Idag gjorde jag min bonus-svägerska så sorgeglad
att hon knackade på och kom in till mig redan klocka halv tio.
Jag skickade ett brev i söndags med en fotokarta på fyra stämningsfyllda foton till henne. Hon fick det igår men höll lite på öppnandet tills i morse. Ville nog inte riskera att bli för upprörd före nattningen igår. Hon blev så glad över mitt brev och över mina foton, så hon måste genast åka till mig.
Korten speglar en sådan stor optimism, så man kan inte undgå att bli glad när man ser på dem. Det var en vacker höstdag, så vi satt utomhus hela tiden. Jag tog dem, när min svåger och jag redan var sjuka, och ändå minns jag den dagen hemma hos dem, som en mycket ljus dag. Man blir glad över enkla, jordnära upplevelser. I mörkret hittar man ljuset.
Hon gick genom rummet och sjönk ihop i min famn och sa, att brevet var precis vad hon behövde nu. Grät och var glad samtidigt. När "barnen" är hemma har hon tagit på sig den tröstande rollen och har inte kunnat visa hur hon känner sig själv. Hon sa, att det är så skönt att få prata om sina egna känslor och om min svåger och att få bli omfamnad.
Vi pratade om begravningen, som blir en jordebegravning. Då kan vi lägga ner våra handbuketter i graven. Vi får gärna ge blommor i kyrkan vid kistan också. Då tänker jag genast på alla naturnära höstblommor, som han tyckte så mycket om. Och vi får klä oss som vi vill själv, säger hon, så naturligt. Allt sådant här praktiskt prat känns så banalt nu men det blir så ändå för det går inte att vara i sorgen hela tiden. Det orkar man inte i längden. Samtalet pendlar mellan de innersta känslorna till prylar i hemmet. Jag tar mycket på henne...lägger mina händer som ett tröstande tryck mot hennes hud.
Hon suckar och vi sitter båda tysta...det finns inga ord nu. Det finns ju inga trösteord att skriva heller till min bonus-svägerska i ett sådant här läge. Ingenting ger henne min svåger tillbaka...Jag trevade mig fram och uttryckte min saknad och tomhet. Jag skrev om hur mycket de båda har betytt och betyder för mig och att jag saknar att jag inte kan sitta och tala med henne nu. Och jag hittade rätt i hennes känsloläge. Jag "kallade" på henne och hon kom direkt :-)
Love, love, love!
Hej kommer du ihåg versen som du kopierade på din blogg när Michael Jackson dog? Jag har dragit ut den och har den på mitt kylskåp för jag tycker att den är så fint skriven. Att vara i sorgen hela tiden det orkar ingen men det tillhör processen som behöver få gå till på rätt sätt så att inget steg hoppas över. Då kanske man fastnar i något som blir svårt att komma över. Där är vi alla olika. Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev men jag har dagligen läst din blogg. Det är stort att ni kan dela sorgen med varandra, att visa hänsyn och respektera varandra. Det ger nog både mod och styrka till att orka o våga att gå vidare. Jag förstår att det kan vara jobbigt för dig ändå men du kan nog finna en del svar som du kan ta till dig i hjärtat!!! Vi är fortfarande inte helt friska men snart hoppas jag! Hoppas att du känner klappen på kinden:) Kraam ***
vilken kärleks dag mitt i sorgen.
å ibland me tanke på ditt andra inlägg..undrar jag om männen har svårare för att stanna upp en stund? eller..
svårare att se...
eller är de för att man inte riktigt kan förklara vad man vill..eller..ja,jag vet itne men jag har mkt tankar om detta..inte just pga min man utan andra i min närhet o dessa män också...som jag önskar ska se sin kvinna:-)
men sen måste jag erkänna att jag är ltie dålig på att se min man ibland..å kanske ser bristerna mer än de som är bra ilband....medan han kanske inte tänker i bra o dåligt utan bara tycker om mej o thats it..
stor kram till dej....underbart att du skickade de där brevet!!!!!
