studerade Väninnan och jag på nära håll, när vi hade Fjärilssafari i min trädgård i onsdags. Av solens sken lockades flera olika sorters fjärilar fram till de ljuslila Oreganoblommorna.

Väninnan rullade mig så att jag satt så nära plantorna, som det gick utan att skrämma bort fjärilarna. Sedan satt vi helt stilla och njöt av deras ofattbart, fascinerande mönsterteckningar på vingarnas översidor, deras sammetsaktiga yta och deras vackra färgsättning. Ibland satt de bara och fällde ut sina vingar som för att visa upp dem för oss. De kanske bara torkade dem, vad vet jag...

Vi var så nyfikna på vilka sorter det kunde röra sig om, så jag bad Väninnan att hämta min Fjärilsbok. Den är egentligen inte min utan tillhör någon av flickorna, men den får vara kvar hos mig, tycker de. Det är verkligen inte lätt att artbestämma fjärilar, för de finns i så många liknande färgsättningar. Oj, vad vi bläddrade fram och tillbaka i den innan vi blev överens om vilka arter det var.

Väninnan berättade om hur hon fick sitt barnbarn att lägga tillbaka en tjock, grön larv där han hade hittat den, efter att ha förklarat för honom att den skulle bli en fjäril. Barn kan ju inte veta det sammanhanget. Det måste vi vuxna tala om för dem. Jag vet att hon kände sig stolt över att det blev hon, mormor, som talade om det för honom.

när Vita Liljan kom och rensade ur min badrumshurts och mitt badrumsskåp. Jag klarar inte av att göra sådana saker nu. Hon vill därför så gärna hjälpa mig nu. Inte bara av den anledningen att jag inte kan utan också som en återgäldande gest från vår gemensamma tid från "förr". Hon tycker att jag hjälpte henne så mycket då. Och jag klarar av att ta emot hennes hjälp. Det är jag mäkta stolt över...jag som aldrig tidigare har låtit någon hjälpa mig. Inte spelade det heller någon roll hur trött jag var då. Envis som synden var jag! "Kan själv" skulle det ha stått på mitt jumperbröst!

Hon är kusin till Virvelvind, så hon satte fart med att rensa ur låda efter låda och hylla efter hylla. Hon hade musik under arbetet. Hennes mobil låg spelande på handfatet. Riktigt mysig stämning blev det fast det var ett stort jobb för henne.

Hur mycket ryms det i en hurts?! Hon kom till mig ett antal gånger med en del saker, som jag skulle fatta ett sista beslut om.  En nagelvårdsartikel var från 2003...minns inte ens att jag har köpt den. Några tandpetare inlindade i GladPack. Och en massa annat sparat. Vi skrattade ihop åt alla bra-att-ha-grejor, som jag har sparat på.

Åh, så fint det är nu! Genomtänkt och praktiskt! Rent är det också! Äntligen! När Mannen öppnade skåpdörren blev hans kommentar på hans speciella vis, när någon har rubbat hans rutiner: Först en liten frågande titt...sedan sa han :"Jaha! Ska det vá så här nu!" och sedan log han faktiskt och såg glad och nöjd ut. Hon hade gjort honom en stor tjänst också, om jag tolkade hans kroppsspråk rätt.

När rensningen var klar och vi satt i trädgården och småpratade, så kom Mannen hem från sin shoppingrunda. Han hade köpt nya duschdraperier och behövde två upphängningskrokar till. Kom då undrande till mig och frågade om vi har några sådana...varför ska jag veta det, tänkte jag snabbt...han bor väl också här, tänkte mitt elaka jag...tur att inte tankar hörs(hi,hi)...Innan jag hann lyfta mitt skrivblock, så kom Vita Liljan på fötter. "Jag vet var det finns krokar", sa hon, "i botten på soppåsen, som är i soptunnan. Då får jag gå och hämta den och leta fram krokarna". Hon reser sig på sitt bestämda vis som bara hon äger och fiskar upp soppåsen igen. Allmänt skratt, blev det då med all rätt. För hur lång tid gick det egentligen innan det behövdes bra-att-ha-grejor!? Nog är väl det ett märkligt fenomen vid varje rensning!

Nu fattar jag faktiskt inte att det gick så bra för mig att kassera allt det som jag gjorde. Soppåsen vägde nog bortåt 5-6kg när allt var klart, så den innehöll väldigt, väldigt mycket. Min känsla var ändå hela tiden lättnad och åter lättnad. Tack, tack, tack att rensningen blev gjord. Love, love, love!

PS. I morgon ska jag skoja med Hemtjänstens Anna. Jag ska visa henne MakeUpStores sminkschema för mitt ansikte och säga att "så här vill jag bli sminkad idag"...det kommer hon att uppskatta.:-))DS.

helt oväntat. Jag blev väldigt glad och överraskad när min jobbarkompis B talade om det för Mannen.

De pengarna ska gå till "piglön", alltså: Jag har äntligen fått Mannen att ordna med en firma, som kommer att komma hit för att städa varannan vecka. Chefen för Städfirman var här igår och han berättade om deras rutiner, som verkar mycket lovande...lite familjärt, liksom.

Eftersom inte jag har kunnat laga och underhålla hemmet på senare tid, så brukar det nämligen vara, så har det lagrats en hel del ogjorda saker här hemma. Mannen är inte snabb i vändningarna hemma...vill hålla på hemmajobben en tid...vill väl känna att det är han som bestämmer. Efter Städchefens besök satte han plötsligt fart och började fixa till flera ogjorda saker, snyggar liksom till det lite, så att han inte behöver skämmas över sitt sätt att förhala felaktigheter här hemma...vill väl visa att han är duktig, kan jag tro. "Karlar kan"...när de vill!

