studerade Väninnan och jag på nära håll, när vi hade Fjärilssafari i min trädgård i onsdags. Av solens sken lockades flera olika sorters fjärilar fram till de ljuslila Oreganoblommorna.

Väninnan rullade mig så att jag satt så nära plantorna, som det gick utan att skrämma bort fjärilarna. Sedan satt vi helt stilla och njöt av deras ofattbart, fascinerande mönsterteckningar på vingarnas översidor, deras sammetsaktiga yta och deras vackra färgsättning. Ibland satt de bara och fällde ut sina vingar som för att visa upp dem för oss. De kanske bara torkade dem, vad vet jag...

Vi var så nyfikna på vilka sorter det kunde röra sig om, så jag bad Väninnan att hämta min Fjärilsbok. Den är egentligen inte min utan tillhör någon av flickorna, men den får vara kvar hos mig, tycker de. Det är verkligen inte lätt att artbestämma fjärilar, för de finns i så många liknande färgsättningar. Oj, vad vi bläddrade fram och tillbaka i den innan vi blev överens om vilka arter det var.

Väninnan berättade om hur hon fick sitt barnbarn att lägga tillbaka en tjock, grön larv där han hade hittat den, efter att ha förklarat för honom att den skulle bli en fjäril. Barn kan ju inte veta det sammanhanget. Det måste vi vuxna tala om för dem. Jag vet att hon kände sig stolt över att det blev hon, mormor, som talade om det för honom.

Tänk att vatten kan vara så otroligt roligt för åldrar! Ett paket vattenballonger....
slut på nolltid.


Lilla trädgårdsmästaren har full koncentration på den lilla vattenstrålen!


Stora trädgårdsmästaren har full koncentration på stora strålen
och tänker sätta fart på rosorna.

Vilken badbalja! Oj, oj, oj, så mycket vatten!

idag. Två skröpliga, sega 86- resp. 85-åringar knackar på. Vill se om vi klarar oss nu när jag har gipsat ben.

Svärmor irrar runt och letar efter några skor, som hon tror att hon har med sig. Hittar inga. Kommer istället tillbaka med sin handväska hängande runt halsen ner på magen. Hur obekvämt som helst. Hundra gånger säger hon, att hon inte ser bra längre men ska till läkaren i höst. Hundra gånger skruvar hon på sin hörapparat och säger, att den visst står på högsta läget men att hon ändå inte hör allt.

När jag talar om mig , så talar hon om sin son eller om sig själv, så vårt samtal är ganska meningslöst utom när hon mitt i alltihop kommer med lösryckta förståndiga kommentarer, som finns kvar inom henne från hennes klartänkta tid. Hon talar då om min förfärliga livssituation, om orättvisan i att de som är så gamla lever och att jag har blivit sjuk, om hur hon ser att jag fyller mina dagar med positiva saker fast jag har det svårt, om sorgen med att inte barnbarnen får ha sin fina mormor frisk, om sorgen i att Mannen och jag inte får bli gamla ihop. Djupt inom henne finns alltså en frisk bit, som jag får sålla ut från allt hennes surrande om annat. Jag tar in det hon säger och gömmer det i mitt hjärta.

Svärfar är klar i tanken och ser bra, så honom kan jag skriva till och ha en slags konversation med. Han sitter med tårfyllda ögon. Jag vet att han älskar mig och att hans sorg över mitt öde är oerhört stor. Jag försöker upprätthålla samtalstonen på vårt skämtsamma vis som vi alltid har haft och han nappar på det, så vi skrattar gott tillsammans. Men jag vet att han lider inombords.

Här sitter jag med huset fullt av alla upptänkliga hjälpmedel, så jag försöker göra så bra reklam för allt som går. Kanske kan det ändra på hans negativa inställning till att anlita hjälp utifrån. Jag talar om hur viktigt det är att avlasta Mannen, tänker att svärfar borde förstå att han måste avlastas också. Fast jag vet, att när det gäller  just det ämnet talar jag till döva öron. 

Stunden med dem idag blev den bästa stunden sedan jag fick min diagnos. Först i början tyckte jag att det bara otroligt sorgligt att möta dem. Sedan blev jag så f-d på alla gamlingar, som struttade runt överallt. Jag blev tvungen att ta en paus i våra träffar under en tid.

Jag är så hjälplös nu, att jag i en del sammanhang känner mig stark på något vis, som det här idag. Jag har landat i en känsla hos mig, som säger, att  om de vill möta mig, så möter jag dem så länge jag lever. De är goda människor, som bara vill mig väl...kan ju inte rå för att de blir så gamla. 

kom grannens solskygga fru ut och frågade sin man. Hon fortsatte upprört att säga: -"Nu har du varit på solsidan hela förmiddagen! Det är ingen annan som håller på så i värmen. Jag förstår inte hur du är funtad!?"

Vår termometer under markisen hade för länge sedan slagit upp i toppnivån, som är 45 grader. Så mina funderingar gick väl i samma banor som hans frus, när han började kantskära stenplattorna från ogräs med en spade. All manlighet har försvunnit från den pensionerade maken...alltså musklerna på kroppen har förvandlats till en gigantisk mage. Jag satt och tittade på honom när han pustade på med spaden, som om jag såg på ett teaterspel.

När han sedan också plockade fram högtryckstvätten mitt i Sommar på P1 höll jag på att få spader...som tur var tog det en väldig tid för den ohändige grannen att få igång den, så jag missade inte särskilt mycket av programmet. Jag blev däremot full i skratt... skadeglädje, kallas så´nt för...och blev tvungen att vända mig bort och hålla för munnen för jag kan inte styra mitt kraxiga skratt nu...vill ju inte att han ska höra att jag skrattar åt honom. Grannen försvann in några korta stunder men kom lika energisk ut strax igen och tvättade och tvättade med den brummande högtryckstvätten.

