med en fyra timmars bilresa genom ett ljuvligt vackert landskap. Jag åkte söderut, så allt blommade och grönskade bara mer och mer ju längre söderut jag kom. Visst fick jag andnöd emellanåt, men jag tog det lugnt under de perserna,  för jag visste ju vad som väntade mig vid framkomsten. Vid framkomsten väntade fyra personer kärleksfullt på mig. Vad betydde då lite slem i fel svalg!?
Vädret bjöd på sin allra bästa sida med solsken och värme och utomhusvistelse hela dagarna. Fåglarna i Somris skog kvittrar lika intensivt som de jag hörde på Gran Canaria. Det är en underbar bakgrundsmusik.
Somris och jag satt nära varandra och solade. Bytte då och då några ord, jag på mitt  block och hon via sitt tal. H(hjärtat) låg på täcket i närheten med en pocketbok och pressade sol för att bli brun. Lyssnade väl in vad vi pratade om. MInns själv hur spännande de vuxnas samtal kunde vara när jag var i den åldern. Jag försökte med lite meningar om hennes liv, få henne delaktig i gemenskapen. Hon tyckte ändå att vi var tråkiga och cyklade iväg på min cykel, som hon har fått överta. Hon ville hellre vara med en kompis och det har jag full förståelse för. När hon var hemma var jag med henne mycket, så att hon inte skulle känna sig utanför, som flickor i den åldern ofta gör. Jag var på hennes rum och hon visade sina saker för mig. Hon berättade om ommöbleringen, som hon nyss har gjort och visade en fin tavla, som hon inte hunnit få upp än.Och så svävar blicken bort ibland och hon sitter tyst. Vad är det för tankar, som rusar runt i hennes huvud nu...Hon viskade till mig vid avskedet att hon kommer att sakna mig. Góa kära älskade barnbarn!


Viktor rumstrerade om på den inhängnade uteplatsen. Han sitter inte gärna stilla utom när han blev körd i min rullstol. Den gillade han att åka i, men han ville inte sitta i mitt knä utan ensam skulle han vara. Det är full gas hela dagen därför somnar han snabbt vid lunchtid och på kvällen. Han är nog helt slutkörd då. Klättrar och springer överallt. Vi tog en rullstolspromenad till lekparken där han provade alla attraktioner. Han är inte rädd av sig - åker rutschkana utan attt vara höjdrädd alls. Han gillar att gunga.
Vi tog även en tur till hans lilla tjejlekkamrat. Viktor gick in alla trädgårdar, som vi gick förbi och han plockade småstenar hela tiden, så en gatas promenad tog ganska lång tid. Vi kom i alla fall fram till slut till barnens stora förtjusning och min också, för där fick jag träffa hennes mamma och pappa. De är Somris bästa vänner, så det mötet kändes viktigt för mig. Det känns alltid roligt att få ett ansikte på dem man hör mycket talas om.
Somris är så kärleksfull. Det känns som att hon omges av en stor värme som hon utstrålar till mig. Hennes mjuka händer och fingrar berör mig så ofta hon bara hinner. Vi passade på att göra lite kroppsvård, så att vi kunde sitta nära ännu mer. Jag fick naglarna filade. Jag fick hjälp med duschningen, håret och sminket. När vi kunde ta det som ett sätt att vara nära varandra, så blev det fina och roliga stunder. Vi låg "sked" framför TV:n. Passade på att utnyttja så mycket tid som möjligt för närhet de här dagarna. Det är närheten, som vi mest saknar  mest, så här när avståndet blir långt igen. Så har ju många andra det också i sin vardag, kan man tänka, och visst är det så, men i vår situation med en "ovanlig vardag" känns det annorlunda än för dem, som inte tänker på att döden kan vara aktuell inom en snar framtid.