När jag inte fick ha sjukpenning fast jag är dödligt sjuk...underliga äro Regeringens tankegångar...och då jag fick sjukbidrag blev jag oerhört rädd för att hamna i en svår ekonomisk kris. Många är utgifterna, som tillkommer utöver de saker, som ger frikort. Det kostar mycket att vara sjuk trots alla högkostnadsskydd. Nu har jag även fått börja lyfta pengar från min ålderspension och från mitt privata pensionssparande. Jag är så nöjd över att det gick att ordna, så att jag slipper känna att jag blir en ekonomisk börda också.

Jag hade en sträng uppfostran från min pappas sida. Helst ville han att jag skulle gå in på hans kontor och stå där och be om pengar till allt jag behövde pengar. Jag fick alltid den summan jag frågade om, så det han var inte det att han var snål, men det var så kränkande att stå där, tyckte jag. Ångest över att vara utan och behöva be om pengar har jag alltså med mig från min barndom. Jag känner mig alltid lika liten som då och lika kränkt, i alla sammanhang när det liksom gäller för mig att "få tillstånd" till att köpa sådant, som jag ser inte är ett dugg viktigt för Mannen. Han säger heller aldrig "nej", men jag ser på hans kroppsspråk att han, som han ser det, inte gillar att "slösa" med pengar.

Hur dum får jag vara!? Be om lov att handla nu som vuxen!! Jag har ju "egna" konton, "egna" pengar. Ändå vill jag gärna känna, att det är okey  för honom att jag handlar det jag vill...få ett "okey", liksom. Mannen har på något vis känslomässigt ersatt min pappa när det gäller ekonomin.

Det kostar att ha idéer så klart, även om jag har en förmåga att kunna njuta av naturupplevelser, som är gratis och dessutom har släpat med mig många billiga matsäckar genom årens lopp. Pengar har alltid varit ett hett ämne för mig...blir nog lätt så eftersom jag får så många lysande idéer om vad jag vill uppleva...alla idéer är inte gratis.

Just nu med gipset har jag idétorka...LedsagarE tycker nog att jag är tråkig. Hon tar många rökpauser och ofta Treo Comp, när hon är här hos mig...Jag är bara så nöjd med att Mannen kan få komma ut och "vädra" sig lite, som idag på Golfbanan. Då får jag hjälp med mina förflyttningar av E. Att få hjälp med dem räcker för mig på en idétorkedag! :-))

Klockan 14 kommer Väninnan och "avlöser" E. Det är en trygg dag för Mannen och mig. Hon stannar tills han kommer hem från Herrgolfen. Han spelar sitt livs bästa golf just nu...undrar hur mäns hjärnor funkar egentligen...Kul för honom som spelar in pengar till ett nytt inköp av klubba...en självgående klubba vad det låter som när han euforiskt talar om den...Det här skvallrar nog Väninnan och jag om på em...och lite annat också...som att Saras familj är på Kreta nu. Lyckostar! Samma ställe som jag var på 1998. Nhea och Somris kommer säkert med i vårt prat på något vis...vi brukar ventilera alla "de våra". Och våra egna känslolägen kommer med på ett hörn. En skön em att se framemot...

när jag väntar på avgipsning?

Jag är ju så ivrig och vill så mycket. Igår körde jag därför runt inne med ELrullen och klippte av vissna blad från mina krukväxter. Jag hade irriterat mig på dem så himla länge. Jag kom inte tillräckligt nära så många, men var rätt nöjd efteråt ändå. Ibland när jag hängde mig ut ifrån ELrullen, så kom oron över att jag faktiskt kan ramla ur stolen, om jag har otur och får övervikt. "Styrsla dig!", skulle min farmor ha sagt...tålamod är inte min bästa egenskap.

Jag har följt en golftävling i fyra dagar. Det är SAS Masters Golftävling på Barsebäck, som pågått och som har visats på TV. I Barsebäck har jag varit åtskilliga gånger under tävlingsdagarna under årens lopp. Varje gång bokade vi en stuga alldeles vid havet på den Campingplats, som ligger på gångavstånd från golfbanan. Jag känner väl igen hela banan efter mängder av kilometervandringar runt där. Jag känner mig hemma där. Nu när jag följer evenemanget via TV, så känner jag hela atmosfären, som om jag vore där.

Just det där att det och det kommer jag aldrig att kunna göra en gång till kommer i mina tankar...ibland med en stor sorg och ibland med likgiltighet. Ibland kan jag tänka att: " Då slipper jag göra det mer". Sorgen, förlusten av förmågan är ändå den stora kraften i tankarna, tycker jag, och jag måste alltid samla ihop mig igen och se till allt som jag fortfarande kan.

med penseln igen!



Ursäkta kabeln! Nu fattas det tre barnbarn på bilden. Jag kanske ska ha med en mormor också...

har jag fått till födelsedagspresent. Två lila ljus av min lillasyster, som jag skrev om tidigare.
Sex randiga skålar i olika sommarfärger och fyllda med ljusmassa fick jag av Hans och Greta igår. De Gratulerade mig då, för på födelsedagen var de ute med sin husvagn vid havet. Hans hade  valt dem med stor omsorg, berättade mamma Sara.

