när en ny chaufför, nåja, ny för oss alltså, skulle ta mig upp till min ryggsjukgymnast med trappklättraren.
Han ställde in måttet för rullstolen, satte fast mig och så började en skakig tur uppåt. något tog emot på min rullstol för varje trappsteg, så jag blev rejält omskakad. Halvvägs uppe blev han tvungen att ändra allting. Koppla loss mig igen och börja om att montera fast mig på ett nytt sätt. Sista biten blev lite lugnare, tack vare det.

Väl uppe vid väntrummet fick vi besked om att ryggsjukgymnasten kände sig febrig och inte ville behandla mig av smittoriskskäl. Det var omtänksamt av honom. Jag fick boka en ny tid.

PA E. och jag pratade om hennes nya lägenhet, medan vi väntade på hemresan. Hon är så där uppåt , som man blir när man börjar fantisera om alla saker och möbleringen. Det känner jag jätteväl igen mig i, så det är roligt att få följa henne i hur hon startar sitt första egna hem.

Nerför trapporna går det mycket lugnare, fast det skakade tillräckligt mycket för att få massor av slem att lossna. Det  fick jag sitta och harkla upp under hela resan hem. Bra att bli av med det och synd att jag inte fick massage. Jag fick en utflykt i alla fall...