igår efter att ha träffat min Ledsagare.
In genom min dörr kom en fräsch, glad 50-årig kvinna. Jag säger som kungen:  " Det sa´ bara klick".
Hur enkelt kan det få vara nu? Gräddfil igen! Tack för att just hon kom till mig!
Vi utbytte lite bakgrundsinformation om varandra...hittade beröringspunkter...tystnade... satt tysta...fortsatte igen att utforska...höll ett visst avstånd...inga kramar "hejdå"...än så länge...Hon är ju på jobbet men kommer att bli en vän, känner jag.
idag rullade vi iväg precis när solen tittade fram vid tvåtiden. Vi klarade inte av att ställa om handtagen till rätt höjd, så hon fick gå lite obekvämt framåtböjd. Vad gör två otekniska kvinnor. Finner sig i att ha det oergonomiskt så klart. Vi bestämde oss för att knalla på ändå. Vi beundrade alla vackra trädgårdar. Hon berättade var hennes släktingar hade bott. Vi tittade på alla renoveringar som görs nu. Vi provade ännu en gång med att justera handtagen. Det gick bara inte. Plötsligt tornade det upp sig mörka moln på himlen. De kom jättesnabbt emot oss. Skulle vi stanna under ett tak eller skulle vi gå vidare. Molnen var bakom oss, så vi gick vidare. Då fick vi en rejäl störtskur över oss innan vi kom hem igen. Våra kläder och mitt pappersblock blev genomvåta. Stuprännan rann över just framför portlåset. Jag klarade inte av att få in nyckeln i låset utan hjälp bara för att jag skrattade så mycket...skrattade mitt kraxande skratt, så att jag satte i halsen. Oj, så rolig promenad det blev! Vi fick oss ett rejält skönhetsregn. Och så skönt det var att komma in. Som tur var hade hon ett torrt ombyte kläder i sin bi, så vi kunde byta till torra kläder. I morgon ska vi göra ett nytt försök....håll tummarna för uppehållsväder.