Jag kan precis se hur han står och funderar och till sist hittar den lämpliga saken till mig. Han väljer alltid rätt...vet vad jag gillar. Love, love, love! Ljusen ska stå i uterummet, tycker han. Greta tordes inte tända ljusen men Hans tände två igår, när han var hos mig och placerade ett ute på ett bord och det andra i uterummet. Det var redan mysigt med familjen här och det blev ännu mysigare med de tända ljusen. Det börjar faktiskt mörkna lite nu framåt 21-tiden, så nu är uteljustiden här.

Jag kan behöva ljus för tillvaron är tuff nu för mig. Jag törs nästan inte nämna det, men vi slarvade med att använda gåstolen mellan rullstolarna idag, så jag druttade på ändan i vardagsrummet. Inget hårt fall men jag hamnade på en väldigt låg nivå. Låg där på golvet, som en hjälplös krake, och kom inte upp. Mannen var med, förstås, men han hann inte fånga mig. De här fallen kommer så oväntat snabbt i moment, som jag har gjort massor av gånger, så jag eller han är aldrig beredda på det.

Han ville dra upp mig, men då blev jag så osäker på om han kunde klara av det, så jag vägrade först. Jag blev också osäker på om jag kunde stödja på mitt friska ben. Skulle jag ringa på hemtjänstlarmet? Kunde han fråga en granne? Han provade först med att gå till grannen, som inte var hemma. Själv var han övertygad om att han klarade att dra upp mig, så efter lite övertalning och taktikgenomgång av Mannen fick han till slut ta mig under armarna bakifrån och drog på så vis upp mig på en pall. Från pallen flyttade jag mig till gåstolen och från den till rullstolen och så var ordningen återställd. Ingen skada skedd den här gången...bara ytterligare påbyggd osäkerhet för min del...

tills jag ska avgipsas. En blomma mindre på varje stängel för varje dag...

men inte vilken blomma som helst minsann! Jag kan aldrig se mig mätt på dem. :-)Love, love, love!

Blomman är den mest perfekta skönhet, som jag någonsin har sett. Den finns i mängder av färger och sorter, som blommar från maj till september. Det är bara att planera i rabatten och välja de, som man blir förälskad i. 

Jag köpte min första planta vid Taxinge Slott för där stod han Dagliljornas mästare. Försäljarens engelskklingande uttal hörs fortfarande i mina öron.  "Daglilja" låter underbart om det uttalas av en engelsk man i sina bästa, mogna år. Han var helt "frälst" av familjen Dagliljor och hans engagemang smittade över på mig. Jag köpte förstås en planta och tänkte mig att fylla på med nya efterhand i rabatten.

En till blev det... nu känns den tanken inte möjlig längre. Min första daglilja har sju stänglar i år, så jag har en fin utdelning av den. Den andra, som jag satte bredvid min första älskling, har inte kommit med blommor ännu. Jag såg i alla fall ingen knopp innan gipset kom på.

Det är så otroligt långsamt nu med att ha benet gipsat. Jag sitter och sitter och då ser jag allt, som jag annars skulle ha gått och plockat med. Mina fönsterblommor, som har vissna blad och blommor, som jag brukar pyssla med mest varje dag. Dammet, som lägger sig som en grå hinna överallt, brukar jag gå runt och torka bort. Uterummet, som belamras med fat, krukor, blombuketter i en enda röra...ingen Feng Chui där inte. Där brukar jag plocka tillrätta sakerna och ställa dem behagligt smakfullt i en fin harmoni.

För Mannen är alla sådana moment oerhört betungande. För mig tar det normalt ingen lång tid utan sker så där på vägen förbi, som är så vanligt för oss kvinnor. Nu går inte det, när jag inte kan ta mig fram för egen maskin. Mannen ser inte alls att inredningsdetaljerna står oharmoniskt eller att post och tidningar ligger kvar framme...varje sak, som jag ber honom om, följs av en röstton, som inte speglar intresse eller lust. Ogin och sur, låter han då. Han förstår heller aldrig vad jag menar, så jag orkar inte beskriva övertydligt för honom. Det tröttar så mycket att försöka förklara allt så noggrannt. Jag besvärar honom därför inte med allt som jag ser, utan sitter och känner mig så stressad av gipsets låsande effekt. Tursamt nog har jag träffat andra personer än Mannen varje dag den här veckan. Då går tiden genast fortare och Mannen kan "pula" med sitt under tiden...slipper mitt tjat och allt rullande t.o.r. till toan.

Skam den som ger sig! Idag är det tio dagar kvar till avgipsningen på Ortopeden. Måste hålla ut till dess och korsar fingrarna och önskar, att foten är läkt fint då och klar att börja tränas upp igen. Nu försöker jag stärka benen, så jag gör muskelövningar med dem. Jag ställer även ner foten på golvet med ca. 20 kg tyngd(har provat på en våg), för att kunna gåträna med gåstolen. Två personer går bakom mig, som vurpskydd. Jag måste medge att det går framåt fast det går långsamt framåt och är så förtvivlat långsamt att sitta och räkna ner dagarna tlll dag noll.

Innan juli började, så trodde jag att månaden skulle bli agenda-tom och låsa Mannen väldigt mycket. Jag ordnade då en Ledsagarevikarie E för att avlasta honom. Hör och häpna! Hon har inte varit här ensam med mig mer än en gång! Till min stora glädje förstås, har de resterande gångerna med Ledsagare E, blivit dagar med mina nära och kära, som har varit här hos mig (och hos Mannen). Då har hon varit bredvid mig och ändå hjälpt mig med mina praktiska saker, så att Mannen bara behöver koka kaffe och laga mat och umgås.