Vi andra två par, i husen efter grannens satt uppe på våra övre platåer i skuggan hela dagen...tog bara enstaka turer ner och in till huset för diverse ärenden som toabesök...i alla fall jag, vad granne tre gjorde kan ju inte jag svara för förstås...måste väl ha behövt det också...de hämtade i alla fall fika såg jag, precis som Mannen gjorde...och jag hämtade min välling, en mugg kaffe och vatten. Resten av tiden satt vi stilla. Hade tänkt njuta av naturens ljud...

Vilken sommarsöndag! Inte en lugn stund! Lite komisk ändå. Det påminner mig om min egen pappa. Det man har börjat på måste göras klart hur varmt det än är...Har Luther månntro sagt det!? Hade min pappa levt, så skulle han ha kunnat gjort exakt likadant. Han kunde heller aldrig tillåta sig att sitta stilla. Han jobbade också på som om han fått solsting med tunnelseende. Jag ler åt minnena...Nu kom han istället åter igen trippande och vippande på stjärten i form av en sädesärla. Lite lugnare tempo nu...

fast jag har flyttat busken från en annan plats till platsen under den Japanska sumaken och bredvid Rodhodenron.
Jag har fört ett krig med alla svartmyror, som älskar att äta på knopparna, och nu har jag vunnit över dem. Nu gäller det att njuta för de blommar inte särskilt många dagar, speciellt inte nu när det är så varmt ute.

Igår besökte jag och Mannen vår skånska väninna, som bor på landet vid en sjö. Hon är en mycket pysslig och glad prick, som alltid lättar upp stämningen. Vi pratade på om allt upptänkligt, som vi kom på efter hand - i en sådan där ascosiationsbana som är typiskt kvinnlig - och Mannen hakade på. Han börjar bli tränad nu, när han får läsa alla mina lappar, som hoppar mellan ämnena till hans förtvivlan. Det stöter på tankearbete emellanåt och det känns väl jobbigt nu på sommarlovet, kan jag tro. :-D

Har ju varit utomhus precis hela dagen och stressat kroppen med både värme och solsken,så kvällen ägnade vi åt fotboll, U21, på TV4, Sverige-England. Det utvecklades till en riktigt spännande match med straffsparkar för att skilja lagen åt. Sverige förlorade hårfint. Synd! Efter det såg vi klart på "Morden i Midsommer", som var ganska händelselös och ointressant...jag tar det i alla fall som en slags nedvarvning för natten medan jag vädrar ut den dagsvarma luften i sovrummet.

Var ute och kände på kvällsluften...stenplattorna var varma, som de brukar vara utomlands och fåglarna kvirrade på i den ljusa nattten.

Idag har jag bombat barnbarnen och deras mammor och pappor med MMS. Barnbarnen fick foto på mig och de andra fick foto på ett fång pionblommor. Längtan kommer och går och lättar när jag får den kontakten. Satt på övre platån och lyssnade på Sommar på P1 med sommarpratare Linda Olsson medan vällingen pumpades in. Linda O. har skrivit boken "Nu vill jag sjunga dig milda sånger". Hon talade om kärlek och vänskap med en behaglig stämma och varvade talet med väldigt fin musik. Programmet varar precis lika länge som det tar för vällingpåsen att rinna in. Bra omväxling tycker jag, för det kan ofta kännas enformigt annars att sitta där och höra pumpen ticka på.

Idag är det badväder för många. Härligt! Semestertider också förstås. Kan inte vara underbarare väder än så här för alla dem söker omväxling från hemmamiljön. Glittrande hav. Segelbåtar. Midnattssol. Nyponblommor. Smultron. Färskfångad fisk. Ljusa nätter. Love, love, love!

i solsken på fm. och den ihopspikade stommen till midsommarstången låg klar för att bara kläs,
när vi kom dit med blommor.


under mycket skratt och bra teamwork skapades en jättefin MIdsommarstång,
under full aktivitet av såväl de stora som de små.

Allt flöt på smidigt, som det gör när alla gäster känner sig som hemma. Sara och Nisse var värdpar för festen i år.
De hade förberett allting så bra. Dukat så mysigt midsomrigt inomhus för säkerhets skull. Väderprognosen var inte helt säker fri ifrån regn. Och mycket riktigt på em. kom det lnågra regnskurar.
Barnen lekte otroligt bra hela tiden. Jag tittade mycket på dem och följde deras olika lekar. Jag såg att de trivdes och  hade det väldigt roligt. Alla barn utom Hans dansade runt stången...han gillar inte sådana traditioner. De vuxna mutades med mer att dricka, om de dansade runt stången. Det fungerade mycket bra som muta :-)) De kände sig nog rätt nöjda efteråt för till sillunchen sjöng de snapsvisor, som den bästa kör man kan tänka sig.

I solskenet satt jag och njöt av att titta på och följa allas iver, när de klädde Midsommarstången. De band två stora kransar som hängdes på sidorna. De band små kransar till alla barnen och de som ville gjorde till sig själva också. Jag var mäkta imponerad av att både karlarna och kvinnorna var så duktiga med att binda kransar.
Och benen på Greta var fulla av spring...och tårtan den magnifika var full av jordgubbar...
Jag fick en härlig dag där, då jag också fick träffa Sara och Nisses alla vänner och de mig...
Grillningen till middagen blev nog en blöt tillställning, för här kom det åtminstone ett ihållande störtregn på kvällen. Är ganska säker på att stämningen var hög hos dem ändå.

efter att ha somnat om när Mannen hade pussat mig hejdå och gått till sitt jobb.
Jag knallade runt härinne i min morgonrock. Tog min frukost via PEG:en. Satte mig och läste dagstidningen. Hade inget inbokat före klockan 14. Funderade på hur jag skulle klä mig idag. Kanske bikini, för solen kom tillbaka idag...Klockan 09,40 kom jag plötsligt på att det var något inbokat på fm oxå! Tittade i min kalender. Jovisst, jag hade en träff här hemma med Arbetsterpeuten I klockan 10,15. Jag som gör mig i ordning så långsamt nu. Himmel och pannkaka, så ont om tid jag plötsligt fick!

