inga positiva sådana utan från dagen då jag fick min diagnos. Återigen kommer min känsla av, att kvar av mig finns bara en liten rädd flicka.

Jag ska alltså träffa Neurologen, den sakligt, torra, idag. Vet egentligen inte varför de här mötena ska ske med jämna mellanrum. Han kan ju inget göra åt min situation. Vilken maktlös sits för en expert!

Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på dagens möte. Törs jag fråga om vad jag har att vänta mig under närmsta tiden? Är det positivt att få reda på det?

Han brukar svara så "luddigt" på mina frågor. Ovanligt för honom, som är en renodlad matematisk-logiker. Vad är då hans uppgift i det här möte? Och vad ska jag berätta för honom om? Det känns som om jag kastar bort min energi till ingen nytta.

Jag tänker att min omgivning borde få lite praktiska tips, om hur de kan jag hjälpa mig, om jag tappar andan av slem, som sitter fast. Det är säkert inte hans "bord" att ge tips om. "Det får de kontakta ALS-teamet om", säger han med all sannolikhet.

En sak ska han i alla fall få hjälpa mig med. Han ska få skriva ut ett nytt recept på min ångestdämpande medicin. Det är nog tack vare den som jag kan känna mig så pass lugn, som jag ändå gör nu.

När jag kommer hem är min Väninna här. Hon behövs nära mig idag vare sig jag orkar skriva eller ej. Vi kan sitta nära varandra utan ord och ändå förstå varandra.