Borta bra men hemma bäst
Jag känner att jag vill ha min palliativa vård här hemma - alltså att jag vill dö här hemma.
Det är så mycket lättare för alla, vuxna som barn, som vill komma till mig och min man, när de kan vara här och röra sig i hela huset och även utomhus. Barnbarnen kan leka som de brukar göra. Mågarna kan prata med varandra, titta på TV och använda datorn, som de brukar. Sara, Somris och Nhea kan vara med mig och med varandra helt fritt, som de vill. Min älskade man kan vara i sin vanliga trygga miljö med mig och med alla andra. Mina/våra vänner kan komma och gå som de vill. Alla kan prata, äta och fika ihop, som de brukar göra när vi träffas.
Det betyder så mycket för mig att känna mig trygg. Jag märker redan vilken fin kvalitet mitt vårdteam har här hemma. Det känns så skönt när jag är trygg här hemma, tycker jag. Jag blir glad inom mig, fast jag har det så jobbigt. Jag tror, att jag får en mycket bättre vård här hemma än på sjukhuset.
"Borta bra men hemma bäst" - hemma vill jag leva och sluta mitt liv, tänker jag i min allra klaraste tanke någonsin.
Det är precis så jag ser det framför mig oxå även om det gör så ont! tårarna rinner som vanligt ner för mina kinder, men det är en vacker sorg nuförtiden-den gör inte längre så förbaskat ont, bara lite.....
Jag tror att jag med tiden kan minnas bara det fina vi haft/har tillsammans o le när jag tänker tillbaka.
Leendet o kärleken som ger all energi!
Älskar älskar......
Det gör så ont att läsa din ord, samtidigt som jag känner sån värme i det du skriver och hur rätt det känns att det är där du ska få vara dina sista dagar på jorden.
Jag fick gråta en stund hos H innan jag kunde skriva om en text jag fick i huvudet när jag läste dina rader. Så här blev den när jag var klar:
Mitt hem, du sköna, du härliga hem,
det bästa utav alla ställen på jorden!
Hur många härliga utflykter till nära och kära jag än gör,
så till mitt hem jag än dock alltid återvänder!
Här är lustigt att leva och att bo,
Mitt hem som jag prisar så gärna
Där klappar mitt hjärta med heder och med tro
Så fast som bergens kärna
Och var och en av nära och kära
Som kommer att gästa mig i mitt hus
så trivs de så bra i min vackra trädgård.
I mitt hem, ja, där vill jag leva och bo,
med enklaste lycka förnöjer.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och vindarna sjunga sin ljuvliga sång -
vid den vill jag somma så stilla en gång.
Älskar dig mamma - så det gör ont! Det vet du.
KRAM
Usch så hemskt, men fint & så himla sorgligt men ändå vackert & skönt att du talar om vad du vill, även om det gör så ont att du ska dö... LOVE LOVE LOVE
Eftersom jag har varit inlagt på sjukhuset, så har jag inte läst dinn blogg på en tid, sitter nu och läser. Du är helt otrolig på att skriva och beskriva det du känner och det du ser. Du skriver målande och med hjärtat så det går rakt in i mitt hjärta.
Jag fick bara några tankar när jag läste det du skrev om i "borta bra men hemma bäst".
Jag ska försöka att delge lite av hur jag kände det att vara inlagd, visserligen bara en vecka. Det var helt enkelt så att jag kände att jag blev fråntaget "livet". Mitt vanliga liv med familj och vänner var borta. Mitt hem och mina vanliga göromål försvann. Jag var en person i en säng med nr 37.1. Jag klagar inte på vården eller personalen (lite på maten)Jag är mycket tacksam för hjälpen jag fick och får. Det är inte det jag menar. Det jag vill säga är att det är som du skriver, du får mycket bättre vårdkvalite hemma än på sjukhuset, vård som som du och de dina bestämmer över. Hemmet består utav så många delar, familj, vänner och saker som man förknippar med minnen från hela livet,allt detta betyder så mycket, allt detta längtade jag efter liggande i säng 37.1. Kära du här kom några virriga tankar från mej till dej. Många låånga kramar från vänninan