Tursamt för mig så kom hon inte förrän klockan 10,30, så jag blev klar och fick till och med vänta en stund på henne. Jag skulle träna med ELrullstolen idag. Hon föreslog en väldigt lång runda. Jag satte fart medan hon kollade hur jag använde den. Korsade både stadsgator och riksvägen. Utan anmärkning. Jag måste korta den tänkta rundan med 1/3 för handen som jag höll joysticken med började bli för trött för någon längre tur idag. En timme tog min tripp på asfalt och grusväg. I  var nöjd över dagens körning. Hon återkommer i morgon. Jag ska nog köra vid trafikljus då. kan jag tro.

Efter lunchen kom min Ledsagare M och rullade mig till jobbet i strålande solsken. Det kändes viktigt för mig att visa upp mig i rullstolen. Jag förminskar lätt mig själv när jag sitter i den. Så blev det inte alls på jobbet. Där fick både hon och jag ett varmt välkomnande. Underbara jobbarkompisar, som hejar på mig och kramar om mig och säger några uppmuntrande ord, fast de ser mitt eländiga tillstånd. Jag lämnade tillbaka mina nycklar idag...varför ska jag ha dem kvar...de behövs till de nya fräscha jobbarkompisarna, kan jag tänka mig. Jag kommer ändå tillbaka till jobbet, behöver inga egna nycklar då.

Jag tycker att mina dagar går så fort. Sover ju bort en stor del av dagen. Tänker att jag behöver väl sova om jag sover...Nu får jag absolut inte bli stressad av det... Jag skapar ju min dag alldeles som jag vill ha den själv...idag blev det skapandet väldigt lyckat, tycker jag.
Nu är det hur som helst snart  "Natti, natti" för mig igen.

för fallskärmen vecklade ut sig, så jag landade mjukt och behagligt i min glada dimension. Tack vare hela räddningsstyrkan, som kom  till mig igår och lyfte bort mitt tungsinne.
Dagen startade med duschhjälpen M. Hon var en ny personal för mig. Hjärtegod och ömsint. Hon behandlade mig som fullt normal och den förmågan beundrar jag alltid hos alla människor. Så väl jag behövde det igår.
Mitt i duschningen kom Nhea och Alice och innan jag var helt klar dök även Sara  och Greta upp med ett fång blåklint. Det blev liv och rörelse i huset. Kändes så befriande och skönt.
M. var just färdig med påklädningen av mig och höll på med att föna mitt hår, då min Systerdotter kom, som vi hade planerat. Hon blev både överraskad och glad över att få träffa sina kusiner här hos mig. De umgicks en stund, skrattade och hade det trevligt, hörde jag.
Så anlände arbetsterapeuten I och anpassningspersonen C, som skulle hjälpa mig med EL-rullstolen och se hur jag kan ta mig in i huset med den. Vi samlades alla här ute vid garaget och lyssnade och tänkte så att det knakade. De kom fram till att jag får en ramp med plattform, så att jag kan köra in den i huset genom vanliga entrén. Under tiden plockade Alice vita stenar vid rabatten, Greta ville spela strandtennis med någon och Viktor plockade med mina stenar i det blå fatet.
Jag tog en tur med ELrullstolen ihop med Nhea, Alice och I. Jag ville prova en backe. I lät mig först åka in igenom en vägspärr och ut på en grusväg. Där finns en brant backe, som jag skulle få prova att åka. Jag åkte fram mot kanten och stannade där en stund. Då kände jag samma känsla av fjärilar i magen, som jag kände då jag skulle åka nerför slalombacken första gången. Så tog jag mod till mig och körde utför och uppför backen och det gick så bra. Jag klarade det galant! Och roligt är det att åka med den också. Åh, vad jag önskar nu att jag ska kunna använda den en tid.
Vid lunchtiden tackade Sara och Nhea för sig och lämnade utrymme för min Systerdotter och mig att umgås ensamma. Vi pratade lite djupfrågor medan jag vilade mig i motorsängen. Vi har en del ouppklarade saker att ventilera. Mest av positiv natur...det har hänt mycket under hennes uppväxt...och ihop med mig då...en del saker är det bra att kolla av, så att de inte stannar vid fantasibilder. Vi ger varandra våra versioner och stämmer av, så att bilderna blir så verkliga som möjligt. Våra träffar gillar jag...vi hjälper liksom varandra på något vis.
Hon skjutsade mig till Psykologen B. Hos psykologen pratade jag om dödens betydelse för mig, om hur Mannen är delaktig i mina tankar, om relationerna med "de gamla" och om sorgen över att inte få de där guldåren efter 60. Tårar igen av tanken på att inte få de där 20-25 åren ihop med min Man och min familj.
Systerd. gick och shoppade medan jag var hos Psykologen i en timme. Eftersom jag inte hade visat henne var jag var, så gick hon till fel väntrum för att möta mig. Och så skrattade vi åt det, när hon efter en stunds väntan för mig kom till bilen. Hon gör mig glad!
Här hemma hade Somris, Viktor och H(hjärtat) kommit på kortvisit, innan de åkte till väninnans stuga där de ska sova onsdag-söndag. Underbart att de är i mina trakter några dagar. Så fick systerd. träffa dem här också. Fick ett SMS där hon skrev att hon gillade dagen hos mig. :-)

Vilken dag, full av aktivitet. Full av livsglädje. Jättehärligt! Jag kände inte ens trötthet förrän på kvällen. I och med allas närhet, kändes det som om jag fick hjälp av dem med att lätta på de tunga tankarna från igår. Love, love, love!

med en ljuvligt ljusblå blåklockeliknande blomma från sig och kusin K. Den måste jag vårda ömt för den är vald med en stor omsorg, kände jag.

Jag hade i all hemlighet, tänkt att kusin M skulle få träffa lilla Alice idag, men Alice hostade tyvärr för mycket för att komma till mig idag. Så de får ses en annan gång. Och jag får också vänta en tid på att få gosa med Charmtrollet; för först reser jag till Specialistsjukhuset och sedan reser hon bort några dagar. Så kan det bli lite långt emellan våra träffar ibland och inget att göra något åt.

