Den leder ut från entrén och har en vändzon åt tre håll. Jag kan åka till baksidan av huset och ut mot gatan. Den ser väl inte särskilt smidig och elegant ut precis men fyller sitt ändamål med 100%.


Jag klarar inte av dörren själv, så jag kan inte rymma hemifrån. Med ELrullen tar jag mig snabbt ut och in mellan regnskurarna. En dag försökte jag att åka runt på gräset och titta på blommorna i rabatterna. Vid tvättställningen blev det trångt att komma runt, så jag fastnade i det våta gräset och stod bara kvar och slirade där. Dubbelvikt av skratt satt jag i stolen tills min PA M. kom och knuffade på min stol. Efter mycket om och men kom jag loss i en "burn out" med djupa spår i gräsmattan, som följd av det. Min nyfikenhet ger mig många oväntade upplevelser minsann.

Jag har varit så nervös över att åka upp och ner för rampen på Färdtjänstens buss. Den har inga räcken och är så smal och när jag ska ut igen ur bussen, så måste jag backa ut. Min rädsla försvann när min arbetsterapeut mötte upp hos mig och stod vid min sida, som ett mentalt stöd då bussen kom. Chaffisen var kanonbra. Han tog det lugnt och sa precis hur jag skulle göra, så det gick så bra så. Nu har jag åkt två resor med ELrullen utan att oroa mig alls.
 
Vitsen med rabatter där rampen momterades dit blev väl lite si och så nu. Det blir med akrobatiska övningar, som man kan hålla dem snygga nu. Jag tycker inte att det gör så mycket med rampen där, för där har ingen(=Mannen) gjort snyggt sedan jag själv klarade av trädgårdsarbetet. Det är ju jag som äger de gröna fingrarna här i huset. Jag försöker att inte lida av sådant nu, men det känns ändå jobbigt att se allt visset, när jag vet hur snyggt det skulle kunna vara. Mannen kan väldigt mycket om gräs, sand och vatten, som typ en golfbana...