med Ledsagare M. Det blev en  premiärtur på 2x2km i strålande solsken och med lite fläktande vind längs den en kilometer långa trädallén, som i slutet böjer av mot Herrgården vid sjön. Infarten till Herrgården var kantad med minst ett tiotal blommande djuprosa pionbuskar.

Jag åker på utsikten till Nheas tavla, när utsikten är som vackast en sommardag. På ditvägen har jag en bedårande utsikt över de gröna axvajande åkrarna och den blåglittrande sjön. Längs dikesrenen växer vitmåran, rödklövern, teveronikan och buskar av rosa nyponblommor, som alla doftar underbart i värmen. I fjärran kan jag höra ett lågs brus av biltrafiken men den överröstar inte fågelkvittret och insektsurret, som är närmast mig.

Jag gasar på med ELrullen i de små uppfartsbackarna, så att M får öka stegtakten och när jag märker att hon inte hinner med, så väntar jag in henne. Vi pratar inte mycket, för i så fall måste jag stanna och skriva varje gång, utan vi väntar med att utbyta reflektioner tills vi kommer fram till serveringen. 
M väljer att ta en kopp kaffe med en havrekaka till. Jag väljer att ta ett stort glas jordgubbssaft och ett  vattenglas bredvid.

Jag sätter dit slangkopplingen helt öppet och sitter vid bordet och sprutar in saften och lite vatten. Det är första gången, som jag gör det på en offentlig plats. Även det har varit en tröskel att ta mig över och nu är den också gjord och det var hur enkelt som helst.

M sitter och gungar i Grythyttans trästol medan vi sitter och tittar ut över sjön och precis samtidigt konstaterar att: " Så fint det är!". M tycker att hon har det lyxigt med så här fin tid på betald tid och jag tycker att det är hon värd flera gånger om, så bra som hon hjälper mig. Hon är alltid ett steg före liksom med salivpapper eller annan hjälp. Jag känner så tydligt att jag får mer energi över, när jag kan spara på mina muskelkrafter. Vi utbytte en slags kärleksförklaring om hur bra vi trivs ihop och hur roligt vi har ihop...

Jag satt bekvämt i min ELrullefåtölj, så vi gjorde oss ingen brådska hemåt...M har förresten fått tre timmar till hos mig nu, så nu kan vi använda åtta timmar varje vecka till vad vi vill i princip. Hemfärden blev precis lika vacker som det var dit. Jag såg en ödla springa över vägen men det gjorde inte M, som tyckte att det var lika bra för hon gillar inte reptiler. En liten svart och vit flugsnapparbäby satt på en kvist alldeles i vår närhet. Vi kunde stå bredvid den och titta på den en lång stund innan den flög iväg. Tänk, vilken liv och rörelse det är i naturen nu! Rena teaterföreställningen att sitta och se på är det.

Längs riksvägens dikeskant var smultronen mogna. Vi plockade inga...tyckte att de växte för nära avgaserna.
Jag kommer hem som en ny människa till Mannen när jag har varit igång med M.

PS: Nu har jag korsat riksvägen, vänt i upp-och nerförsbacke, kört slalom mellan koner, startat och stannat i uppförs-och nerförslutningar, provat olika underlag, åkt inne i sjukhuset, tagit hissen själv, öppnat dörrar själv och åkt olika fort. Jag blev godkänd i allting, så nu är det bara att tuta och köra. Känslan när jag sitter och åker är frihet att välja själv och så att känna av vindens härliga bris som fläktar i håret. Härligt! DS.