äta, hur tråkigt det är att göra en fin och god middag som man bara ska dela med sig själv. Maten smakar aldrig lika bra när man äter den ensam, som när man får dela den med någon annan.
Med glädje har jag hört pappa berätta att han grillat fläskfilé till sig själv! Att höra pappas besvikelse över att jag inte kunde stanna kvar och äta taccos med honom sist jag var uppe sitter fortfarande kvar inom mig. Så mycket han längtar efter att få dela en middag med nåogn annan än sig själv. Det gjorde ont i mig att behöva säga nej.
Det är jätteskönt tycker jag att han klarar av att njuta av maten, fast det blivit så tokigt för er två nu med just den.
Och maten behöver han, för att orka kämpa vidare mot din hemska sjukdom och det som vi alla har framför oss. Vi kommer vara psykiskt slut, urlakade och enormt trötta allesammans - så att pappa äter nu och äter mycket och njuter av det tycker jag bara känns bra. Han behöver den styrkan!
Låt honom njuta av det mamma, ge honom inte dåligt samvete för att han njuter av maten. Jag kan lova dig att det är jättesvårt att komma över den tröskeln att sitta i din närhet och äta, och kunna njuta av det. Den här sjukdomen straffar inte bara dig utan även oss anhöriga på olika sätt o vis.
Jag tycker pappa hanterar er nya livssituation fantastiskt bra. Om du jämför hur han är nu mot hur han var för 2 år sedan så kommer du nog se en enorm skillnad om du tänker efter, det ser iallafall jag.
Och kärleken till dig har han aldrig visat så här tydligt nånsin! Njut av det istället mamma, tänk bort det andra tokiga som du känner när du ser honom äta. Den sorgen över vad som kommer hända med pappa när du inte längre finns här på jorden kommer du aldrig kunna göra något åt. Och det kommer inte kännas lättare om du straffar dig själv genom att tänka sånna tankar som du gör nu.
Njut av varandra så som jag vet att ni gör många stunder på dagen. Njut av NUET som jag vet att du är så bra på. Och försök att låta framtidens tankar försvinna bort...
att leva här på jorden utan dig är ingenting som någon av oss vill uppleva. Men vi kommer tvingas att göra det, men ingen av oss kan föreställa sig hur det kommer vara. Hur tomt det kommer vara, hur enormt stor saknaden kommer vara - jag orkar inte ens fortsätta skriva orden och än mindre tänka på det långa stunder för då känns det som mitt hjärta ska gå sönder - och min Q säger att vi inte behöver tänka på det nu. Vi ska leva i NUET, vad som komma skall kan vi ändå inte ändra.
Och jag är helt övertygad om att pappa inte ens har orkat tänka tanken hur det kommer kännas för honom att sitta i ett helt tomt hus, utan sin älskade fru i närheten. För även om du inte delar hans middagar längre, så finns du nära honom och han vet det.
Förmodligen är det därför som han fortfarande kan njuta av sin mat, för du finns kvar och du gör honom fortfarande lycklig!
Lugn, lugn! I min blogg ventilerar jag mina tankar. Jag har aldrig anklagat honom för att han äter sina måltider och kommer inte heller att göra det.Det här är bara mina tankar och inget som jag skuldbelägger honom för.
Och jag beundrar er alla som hanterar våra träffar så bra...det brukar flyta på utan att det märks något konstigt.Och det är som du Somris skriver viktigt för barnen skull.
Vad bra mamma!
Det känns skönt att höra att det bara var i din tankevärld - och där får dina tankar naturligtvis sväva runt. =)
Vad myyysigt det lät med er eftermiddag, inte visste jag att det var från pappas blodådror som Sara ärvde sina magiska manikyrhänder!! fniss
LOVE LOVE LOVE