När kusin M och jag träffas, så blir de träffarna alltid väldigt innehållsrika med mycket skratt och i mitt fall massor med host- och harkelattacker, för hon har outsinliga källor att ösa ur från sitt superaktiva liv. Jag får också veta en mängd oförklarade saker från min barndom, som min mamma aldrig berättade för mig. Mamma tyckte nämligen att barn var barn, som ingenting förstod, så varför förklara vuxensaker för dem. Jag var ganska intelligent även som liten, så jag kände lätt när sanningen inte kom fram till mig. Hon hade ju satt gränsen för vad som skulle berättas och jag var ett lydigt barn, efter bannor om min nyfikenhet från mina föräldrar. Jag vågade inte fråga mamma mer då.

Nu berättar kusin M om allting som jag vill ha svar på, för hon har varit med längre än jag och minns saker ända från min bäbistid. Hon ger mig en helhetsbild av min släkt och det har jag saknat förut. Vi känner också att vi står varandra väldigt nära, så det känns mycket naturligt och skönt när vi träffas. Jag lever upp och skriver som en tok och hon tar på och av sina läsglasögon hela tiden och så skrattar vi åt det också. Och så kramas vi mycket. Mjuka varma kramar blir det, som innehåller både tröst och sorg. Love, love,love!

Under en sådan träff, som idag, pendlar vi mellan väder, vind och djupaste allvar. Och mitt i allt prat lyssnade vi på Open French i tennis på radion och hejade på svensken, som är i semifinalen. Det är ett överlevnadsskydd, tror jag. Vi orkar inte vara i , den djupaste sorgen för länge. Vi tar oss ur den och börjar att tala om blåmesarnas ungar som kvittrar i tvättstugeventilen och om alla buskar som blommar så vackert nu. Måste suga på det godaste som ges oss nu. Måste ta alla tillfällen i akt att tillföra oss positiva upplevelser. Skapa, som jag brukar säga, ett kärleksfullt spår till eftervärlden. Det är vi två bra på!

Och just nu vann Svensken den spännande matchen och är därmed klar för finalen på söndag...Bravo! Det gick inte många minuter förrän kusin M ringde hit och ville dela den vinstglädjen med mig och Mannen. Så roligt livet kan vara mitt i eländet!

blev en hemmadag med lite tvättning och blomvård i den mån jag orkar lyfta och bära.
Det är fortfarande högsommarvärme. Termomtern visar + 34 under markisen. Min tomt har två etage. På den nedre är det kokhett och på den övre svalkar det nästan kallt. Det är som om jag går till två olika kontinenter. Vill jag vara i Tropikerna så kan jag vara det och om jag vill vara vid Nordpolen så kan jag vara det.:-))
Jag sov till klockan nio i morse med ett öppet fönster för att få in den sköna morgonluften. Sedan har jag varvat dagen med att vila i solstolen i skuggan med lite tvättbestyr, blomvård och eftersatt vastvättning. Lyft sådant som jag orkar lyfta nu. Skrivit upp på Mannens lista det jag inte orkar med själv.
Jag har sorterat bort klädhögarna, som har samlats på min sovrumsfåtölj. Det var det som kändes skönast faktiskt. Jag har gruvat mig för den högen länge. Jätteskönt att jag gjorde det idag, så att jag nu äntligen kan sitta i min sovrumsfåtölj, som jag hade tänkt mig när vi ställde den där.
Jag har suttit och tittat på blåmesarna, som har ett väldigt tjå med att mata sina ungar i tvättstugeventilen. De flyger in och ut flera gånger i minuten. När de flyger ut  stryker de längs med marken ända fram till skogskanten. Vilken prescition de har vid sina flygningar. Jag fattar inte hur de kan pricka den lilla smala springan vid ventilen. De är så gulliga att titta på.
Jag tog mig upp via de sex trappstegen till det övre etaget på tomten med viss möda på em. Genast upptäckte jag, att jag hade glömt att ta med mig nackkudden till stolen, näsdukar till saliven och mitt pappersblock o penna. Jag kände att min grannfru ville få kontakt med mig idag, men eftersom jag glömt allt det där, så jag fick ingen ro där uppe utan gick helt sonika ner igen och in och skrev ett jobbarmail istället. Usch, så knäpp jag var då! Socilafobi? :-)
Stunderna utomhus har inte varit så långa för mig. Jag känner av min allergi fortfarande. Trist, tycker jag, men det är inte så mycket att göra något åt mer än ta allergitabletterna en tid framöver. Tyvärr kan jag inte heller vila särskilt bra ute i halvliggande ställning. Jag får alltid ner slem fel då och får fara upp och rossla loss det. Ibland blir jag så oerhört trött av att inte kunna hitta någon bra viloställning.
Nu har Mannen kommit hem från jobbet sitt, så jag ska umgås lite med honom också.

om jag bortser ifrån att jag har ALS, förstås.

Dagen bjöd på sommarvärme med en klarblå himmel. En sådan där varm dag när det är lagom skönt i skuggan.
Jag fick  en lugn och bra fm vid datorn inne varvat med att sitta i en stol i skuggan ute och vid lunch sondmatade jag mig inomhus, där det var rätt så pollenfritt. Mitt urusla tillstånd från fm. före hade gått över. :-)

Efter en, som jag tyckte, lång väntan kom så äntligen mina älsklingar...inte Somris, som redan har Grattat mig...men alla de andra. Mina älskade Mågar kom också till mig, svärmor. Det blev jag särskilt glad över, känner jag. Jag fick en färgglad sommarklänning av Sara och ett väldigt fint och kärleksfullt kort av Hans, som han har gjort själv. Alice kom med ett inramat foto på sig, där hon är så söt. Och Nhea överräckte en underbar blombukett till mig, som det hängde det mest kärleksfyllda kort, som jag kan tänka mig, på. Kärlekstårarna rann under en lång, lång Kram. Love, love, love!