Har just lyssnat på min Kusin K:s spelande mailuppvaktning och läst hans góa Grattishälsning. Jag blir lika glad varje gång jag får  hans känslosamma mail. Har läst kommentarerna av min Blogg och känt kärlek i dem också.
Idag väntar jag på att min Lillasyster och min Måg  ska komma...dröjer nog någon timma till...och det verkar som att vi får ett fint väder idag, så att vi kan sitta ute i trädgården. 

blev jag igår. Och jag blev grattad gela dagen.

Först att gratta blev Hemtjänsttjejen, som började undra varför jag ville ha brunkräm och smycken. Skulle jag ha gäster? Varför, varför? Mannen sa då lite leende att  "Hon fyller år idag." Och då fick jag kramar och många uppmuntrande ord av henne. De är ju så söta allihop, som kommer till mig.

Så kom Mannen och gav mig två svarta vackra askar från en "fin" affär. Mycket nöjd och stolt såg han på medan jag med hans hjälp öppnade locken. I askarna låg förtjusande smycken av märket Snö. Örhängen, armband och halsband i form av svarta pärlor med snö-märket som gnistrar i silver, som passade mig så bra. Det är nog första gången som Mannen har inhandlat en present till mig helt av egen kraft. Inte underligt att han såg så nöjd ut, när jag blev jätteglad över smyckena. Love, love, love!

Plötsligt ringde min mobil, som är så tyst nu för tiden. Hade mina aningar om vem det kunde vara...Och mycket riktigt så satt Somris, Viktor, H och Olle och Grattade och vinkade i min lilla mobilruta. Och jag kunde vinka tillbaka precis som om de var hos mig just då. Underbara cyberteknik!

Mannens mobil ringde på fm. I den var min kära Kusin M, som sjöng så vackert och hurrade, så att jag blev alldeles tårögd. Hon gratulerade mig med hjärtekort och blommor på fredagen. Alltid lika omtänksam...

Jag tog en stunds födelsedagspaus medan jag fängslades av VM-speedway på TV. Vilka starka grabbar, som kör cyklarna! Nu vet  jag inte hur det gick för Sverige för innan alla heat var körda började mina gratulanter droppa in.

Min gamla virriga mamma kom med en stor och vackert rosa Hortensia, som mågen bar in åt henne och som jag inte är så säker på att hon minns att hon gav till mig. Hon förkunnade snabbt med sin lite elaka röst, som hon tar fram ibland, att hon minsann inte ville låna min rullstol fast den är skön att sitta i...för hon ska minsann gå så länge hon kan. Ingen empatisk behandling där inte...Under resten av kalaset satt hon, kan man säga, enbart med utan att delta. Här kändes den där pliktskyldigheten mot sina föräldrar så fasligt tydlig, som är så Luthersk. Jag var i övrigt omgiven av idel älskade personer, så jag tog inte illa vid mig av hennes "frånvaro". Jag har i alla fall en fin utsikt mot blomman idag...

Min lillasyster kom med en rödbrokig ros med sidenbandsrosett. Bara mellan henne och mig...Hon, mågen och minsta dottern(20-årsåldern) grattade mig med ett vackert ljusfat med en dragning åt lila/rosa.
Min storebror och svägerska kom ett härligt "Leta efter min Nallehjärtanyckel"-kort...ett slags terapeutiskt kort, som tog sin lilla tid att leta på, innan jag hittade nyckeln ibland massor av smådetaljer. De gav mig en rolig Sverigebok med mängder av igenkännande manéer av oss svenskar.
Mina skånska vänner kom med en vit och kraftig Hortensia i en silverkruka. Jättevacker...det är hortensiornas tid nu.

Tripp, tripp, tripp...så kom ett par små rosa barnskor gående på parkettgolvet...Så står hon där i rummet, lilla Alice, med sitt lockiga hår och i sin blommiga klänning med rosa leggings under...lite blyg mot alla utom mot mig. Ljuvliga gullunge! I bakgrunden kom Mamman och Pappan och stationerade sig i köket med sin medhavda sommartårta med jordgubbar och nyplockade blåbär. Nhea hade varit ute och plockat dem på morgonen...en riktig kärlekshandling. Love, love, love!

Presenter från Nheas och Saras familj skulle komma lite senare, så det blev en slags väntan på paket för mig, medan alla pratade på av hjärtans lust...så mysigt. Sara stannade till här direkt från en husvagnshelg  med sin familj. Hon gav mig en underbar rosbukett, röda och ljusa. De sattes i min favoriglastvas från IKEAs, som alla blommor blir så vackra i. I den stod de så vackert över kalaset, men när Mannen skulle fixa till det på bordet efteråt, så lyfte han den med en hand i den tunna kanten. Kanten bröts förstås av och han fick ett litet skärsår. Litet, som tur är! Vasen var fin men går att köpa nu också för sisådär 20 kronor, så det var ingen dyrgrip precis. Han lär sig av sina nya erfarenheter, precis som jag har gjort genom åren :-)) Nu får det vara nog med olyckor.  
Då Sara kom överlämnade de sina presenter under sång och hurrande. Av de vuxna fick jag en lyssnarbok " Brunstkalender" av Emma Hamberg...en fortsättning på "Mossvikenfruar", som kommer att bli en bra sommarbok. Sitta eller ligga och bara lyssna utan att behöva hålla i en bok. Så bra! Jag känner en sådan omsorg när de tänker på att göra det så bekvämt för mig som det går.

