hos Sara. Då samlade hon sin egen familj på lunch och tårta. Somris, som bor en bit bort, kunde inte komma, men resten av familjen uppvaktade henne med presenter och blommor.

Hans lekte med lilla Alice, som han älskar så mycket. När Greta tog med henne upp till sina dockor, så blev plötsligt hon intresssantare för Alice. Jag tycker nog att Hans fann sig bra i att det blev så, för det vankades lunch och tårta i matrummet just då. Det blev som en naturlig övergång till annat då.

Alice håller hela tiden koll på var jag är. Jag är väldigt viktig för henne, underbara lilla unge. Hon ville att jag skulle följa med henne till övervåningen precis som hemma hos henne. Hon stod där i trappan och väntade på Momma. Jag blev tvungen att avböja inviten för jag orkade inte med den bestigningen då. Det gör hon ingen stor affär av utan fortsätter att leka igen som vanligt.

Greta bjöd mig på kaffe och soppa i sin rosa plastservice. Hon är så söt! Men, oj, så hon saknar att jag inte kan leka med henne. Jag klarar ju inte av att sitta och plocka saker med armarna. Då tänker jag, att vi kan mötas vid något filmtillfälle. Ligga på min motorsäng. Under en film delar vi samma upplevelse, precis som jag gör med min PA E.

Hans fick min akryltavla "Mormor med sina fem barnbarn". Den la han en beställning på för en tid sedan, när han såg att jag hade med en studsmatta på bilden. Han blev så glad när han såg att jag hade med mig den. "Den ska sitta vid sängen", sa han. Då kom mjukiskillen fram och honom gillar jag. :-)

De vuxna pratade om en förestående renovering av köket. Sådant prat klarar jag inte av att delta i. Då sitter jag ganska passiv medan jag ser mig omkring i huset...kollar på om Sara har pyntat med några nya detaljer...lyssnar på barnbarnens lek och prat...tittar ut på trädgården.

Deras egna familjeliv har ju precis börjat. Jag förstår ivern i deras planer. Döden finns inte med i tankarna i den åldern. De gör precis samma saker, som vi gjorde i deras ålder, så jag känner så väl igen mig hos dem.

Den här gången använde jag vår egen bil till resan. Det gick bra att ta mig i och ur bilen. Jag sitter högre i Färdtjänstbussen, så där får jag mindre slemattacker, när jag ser mig omkring på naturen. Vi tänkte att vi inte skulle ha någon tid att passa, så då får jag ta de besvären.

Det kommer alltid en sorglig och en underbar känsla efter det att jag har träffat alla mina kära; barn, barnbarn och mågar. Jag fylls både av en slags sorgkänsla men mest fylls jag av Love, love, love!