Hela em satt vi i den blommande syrénbersån...pratade...fikade och tittade på barnen, som lekte med full energi.
Den Mexikanska hängmattan var populär, som alltid, så där låg det alltid någon och svävade i tysthet. De vuxna hade haft det festligt kvällen före, så lite baksmälla fanns nog med i bilden även om de inte visade det så mycket. Jag minns ju själv hur det kunde vara dagen efter ett partaj...Det är så roligt att de är på fester fast de har barnen små, tycker jag. Synd bara att inte jag kan vara barnvakt längre för det var också väldigt roligt. Nu njuter jag istället av varje minut som jag ser dem...försöker skapa lite närkontakt ändå.

PS: Vid tvåtiden dök helt oväntat de skröpliga svärföräldrarna upp. De är ; senila, hör- och ser dåligt och har dålig blodcirkulation. Jag har tyvärr inte mycket behållning av deras besök utan lämnar över dem i Mannens omsorg.De ville så gärna träffa mina älsklingar, så de stannade också kvar hela em. Måste förstås vara roligt för dem med lite miljöombyte. DS.

i baksätet på Saras lilla bil, för den var för hög för att få plats i kofferten. Först lyckades inte Sara fälla ihop den (pust, stön) utan måste ringa till sin pappa (Mannen) och rådfråga. Ja, det var enkelt faktiskt. Synd att vi inte är så tekniska ibland. Efter mycket pust och stön kunde bildörren äntligen stängas. Och där på andra baksätet sattes Greta, som tyckte utan att klaga alltför högljutt, att det var trångt i baksätet.(ler)  
Och hur blev det då när vi skulle lämna Handelsträdgården med tre lådor fulla av blomplantor?! Vi stuvade om allting utom rullstolen, som vi inte ens kunde använda där :-)). Fantastiskt hur mycket en så liten bil rymmer om man bara är tillräckligt envis...Hela kofferten blev förstås full med blomlådor. En lång och skör sommardahlia fick husera framme hos mig, så att den inte skulle gå av.
Och jag var kissnödig...som vanligt...måste tänka bort det tills vi kom hem till Saras hus. Jag klarade mig utan att skvätta på mig en enda liten droppe...mycket bra av mig faktiskt. In direkt på Toan där toapapperet var slut, så jag fick sitta och knacka tills Greta reagerade och kom och såg vad jag ville. Den "godbiten" tyckte att hon fick ett ansvarsfullt uppdrag i att hämta nytt papper...kom tillbaka och satte i den i hållaren åt mig.
Det blev inte så lång stund där i huset men vi hann med mycket idag. Vi tittade på Bollibompa på datorn, som hon så gärna ville visa mig. Åt lunchpannkakor, nåja, jag åt sondmat. Så kom Hans hem från skolan och var på ett strålande humör. Det kändes väldigt roligt för mig. Han gjorde sin matteläxa och fick mycket beröm för att han klarade den så bra. Han läste om hönan Sivan som åkte "båge"(MC). Han läste utmärkt bra och såg så stolt ut när jag skrev det. Han visade sin önskelista....fyller år den 19 juni...tjuvlyssnade så klart när Sara och jag kom överens om en av de önskade presenterna.
Han visade mig deras nygjorda uteplats och den planerade stenmuren...pekade precis ut hur hög och hur lång den ska bli. Sedan gick vi runt på tomten och tittade på hans damm, klätterträd och nystädade lekstuga. Han berättar precis som en vuxen...med stort allvar...välinsatt...har väl hört på sin pappas resonemang. Han säger längtansfullt att Alice kommer dit i morgon. Det är därför som lekstugan är nystädad, berättar han. Han är en kärleksfull kille, han.
Greta ville köra mig i rullstolen innan jag skulle åka hem. Det gick lite tungt tyckte hon, så Sara fick ta över medan hon gick bredvid mig istället. Hon ville prova att åka själv i den och det gillade hon. Så kom Färdtjänsten och packade in alla mina blommor och annat plus mig i minibussen. Så vinkade vi hejdå...vi ses snart igen!

 säger den alpina skidåkaren Billy Söderein i TV. Han berättar om sin ateism, som omvandlades till någon annan känsla, efter en våldsam krasch mot en klippvägg. Kraschen suddade ut 4 månader av hans liv och hela hans närminne av de skador som han fick. Han spräckte pannbenet, ögonhålan och näsan och överlevde mot alla odds. Just när han sitter och återger sina nära-döden upplevelser från sjukhuset, så stillar han sig och säger att han inte kan bortse från att det finns något mer i verkligheten, som ville att han skulle överleva. Jag är inte religiös, säger han, men något större finns det....