Och så blev det dags för det spännande paketet från barnbarnen Alice, Hans och Greta! Äntligen en hakklapp, tänkte jag, medan saliven flödade!
Nja, lite för hård för att vara en hakklapp väl...vad kan det vara!?
Omöjligt att gissa även för nyfikna mig!
Kolla vad jag fick! Jo, den allra roligaste, bästa och mest genomtänkta presenten i hela mitt liv...
 Vilken härlig present! Precis i min smak.


...var får flickorna sina idéer ifrån! Love, love, love!
OJ, SÅ MÅNGA SKRATT DET BLEV !!
Nu har jag en unik skylt...endast tillverkad i ett exemplar...bara jag som har en så´n! Genast får jag åklust. När kommer den där rampen som jag ska få till den för att kunna åka ut och in till huset?!
Nu MÅSTE jag ut och köra som bara den!!

Ett snabbinhopp gjorde Väninnan på kvällen och grattade mig med Peter Jöbacks samlings-CD. Så kärt besök fast hon ännu inte mår bra efter sin infektion...kunde inte vänta...

Och TACK alla som har grattat mig via SMS och på Facebook! Under den här dagen gick det många tankevibrationer genom cyberrymden...Kärleksvibbar!

Ja, bara i tanken alltså! Jag ser på British Open, golf på TV:n, från en underbart vacker plats på Skottland. Den heter Turnberry och ligger alldeles vid det öppna svallande havet. Några tee´s, utslagsplatser, är högt uppe på brant supande kanten ner till havet. En sinnessemesterresa, som heter duga minsann för mig!

I fyra dagar följer jag skiftningarna i väderleken och i spelets gång. Det är så oförutsägbart, precis som själva livet, ibland är någon på topp på listan för att plötsligt dala ner i den lägre delen av den. Då är det bara att kämpa på igen och klättra uppåt, åtminstone till mellandelen av listan. Fyra dagars spel speglar livets skiftningar ganska väl, tycker jag, som är filosofiskt lagd.

Jag är väl inte precis på topp nu, kanske mer neråt liksom, i alla fall fysiskt, än uppåt. Det är svårt att veta vad som är krämpor av olyckan och vad som är ALS. Mentalt har jag haft de allra underbaraste dagar på sista tiden. Jag har förbrukat flera block och pennor och tröttat ut mina kära besökare till gäspningar. Åh, så glad jag är över allt jag kan dela med andra i skrift och genom träffar! Men idag har jag och Mannen en samla-ihop-sig dag, för många dagar har på flera vis varit intensiva sedan min olycka. Vi tar pusterum idag frånsett en promenad ibland husen, så att jag kan se in i trädgårdarna på allt vackert som växer där nu. Bäst att pusta ut rejält, så gör det bra nytta, tänker jag. Sitter inne fast det är vackert väder. Har alla dörrar öppna, så att det blåser ett rejält korsdrag. Jag måste ha frisk luft hela tiden...tycker inte att jag kan andas annars.

Nu har jag "bara" två veckor kvar med gipsat ben. Jag är så spänd på hur benet kommer att fungera efteråt. Kommer jag att hitta några muskler igen eller blev frakturen nådastöten för deras vara eller inte vara. Jag skickar ut i cyberrymden önskningar om ett lyckat resultat.

Men först ska jag intensivt uppleva två veckor till av sommaren...

Tänk att vatten kan vara så otroligt roligt för åldrar! Ett paket vattenballonger....
slut på nolltid.


Lilla trädgårdsmästaren har full koncentration på den lilla vattenstrålen!


Stora trädgårdsmästaren har full koncentration på stora strålen
och tänker sätta fart på rosorna.

Vilken badbalja! Oj, oj, oj, så mycket vatten!

Läser i min agenda för den här veckan:
"Ett barn skrattar i genomsnitt 400 gånger om dagen.
  En vuxen 15. Vart tar de 385 skratten vägen?"
                                                                           av Lars Ljungdahl

Jag som alltid har haft barnasinnet nära till hands har nog skrattat nästan lika mycket som ett barn. Nu får jag också ofta lust att skratta men då åker det ner slem i fel strupe och jag får jättejobbiga harkelhostattacker. Viktor och Alice tittar alltid förvånat och undrande över vad som står på. Mammorna förklarar så gott det går och de små liven accepterar att jag får de här attackerna.

De större barnbarnen vill inte gärna visa att de ser mig sådan som då. De har ju en annan medvetenhet om att jag är sjuk...mycket sjuk. De har ju också sett mig som frisk och saknar nog alla våra upptåg och alla våra impulsiva handlingar. Jag var ju aldrig främmande för att leka med dem vad det än gällde...Många av våra lekar gör de själva nu medan jag tittar på. De är som små ritualer här hos mig. Måste kännas konstigt för dem att se att mina rörelser blir sämre och sämre. Det är självklart att de önskar att jag var som tidigare...en kanonbra fysiskt aktiv och skrattande mormor.

Jag har aldrig i hela mitt liv kommit någon så nära som nu. Jag får en ny närhet till alla som jag möter...inte minst från barnbarnen...kramar, en liten hand eller en stor hand på min arm, en vink, en puss, en hjälpande hand med någon enkel men omöjlig detalj för mig, ett ögonkast i samförstånd och av kärlek. Alla som läser vad jag skriver kommer också nära...tillfällen ges till att ta på varandra. Jag älskar närheten...den ger mig kraft att ta mig vidare. Det är inte jag som är stark...det är alla som ger mig närhet, som ger mig styrka.

som han efter min önskan placerade under min fot.


