hos Nhea och Alice.

Mitt mål när gipset blev borttaget var att klara av att gå upp till övervåningen. Jag ville så gärna se med egna ögon och inte enbart på foton hur slutresultatet blivit. Jag har ju varit med sedan början av bygget, så det känns lite speciellt med deras hus.

Klättringen med mina svaga ben blev så klart jobbig men jag kom upp och sattes direkt i en stol. Därifrån försökte jag se på alla detaljer och Nhea berättade om deras möbleringsplaner. Alice lekte i sitt gulligt rosalila rum medan hon hade koll på att jag var kvar i hallen.

Sakta men säkert har bygget tagit form. Jag beundrar deras långsamhet och inga överilade inköp - frånsett Mannens handfat, som inte blev populärt hos Nhea. Det blir så fint och är så mysigt hos dem. Att sedan gå ner, baklänges, gick mycket bättre än att gå uppför.

På nedervåningen satt jag och lyssnade på Alice prat. Hon sa en hel mening med fyra ord. Suveränt bra, tycker jag. Hon ville att Momma skulle se på Skrållan, så den filmen rulllade under tiden som hon lekte med annat. Ibland fick jag leksaker i knät av henne. Hon kom också med böcker och ville sitta i mitt knä, så att jag skulle läsa för henne. När det inte kom någon läsning från mig, då gick hon till sin mamma istället. Sådana tillfällen smärtar till en stund inombords, men när jag ser att hon inte reagerar så mycket på det, så känner jag mig lugn igen. Det är den nuvarande bilden, som hon har av mig. Ljuvliga barnbarn! Och ljuvliga Nhea som stöttar mig i allt som har med Alice att göra.

Love, love, love!