Jag tänker ofta samma sak. Det är väl därför som hans ord fastnade hos mig. "Något större finns det"...i stunder av euforism, totalglädje, inombordsvärme, kärleksrus, tankeöverföring, stillhet, sällskapskänsla i ensamheten...
"Något större finns":
Som då Sädesärlan kom till mig igen i onsdags. Den hoppade med mig en bit på rullstolsturen. Kollade väl att Ledsagaren körde mig rätt och riktigt...att rullstolen var i god trim...att bromsarna fungerade säkert...att jag såg nöjd ut. När den kommer känner jag en enorm kärlek inom mig. Tack  pappa för att jag blev till!
Eller som idag när det regnar just som Nhea har rullat ut sin gräsmatta. Sin gräsmatta, som hon har längtat så mycket efter. Nu vill någon att den ska ta sig ordentligt, så att lilla Alice och hon kan leka och sola på den, tänker jag.
Eller för att min nyaste Rhododenron, som aldrig har blommat förut för mig, får regnvatten så att den trivs. Den har två knoppar för första gången i år. Jag är så glad över det...någon vill visa mig dem i år...
Eller när jag äntligen fick iväg ett mail till en jobbarkompis, som jag har så intensiva känslor för. Och som jag har så svårt för att träffa av  all smärta och sorg, som väller upp. Hon svarar mig snabbt med det mest kärleksfulla mailet jag kan tänka mig och känner precis som jag och kallar mig för "sin syster". Love, love, love! Någon sa att jag skulle skriva det mailet...
Eller när Sara precis kan känna igen sig i mina upplevelser med min Ledsagare...precis så brukar hända oss också, skriver hon och skrattar. Det känns som om det går känsloledningar mellan alla som älskar varandra...eller också är det "någon" som vidarebefordrar våra tankar och känslor...
Eller då min Väninna, som fortfarande är operationssjuk bara måste gå in och titta på min blogg fast hon är så trött och dålig och hittar mitt  "Borta bra men hemma bäst"-inlägg, som om någon visade henne vägen dit. Hon skriver inlevelsefullt om sin erfarenhet av sjukhusvistelsen. Jag hör på hennes ord, hur viktigt det är för henne att få dem tydliga, så att jag får bli kvar här hemma hela tiden. Hon vill absolut inte att jag ska bli lämnad ensam på det viset...vem visade henne till den sidan...
Eller när det dimper ner foton i min mailbox från Somris, så att jag kan leva mig in i hur hennes trädgård ser ut just nu. Och så att jag kan känna hur utflykten till Slottet var och får veta att Viktor fikade med saft(?) i just  "mina blå muggar". Hela sin tillvaro ville Somris dela med mig, precis när jag sitter här hemma och längtar som mest...vem sa det till henne just då...
Och Svintoflickan och hennes syster och Pernilla och Vickan som tittar in på min blogg och peppar mig till att skriva mer, som idag, direkt från hjärtat...jag tackar er, förstås, för att ni vill dela den så känslosamt med mig...och vem mer kan jag tacka för att ni får tid att göra det...

" På en riktigt bra fråga finns inget svar" av Flann O´Brian.

och gapskrattade åt grannen, som hade ramlat ner från stegen vid sin uteplats. Det kan låta rått och elakt, men han är så otroligt klantig. Har ju nyss gått med gipsad fot för att han trampade snett vid en stenkant. Verkar inte som om han har slagit sig idag, för han är med igen uppe på stegen. Grannen en bit härifrån hjälper honom att byta plasttaket. Skulle nog aldrig ha blivit av annars...hans aktion är inte den högsta precis.
Anledningen till att det är tillåtet för oss att vara så här okänsliga mot honom är för att han aldrig någonsin hälsar eller frågar hur vi har det. Det är han egentligen inte ensam om på gatan här. Men just han bara smyger omkring och tjuvkikar...pratar runt med grannarna...tittar bort när vi försöker hälsa. Så otroligt dumt beteende, tycker vi. Om han är uppe på sitt tak, så nog är det när jag sitter i uterummet och tar välling i sonden. Därifrån har han första parkett!
Självklart stannar det här hånandet mellan mig och min man. Vi är inte så elaka av oss, som ni nog har märkt här i bloggen. Vi känner bara, att det är skönt att ha någon att kanalisera våra känslor av orättvisa på. Så det fick bli han den tyste nyfikna mannen bredvid oss.

I morse hörde jag göken hoa. Den brukar alltid vara i väster, som är bästergök men idag hoade den ifrån öster. Tröstergök! Så passande för mig nu, tänkte jag. Och så kom min pappa och tittade till mig och min trädgård idag, i form av en liten stjärtvippande Sädesärla. Kände genast att det var han, som trippade runt lite överallt. Ville väl kolla att mina växter får vård fast jag är sjuk och inte orkar sköta dem. Verkade nöjd och belåten. Flög iväg igen...naturen har sina fina överraskningar minsann.

Mannen drog runt med dammsugaren på fm. Envis, som han är, att inte anlita någon firma, fast jag har sagt till om det flera gånger så ska han absolut städa själv. Nåja, jag vet att jag får min vilja igenom så småningom, som alltid :-)) Från programmet "Rent Hus" fick han ett bra tips om kakelrengöring...handlade hem ingredienserna...använde dem...kom sprudlande glad ut och sa att de gjorde susen. Det blev väldigt rent och fint, tyckte han. Så bra att de två tjejerna kan glädja honom nu...han behöver kunna känna glädje.

Jag har solat idag för det var lika vackert, som när jag var hos Somris i Valborgshelgen. Det fick mina tankar att gå till henne. Då blev jag tvungen att skicka ett MMS med foton på mina blommor till henne, för jag längtade så mycket efter henne. Jag ville dela allt mitt vackra i trädgården med henne. Det kändes om om jag inte kunde ta in allt det ensam, för det prunkar ju så otroligt nu. Efter hennes svar om att  hon också längtade efter  mig där hemma, att Viktor sov middag och att H(hjärtat) var på läger. Så ville jag även visa Sara att järngrytans penséer blommar om ordentligt igen efter ansningen av rådjuren. Så jag skickade ett MMS till henne också och fick ett kärleksfullt svar med önskan om en skön soldag. Jag tittade in hos Nhea via Facebook och ser att hon planterar i sin nya trädgård.  Jag känner genom det jag läser att hon älskar att tänka ut hur hon vill ha sin tomt. Hon är så glad över att hon kommit så långt nu. Nu kändes det som om jag kom  närmare dem igen. Skönt med den moderna tekniken, tycker jag.