Olle målar alltid hemskt fasansfulla och skräckinjagande målningar.
Jag kunde vänta mig en grotesk målning...vågade därför inte låta honom måla alltför synligt.
Splasch! En krossad insekt blev det...tycker att den speglar mitt frakturögonblick exakt.
Visste väl att han förstår min smärta. Vi står varandra väldigt nära...
och vår kärlek tar sig många olika uttryck...love,love,love!

idag. Två skröpliga, sega 86- resp. 85-åringar knackar på. Vill se om vi klarar oss nu när jag har gipsat ben.

Svärmor irrar runt och letar efter några skor, som hon tror att hon har med sig. Hittar inga. Kommer istället tillbaka med sin handväska hängande runt halsen ner på magen. Hur obekvämt som helst. Hundra gånger säger hon, att hon inte ser bra längre men ska till läkaren i höst. Hundra gånger skruvar hon på sin hörapparat och säger, att den visst står på högsta läget men att hon ändå inte hör allt.

När jag talar om mig , så talar hon om sin son eller om sig själv, så vårt samtal är ganska meningslöst utom när hon mitt i alltihop kommer med lösryckta förståndiga kommentarer, som finns kvar inom henne från hennes klartänkta tid. Hon talar då om min förfärliga livssituation, om orättvisan i att de som är så gamla lever och att jag har blivit sjuk, om hur hon ser att jag fyller mina dagar med positiva saker fast jag har det svårt, om sorgen med att inte barnbarnen får ha sin fina mormor frisk, om sorgen i att Mannen och jag inte får bli gamla ihop. Djupt inom henne finns alltså en frisk bit, som jag får sålla ut från allt hennes surrande om annat. Jag tar in det hon säger och gömmer det i mitt hjärta.

Svärfar är klar i tanken och ser bra, så honom kan jag skriva till och ha en slags konversation med. Han sitter med tårfyllda ögon. Jag vet att han älskar mig och att hans sorg över mitt öde är oerhört stor. Jag försöker upprätthålla samtalstonen på vårt skämtsamma vis som vi alltid har haft och han nappar på det, så vi skrattar gott tillsammans. Men jag vet att han lider inombords.

Här sitter jag med huset fullt av alla upptänkliga hjälpmedel, så jag försöker göra så bra reklam för allt som går. Kanske kan det ändra på hans negativa inställning till att anlita hjälp utifrån. Jag talar om hur viktigt det är att avlasta Mannen, tänker att svärfar borde förstå att han måste avlastas också. Fast jag vet, att när det gäller  just det ämnet talar jag till döva öron. 

Stunden med dem idag blev den bästa stunden sedan jag fick min diagnos. Först i början tyckte jag att det bara otroligt sorgligt att möta dem. Sedan blev jag så f-d på alla gamlingar, som struttade runt överallt. Jag blev tvungen att ta en paus i våra träffar under en tid.

Jag är så hjälplös nu, att jag i en del sammanhang känner mig stark på något vis, som det här idag. Jag har landat i en känsla hos mig, som säger, att  om de vill möta mig, så möter jag dem så länge jag lever. De är goda människor, som bara vill mig väl...kan ju inte rå för att de blir så gamla. 

penslar i glas. Som ett stilleben står de i en energigivande inbördes ordning.


Nästa steg är att lyfta dem och fortsätta att färglägga min akryltavla.

Jag hade gjort en hörna på uterummets bord innan olyckan. Nu tar jag mig inte dit ut. Pust! Stön!
Kan jag få till en liknande hörna vid min arbetsplats...månntro...måste kunna komma dit med rullstolarna.
Idag är det Torsdag. Dags för Väninneträff. ♥ Kanske kan jag och Väninnan ordna med det idag på eftermiddagen.

Mitt stillebenen har Sara arrangerat, när hon kom som en virvelvind. Guldkortet i kortlådan har Hans sytt åt mig. Han har mycket kärlek, som han vill visa mig nu. Love, love, love!

och gjorde min arbetsplats så trivsam.

Hon har ju en fantastisk känsla för vad som passar var, så hon får platsen att utstråla en otrolig harmoni efteråt. Och fort går det!

Jag lämnade allt i hennes händer. Hon strök min nyaste kjol, som bara hon kan. Hon sorterade papper och annat och kastade en del, tror jag. Torkade och putsade tills allting blänkte. Pustade och stönade...över all lort, kan jag tänka mig. Körde bort Mannen, som mest var i vägen som en polis hörde jag henne säga. Han fick i uppgift att sortera och arkivera alla instruktionspapper och skötselråd till hjälpmedlen.

När vi kramades  "hejdå" för den här gången sa hon: -"Nästa gång tar vi uterummet!"
Love, love,love!

som det är nu. Lagom, menade jag.

Jag fryser idag, så det var bara att sätta på mig den röda velourmysdräkten och en grå ulltoffel och lägga undan bikinin igen. Och lägga mig under min rosa-lime-ljusblå-vita fleecepläd inomhus istället. Genast blir jag otålig och börjar undra när värmen ska komma tillbaka. Vilket velande! Först för varmt, då vill jag ha svalt. När det blir svalt, då vill jag ha varmt. Hur ska vädermakterna kunna veta vad som blir bäst för mig!? Lagom, tänker jag mot cyberrymden!

