säger den alpina skidåkaren Billy Söderein i TV. Han berättar om sin ateism, som omvandlades till någon annan känsla, efter en våldsam krasch mot en klippvägg. Kraschen suddade ut 4 månader av hans liv och hela hans närminne av de skador som han fick. Han spräckte pannbenet, ögonhålan och näsan och överlevde mot alla odds. Just när han sitter och återger sina nära-döden upplevelser från sjukhuset, så stillar han sig och säger att han inte kan bortse från att det finns något mer i verkligheten, som ville att han skulle överleva. Jag är inte religiös, säger han, men något större finns det....

Jag tänker ofta samma sak. Det är väl därför som hans ord fastnade hos mig. "Något större finns det"...i stunder av euforism, totalglädje, inombordsvärme, kärleksrus, tankeöverföring, stillhet, sällskapskänsla i ensamheten...
"Något större finns":
Som då Sädesärlan kom till mig igen i onsdags. Den hoppade med mig en bit på rullstolsturen. Kollade väl att Ledsagaren körde mig rätt och riktigt...att rullstolen var i god trim...att bromsarna fungerade säkert...att jag såg nöjd ut. När den kommer känner jag en enorm kärlek inom mig. Tack  pappa för att jag blev till!
Eller som idag när det regnar just som Nhea har rullat ut sin gräsmatta. Sin gräsmatta, som hon har längtat så mycket efter. Nu vill någon att den ska ta sig ordentligt, så att lilla Alice och hon kan leka och sola på den, tänker jag.
Eller för att min nyaste Rhododenron, som aldrig har blommat förut för mig, får regnvatten så att den trivs. Den har två knoppar för första gången i år. Jag är så glad över det...någon vill visa mig dem i år...
Eller när jag äntligen fick iväg ett mail till en jobbarkompis, som jag har så intensiva känslor för. Och som jag har så svårt för att träffa av  all smärta och sorg, som väller upp. Hon svarar mig snabbt med det mest kärleksfulla mailet jag kan tänka mig och känner precis som jag och kallar mig för "sin syster". Love, love, love! Någon sa att jag skulle skriva det mailet...
Eller när Sara precis kan känna igen sig i mina upplevelser med min Ledsagare...precis så brukar hända oss också, skriver hon och skrattar. Det känns som om det går känsloledningar mellan alla som älskar varandra...eller också är det "någon" som vidarebefordrar våra tankar och känslor...
Eller då min Väninna, som fortfarande är operationssjuk bara måste gå in och titta på min blogg fast hon är så trött och dålig och hittar mitt  "Borta bra men hemma bäst"-inlägg, som om någon visade henne vägen dit. Hon skriver inlevelsefullt om sin erfarenhet av sjukhusvistelsen. Jag hör på hennes ord, hur viktigt det är för henne att få dem tydliga, så att jag får bli kvar här hemma hela tiden. Hon vill absolut inte att jag ska bli lämnad ensam på det viset...vem visade henne till den sidan...
Eller när det dimper ner foton i min mailbox från Somris, så att jag kan leva mig in i hur hennes trädgård ser ut just nu. Och så att jag kan känna hur utflykten till Slottet var och får veta att Viktor fikade med saft(?) i just  "mina blå muggar". Hela sin tillvaro ville Somris dela med mig, precis när jag sitter här hemma och längtar som mest...vem sa det till henne just då...
Och Svintoflickan och hennes syster och Pernilla och Vickan som tittar in på min blogg och peppar mig till att skriva mer, som idag, direkt från hjärtat...jag tackar er, förstås, för att ni vill dela den så känslosamt med mig...och vem mer kan jag tacka för att ni får tid att göra det...

" På en riktigt bra fråga finns inget svar" av Flann O´Brian.