I morse sov jag till klockan tio. Kors i taket! Hela dagens program blev förskjutet...gör ingenting...jag är flexibel. Det är bra att jag är utvilad för kvällen blir sen idag. Jag ska se på Melodifestivalen. Två timmars verklighetsflykt in i musikens värld blir det. Jag hejar förstås på Sverige i Melodifestivalen. Elegantare, enklare, gladare sångerska får man leta efter! Bra melodislinga har hennes låt också,  liksom Turkiets, som jag egentligen tror vinner. Klockan elva vet jag hur det har gått. Det blir en spännande kväll.

började med att jag slängde in mina smutsiga plyschbyxoor och lite mer tvätt i tvättmaskinen. Byxorna hade jag spillt fruktmix på när jag tappade skeden på golvet och fruktmixen sprätte åt alla håll. Det blir många sådana extratvättar nu när fingrarna inte lyder mig.
Genast hörde jag hur det dunkade vid varje varv i tvättmaskinen. Himmel och pannkaka! Tömde jag verkligen fickorna innan?,  tänkte jag. Nej, minsann! Det hade jag glömt, så där roterade mitt lypsyl inne bland tvätten. Nåja, jag tvättar ju bara på 40 grader, så det smälter nog inte, tänkte jag.
När jag skulle centrifugera tvätten så gick maskinen trögt och ut kom ett grumligt vatten med pappersrester. Åh, nu får det vara nog, kände jag. Jag orkar inte med det här! Papper på plyschtyg...fy, attan! Och jag som inte ens klarar av att skaka av tvätten. Det måste ha varit ett stort lager pappersnäsdukar, som kommit med in i maskinen, för jag har då aldrig sett så mycket papper på nytvättade kläder förut. Jag skakade av dem lite försiktigt och hängde dem på tork, men jag blev helt flåsig igen ändå och måste lägga mig en stund en gång till på motorsängen.

Min kära man får ta över resten av rengöringen när han kommer hem. Det är papper överallt i tvättstugan och ute på trappan, som han måste ta bort. Han som har så många andra ärenden att uträtta åt mig ändå, stackarn!

Jag steg upp vid halvniotiden. Gjorde min morgontoalett och sprutade in min medicin och min mat i PEG:en. Idag sminkar jag mig inte, utan går så där lagom ledigt klädd i mysbyxor och i en turkos jumper. Ser väl inte så ovårdad ut ändå, tycker jag, nu när håret är nyklippt och fortfarande ligger fint efter Frissans föning. :-) Jag behöver bara peta lite i det idag. Skönt! Tvättar rent borsten, som blir så ful av gelén. Flåsar ...vilar.

Tur att det är så vackert väder för då går allting mycket lättare. Det är en sådan stor lyx att jag kan gå ut och bara sätta mig i vilstolen. Jag tar en pläd runt ryggen, för det blåser nordliga vindar idag. Solen värmer ändå redan halvtio, så jag vänder ansiktet upp mot den och njuter av värmen. Måste underhålla min fina solbränna, som jag fick under Valborgshelgen hos Somris. Området där jag bor befolkas mest av gamlingar, så det är oftast väldigt tyst här. Ingen knattrade ens runt med sin gräsklippare, kors i taket! Jag hör därför fåglarnas lockrop på varandra och deras kvitter ifrån trädtopparna. Tänka att de oftast sitter på den allra högsta grenen i träden. Svajande i vinden men med bra utsikt, förstås.

Jag tar in alla dofter, som kommer emot mig och ser hur trädgården prunkar överväldigande mycket. Jag vet att om någon vecka är blomningen över, så det gäller att  njuta NU. Det är alldeles gult av pollen på allting nu. Jag känner visst av pollenallergi i år...första året som jag gör det...får massor av slem, snor och retningar i svalget. Provar med allergitabletter med lite osäkert resultat hittills. Ska hålla på ett tagmed dem i alla fall. Jag håller stängt till uterummet, så att jag kan sitta där ändå och ta min välling vid lunchen, som är alldeles strax...

...sätter mig i uterummet och läser i boken "Prins Annorlunda" av Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson. Boken, som handlar om deras son, som föddes med Downs syndrom och är en kärleksfull berättelse om hur ett annorlunda liv blir en glädjekälla i familjen.

Tänker på Sara, Somris, Nhea och önskar att de har en skön dag också.
Fick så söta foton, via mail idag, på Alice med pippi-tofsar i håret. Sötnosen! Fick foton igår via MMS på goá Viktor, som åkte med sin bil till lekparken fast han egentligen vill åka till Mo-Mo, lilla gobiten. Fick MSN från Greta en dag, då hon berättade för mormor om, att hon är rädd för "höjdet och natten". Jag gav henne mycket medkänsla och lite bra tips om hur hon kan klara av sin rädsla med hjälp av sin mamma. H(hjärtat) och Hans är alltid i mina tankar...
Jag tänker mycket på nyopererade Olle, som nu har kommit hem med gipsad arm och på min väninna, som är kvar på sjukhuset med sitt öppna infekterade op-sår...

Jag hör av mig igen...Kram till allihop

med posten igår.

Av handstilen såg jag att det var min gamla senila mamma, som hade präntat mitt namn och min adress på kuvertet. Över förväntan prydligt var det, trots hennes krokiga fingrar. Jag öppnade förväntansfull kuvertet för det kändes lite tjockt på mitten. Vad kunde det innehålla, undrade jag. Jo, den allra sötaste pappersbukett med rosa blommor i flera lager. Hon är så duktig med att hitta fina kort. Hon har en bemärkelsedagskalender där alla som ska grattas står inskrivna. Hon har alltid tyckt att det har viktigt att komma ihåg. Men nu när hon är senil, så kommer det inte så många kort som tidigare. Hon håller inte reda på dagar på samma sätt som förut. Hon glömmer under dagen, ja, faktiskt ganska fort efterhand, vad hon ska göra. Stackars henne, så svårt att inte veta om hon har t.ex. ätit eller inte. Hon är skröplig till kropp och själ. Det kan inte vara lätt att fungera då.
Därför blev jag extra glad över det här kortet. Love love love!

lät det när Samordnaren och Områdeschefen för Vård-ochOmsorgsförvaltningen berättade om sin verksamhet för mig. Jag bryr mig inte om hur många som jobbar där och hur organisationen ser ut. Jag är så lyhörd för oväsentlig information. Har inte tid att lyssna på så´nt nu. Jag vill bara ha en Ledsagare som hjälper mig!
Min tilltänkta L var förkyld och portförbjöds här idag av mannen i morse, när de ringde om det. Vår första träff är därför  planerad till nästa måndag kl. 14. Sedan hoppas jag att det rullar på med lite resor, promenader och ärenden. Jag fick mycket fria händer till vad jag vill använda henne inom de fem timmar, som jag har beviljats. Det känns ju väldigt lyxigt, tycker jag. Blir säkert bra, tror jag.