I natt sov jag annars den bästa sömnen efter olyckan. Det var så svalt i sovrummet igår kväll. Skönt!  Jag blev "purrad" av Hemtjänsten klockan 08,15 i morse, mitt i min djupaste morgonsömn. Hon kom in i sovrummet och sa ett hurtigt  " Gomorron!" och ställde bara fram gåstolen vid sängkanten, så det var bara för mig att kränga av mig Ventilatormasken och "pallra" mig upp. Yrvaket gäspande satt jag i min duschstol medan hon tvätttade mig på kroppen med min rosa tvättlapp. Jag når inte upp till handfatet från stolen...kan i nödfall tvätta av händerna, när någon står med och passar stolen, så att den inte tippar.

Jag har fått en mjukismadrass av Arbetsterpeuten, för att avlasta mina höfter, som ömmar på natten. Jag ligger som i ett fågelbo. Återigen känner jag mig som en ompysslad bebis.  Jag klarar inte av att göra några snabba kast i sängen med mitt gipsade ben. Jag vill helst att det också ska ligga på sidan. Det är så tungt att lyfta! Ibland under natten vid sidorullningarna, trycker jag antagligen emot med det gipsade benet, för då gör det jätteont i frakturen. Då vaknar jag till och blir jätterädd! Jag vill absolut inte skada benet mer. Jag vill bli av med gipset som det är tänkt från början...alltså idag om 4 veckor.

Ändå vill jag inte att juli månad bara ska vara en nedräkningsmånad tills gipset ska tas bort. Jag vill att sommaren ska vara länge.

Det gäller därför att få till ett riktigt bra sätt att ta mig ut på. Innan jag får en fast ramp in till huset via ordinarie trappan, så får jag använda min manuella rullstol utomhus, för idag tog Arbetsterapeuten och Mannen in ELrullen i huset. Den är så mycket bekvämare för mig att sitta i än den andra är. Nu sitter jag som i en fåtölj, som jag kan höja och sänka och ställa in så att jag sitter kanonbra. Kanske lite lågt ändå för benet, som jag får avlasta med högläge i sängen emellanåt. Då brukar jag läsa i Stieg Larssons tredje bok, lösa korsord eller se på TV, så det känns bra med de stunderna också.

Att ta mig ut nu är ganska krångligt via en mobil ramp vid tvättstugedörren. Den får jag absolut inte åka med ELrullen på.  -"Stolen kan tippa då.Jättefarligt", säger Arbetsterapeuten. Och det vill jag förstås inte vara med om...nu räcker det med olyckor för mig.

Det vore enklast för mig att sova på rygg nu med foten liggande högt på en kudde, men jag sover inget bra om jag ligger på rygg nu. När jag provar att lägga mig så, då sätter jag bara i halsen och måste fara upp i sängen för att få luftvägarna klara igen. Alla sådana manövrar med att få slemmet att lossna är otroligt arbetsamma för mig, så jag försöker undvika att ligga "fel". Svalget känner inte av när jag måste svälja. Det här är funktioner, som man använder massor med gånger under ett dygn och som man normalt aldrig tänker på att man använder. Jag sitter  här och medan jag skriver rinner alltså saliven ut ur munnen...jag dreglar som en bebis...dels för att jag inte sväljer och dels för att munnens muskler inte håller munnen tät. Jag, som fyller år snart, passar på att önska mig hakklappar med texten "Världens bästa mormor".

Mitt inlägg idag känns väldigt typiskt kvinnligt...från kyla till önskelista...så härligt ascosiationsmönster! :-))

Jag tänker, att det kan kanske komma som en efterdyning av allt ståhej, som har varit här sedan i måndags kväll. Kanske även av värmen som kom till oss och stannade en vecka.

Men kanske ändå mest av att jag inte är så rörlig alls, som jag hade tänkt mig att vara i sommar. Just den dagen som jag föll satt jag här uppe på övre platån och tänkte att "Så bra allt går för mig nu!". Jag brukar knalla runt härinne och plocka lite. Jag fick så klart en slags frustration över att plötsligt på bråkdelen av en sekund bli så hjälpbehövande. Jag kan ju inte, som jag brukar, lägga mig ner för att plötsligt hoppa upp och plocka bort några vissna blomblad. Jag kan ju inte bara gå och hämta den där grejen som jag glömde. Jag kan ju inte ta ett steg själv!

 Olyckan kom så olägligt, tycker jag, för huset hade sakta men säkert blivit väldigt rörigt. Mer rörigt än mitt nya liv i den ovanliga vardagen ville acceptera. Gränsen går någonstans vid då jag inte hittar i röran.

Mitt hem är ett levande hem men hade nu blivit ett livlöst hem. Livlöst blir det när allt bara ligger och ligger i olika röror. Det ligger instruktionspapper och apotekspapper överallt. Det ligger osorterad post huller om buller på köksbänken. Dagstidningarna samlas lite här och var i huset. Tomflaskorna och burkarna kommer inte till återvinning utan står på snubbelavstånd i tvätttstugan. Min kommunikationsplats vid datorn, alltså köksbordet, är rörigare än någonsin. Bordet i uterummet är belamrat med mina målargrejor utan att jag tagit ens ett penseldrag. Duschrummet är smutsigt och där står det flaskor och burkar högt och lågt. Speglarna går det knappt att se sig i längre. Blommorna inomhus börjar se olustiga ut och borde planteras om eller köpas nya. Klädhögarna i hallen med de där kläderna, som ska hängas in i garderoberna bara växer. Otvättad tvätt fyller alla  korgarna i tvättstugan. Okey, tänkte jag, låt det vara så tills svalkan kommer.

