som ligger hemma för att hon är nyopererad. Vi frågar varandra hur vi mår.
När jag skriver till henne: "Jag mår ganska uselt i kroppen men är pigg i knoppen",
så får jag tillbaka svaret:" Din knopp blommar alltid! (gladsymbol)".
Vad vore jag,tänker jag, utan hennes, mina andra vänners och min familjs stora stöd?! Alltid är det någon som livar upp mig. Vet att jag har humor. Vågar skoja mitt i eländet.
Den här veckans inledning kunde inte heller bli bättre på det sociala planet. Som grädden på moset efter det underbara besöket hos Somris, kan jag tycka.
I måndags fm tittade min storebror och min svägerska in så där helt apropå. Jag blev så oerhört glad och det kändes så härligt när jag öppnade min dörr och välkomnade dem. Vi hamnade på den där rätta nivån känslomässigt då alla känslor är tillåtna; skratt, allvar, gråt. Vi landade i en samhörighet där ord inte är nödvändiga. Fantastisk känsla! Spontana besök kan bli så där fullkomliga för mig, som att jag fylls av glädjerus och lycka efteråt.
Samma dag på em hälsade min omtänksamma kusin på hos mig. Vi kommunicerar med kärleksfulla kort mellan besöken. Hon är en kusin som alltid har funnits i mitt liv. Jag var brudtärna på hennes bröllop. Jag sov hemma hos henne när hon hade mist sin make i en olycka. Jag har varit barnvakt till hennes tre pojkar. Jag tröstade henne igen när hon miste sin äldsta son i en bilolycka. Allt det som vi har delat har skapat starka band mellan oss även om vi inte alltid har umgåtts. Med en del personer blir det så att när vi ses fortsätter vi bara liksom där vi slutade. Märkligt så nära vi står varandra. Hon kommer alltid med blommor. Förra gången fick jag en krukodlad ros, som jag(alltså mannen) ska plantera ut nu. I måndags gav hon mig röda rosor med lite krusiga kronblad. Jättevackra!
Igår kom Nhea och Alice. Det är lycka det! Hon känner sig rätt hemma här nu. Går omkring och upptäcker mer och mer. Spelar en stund på pianot. Vill att jag ska sitta med på pallen. Igår hade vi ett spännande ärende hos fotografen. Vi åkte ner på sta´n med rullstolen inklämd i bagageluckan. Vi chansade på att Alice skulle kunna åka i mitt knä. Underbara unge! Hon satte sig i mitt knä utan minsta knot och så länge rullstolen rullade satt hon som ett tänt ljus och tittade sig omkring. Vad gulligt det måste ha sett ut! Folk på sta´n visar ju inte sådant med en min. Jag tyckte i alla fall att det var gulligt. Och korten då! Det blev en kanonbra serie på henne med både allvar och glädje i bilderna. De åkte härifrån vid lunchtid. Skulle luncha med sina kompisar. Jag gillar att det är full fart på dem...mina go´bitar.
Och idag går mina tankar till Somris som äter medicin för sin onda axel och som har mannen på op-bordet idag.Sjuka män är inte så stora och kaxiga minsann som de är annars...Det blir en jobbig tid för henne ett tag framöver. Kan bara hoppas att Viktor och H(hjärtat) blir ett bra stöd för henne liksom hennes kära väninna, som bor i närheten.
Nu ska jag ta en mugg kaffe i PEGen och lyssna lite på Malou på TV4 innan Distriktssköterskan kommer och tittar till mig.