Tack Sara, Nhea och Somris för era tankar runt min kärlek till mitt hem! Min älskade make tycker likadant som jag. Och jag, som har dragit mig för att  ta upp den frågan tidigare med honom. Han sa bara: " Jag har tänkt att det ska vara så, om det går att ordna". Det kändes så skönt när vi gjorde High Five på den överenskommelsen. Hur många fler tankar går han och tänker utan att säga något? Jag får börja fråga, fråga om allt som dyker upp, känner jag.
 
Besöket hos våra sommarstugevänner A och B blev över förväntan bra. De är pratsamma och behagliga. Gör ingen skillnad på sättet att prata med mig, trots mitt tillstånd nu. Jag beundrar alla som klarar av det. Proffsigt är det sannerligen! Utsikten från deras inglasade uterum är magnifik över sjön. Det blåste mycket så vi gick ingen promenad, som vi hade tänkt göra. Vi satt och njöt innifrån den här gången. Pratade om våra familjemedlemmar och lite skvaller om andra hann vi med också.  Vi bytte mailadresser. Ska skriva till varandra. Datorn är mitt bästa sätt att skriva på nu och där kan jag berätta lite utförligare om allting än jag klarar av att göra på mitt block.

Jag skickade ett mail till min Logoped i morse. Jag får använda min handdator som telefon. Bra, bra! För jag kan ju ännu använda pinnen att peka med på bokstäverna. Då verkar det problemet lösa sig enkelt. Ett mail till henne var allt som behövdes för att få tillstånd till det.  Jag behöver förstås skaffa ett SIMkort till den och sedan är det bara att köra igång den, sägar min Logoped. Måste ta reda på hur/om jag kan spara med mig allt från min mobil.

Idag fyller min nyopade väninna år. Födelsedagen får hon fira på Sjukhuset. Jag har skickat gratulationer på mobil och fått tack från henne. Hon ligger där med öppet sår som vätskar sig av en infektion. Febern har gett med sig så hon är på bättringsvägen. Hon är vid gott mod, som hon säger. Mina tankar går ofta till henne nu.

Min nyopade måg har problem med sin höft som fått en blödning och sin arm som har svullnat. Vad är det som händer på Sjukhusen? Jag måste förlita mig på deras kunnighet men nog blir jag riktigt orolig ändå. Önskar att han kryar på sig jättefort.

som ligger hemma för att hon är nyopererad. Vi frågar varandra hur vi mår.
När jag skriver till henne: "Jag mår ganska uselt i kroppen men är pigg i knoppen",
så får jag tillbaka svaret:" Din knopp blommar alltid! (gladsymbol)".
Vad vore jag,tänker jag, utan hennes, mina andra vänners och min familjs stora stöd?! Alltid är det någon som livar upp mig. Vet att jag har humor. Vågar skoja mitt i eländet.
Den här veckans inledning kunde inte heller bli bättre på det sociala planet. Som grädden på moset efter det underbara besöket hos Somris, kan jag tycka.
I måndags fm tittade min storebror och min svägerska in så där helt apropå. Jag blev så oerhört glad och det kändes så härligt när jag öppnade min dörr och välkomnade dem. Vi hamnade på den där rätta nivån känslomässigt då alla känslor är tillåtna; skratt, allvar, gråt. Vi landade i en samhörighet där ord inte är nödvändiga. Fantastisk känsla! Spontana besök kan bli så där fullkomliga för mig, som att jag fylls av glädjerus och lycka efteråt.
Samma dag på em hälsade min omtänksamma kusin på hos mig. Vi kommunicerar med kärleksfulla kort mellan besöken. Hon är en kusin som alltid har funnits i mitt liv. Jag var brudtärna på hennes bröllop. Jag sov hemma hos henne när hon hade mist sin make i en olycka. Jag har varit barnvakt till hennes tre pojkar. Jag tröstade henne igen när hon miste sin äldsta son i en bilolycka. Allt det som vi har delat har skapat starka band mellan oss även om vi inte alltid har umgåtts. Med en del personer blir det så att när vi ses fortsätter vi bara liksom där vi slutade. Märkligt så nära vi står varandra. Hon kommer alltid med blommor. Förra gången fick jag en krukodlad ros, som jag(alltså mannen) ska plantera ut nu. I måndags gav hon mig röda rosor med lite krusiga kronblad. Jättevackra!
Igår kom Nhea och Alice. Det är lycka det! Hon känner sig rätt hemma här nu. Går omkring och upptäcker mer och mer. Spelar en stund på pianot. Vill att jag ska sitta med på pallen. Igår hade vi ett spännande ärende hos fotografen. Vi åkte ner på sta´n med rullstolen inklämd i bagageluckan. Vi chansade på att Alice skulle kunna åka i mitt knä. Underbara unge! Hon satte sig i mitt knä utan minsta knot och så länge rullstolen rullade satt hon som ett tänt ljus och tittade sig omkring. Vad gulligt det måste ha sett ut! Folk på sta´n visar ju inte sådant med en min. Jag tyckte i alla fall att det var gulligt. Och korten då! Det blev en kanonbra serie på henne med både allvar och glädje i bilderna. De åkte härifrån vid lunchtid. Skulle luncha med sina kompisar. Jag gillar att det är full fart på dem...mina go´bitar.
Och idag går mina tankar till Somris som äter medicin för sin onda axel och som har mannen på op-bordet idag.Sjuka män är inte så stora och kaxiga minsann som de är annars...Det blir en jobbig tid för henne ett tag framöver. Kan bara hoppas att Viktor och H(hjärtat) blir ett bra stöd för henne liksom hennes kära väninna, som bor i närheten.
Nu ska jag ta en mugg kaffe i PEGen och lyssna lite på Malou på TV4 innan Distriktssköterskan kommer och tittar till mig.