Jag väntade på en sval dag för då kunde jag och Mannen plocka ordning i rörorna inne. Men det kom ingen sval dag utan en olycksdag, som förvandlade mitt hem till en hjälpmedelscentral med ännu mer röra och många utspridda reservdelar till hjälpmedel. Arbetsterapeuten skojade och sa: " Man får inte ha möbler i hemmet när man behöver hjälpmedel".

Det blir väldigt trångt överallt, kan jag lova. Så nu är det inte bara rörigt hos mig, nu är det trångt också.

PS. Trots allt mitt skrivande om min röra, så ser jag gärna att jag får besök hit, för det bästa med mig sedan jag fick ALS är att jag struntar i hur det ser ut i huset inför andra. Jag vill ju så gärna umgås med andra. Jag har det alltså väldigt lindrigt nu när jag har gäster. :-)
Om det hade varit sisådär år 1977, så hade jag städat igenom hela huset innan, vilket alltid resulterade i att jag var jättetrött när gästerna kom.DS.

med en väldigt fin tröstetavla till mig idag.

Den är gjord av svartmålad frigolit och tovad ull med knappnålar. Vilken lysande materialsammansättning! Jag blev helt lyrisk!
Genast kom vi igång med våra skaparidéer, som har varit åtskilliga under årens lopp. Vi tänkte oss en firma där våra Män skulle såga till frigolitramar, jag skulle måla dem och C skulle tova ull. Julmotiv vore nog lämpligt att börja med nu.
Med gemensamma krafter borde vi kunna montera dem, tänkte vi.
På den tiden när C och jag jobbade ihop, så försökte vi få med oss vår manliga arbetskamrat i våra företagsidéer, men han hade i regel samma inställning till vårt kreativa flöde, som våra Män alltid har haft. Vår presentation till min Man föll inte i god jord idag heller...han vill hellre spela golf och det var han ganska säker på att C:s Man också vill. Då kom jag ihåg när mågen NIsse trött på Sara och mig en gång sa: "Är ni igång igen!". Karlar gillar inte för många nya idéer har jag förstått genom åren.
...nåväl, vi är vana vid att inte få med oss den manliga parten i våra kreativa idéer...och för oss är det, ska jag villigt erkänna, de fantastiska flow:n, som vi får vid vårt skapartänkande, som är roligast. Vi skrattade hjärtligt idag och som vi har skrattat genom åren...C och jag.

idag, som på beställning, så att mitt gipsade ben kan svälla av lite, precis som övriga kroppen också, förstås.

Jag kissar åtminstone mer idag, så Mannen får köra i schytteltrafik mellan toan och Tv-rummet med mig i en vit plaststol på hjul, som är en kombination mellan toastol och duschstol. Han börjar bli riktigt "haj" på det nu, men blir också lite otålig för jag stör honom väldigt ofta. Jag tycker nog ändå att han har fått nästan all sin "sittid" tillbaka nu. Och så har jag "pratat" med honom att det praktiska inte är så livsviktigt, som att vi har det bra ihop. Då tänker han till och stannar upp lite och kommer och umgås mer igen. Man boar liksom in sig, så att allt flyter smidigare.

Det gäller att förstå när det är dags att duscha och när det är dags att kissa! Idag t.ex.satt jag i plaststolen när Hemtjänsten duschade mig. Då sitter jag med  ändan ner i ett öppet hål i stolssitsen. I hålet kan man sätta dit en liten potta om man önskar kissa på det viset, annars kör man in hela stolen över en ringlös toastol och så kissar jag med ca. 2dm högre fallhöjd än vanligt. Och jag ska inte helst tala om hur det plumsar, när bajset ramlar ner från den höjden i vattnet. Jag börjar känna av hemoröjderna nu också av trycket med ändan ut i tomma intet.

Idag var det duschdags klockan nio. Jag låg och snusade när Hemtjänsten kom. Duschningen fungerade väldigt bra idag, tycker jag. Jag lyckades knipa igen och koncentrera mig på duschningen. (skrattar) Och det var oförskämt bekvämt för mig att bli schamponerad, intvålad och avtvättad, omsorgsfullt torkad, insmord med mjukmedel och fönad i håret av en tjej, som har humor och som älskar sitt jobb. Jag satt som en drottning på morgontoalett.

Och dessutom blev jag påklädd och inrullad till vardagsrummet för frukostvällingen, som jag åt medan jag såg på inspelade program. Medicinbiten och PEG-maten sköter Mannen för annars behöver jag ha ännu fler personer, som kommer hit, för hon som duschar mig får inte ge mig medicin. I Hemtjänsten är det Distriktssköterskan som sköter om det, men när Ledsagare M är hos mig så fuskar vi. Då får hon ge mig medicin.

blev det igår efter det att jag gått och brutit fotleden i måndags kväll hos Hans och Greta.

Jag minns precis hur kaotisk och trött jag kände mig när Mannen kom hemblödande och rädd en natt, för att han hade cyklat omkull efter firmafesten. Min första reaktion var ilska, för jag kände direkt att jag inte orkade ta hand om honom en hel sommar...just när vi hade tänkt ha det så skönt. Precis som nu.

Jag skickade honom med taxi till Akuten och där akutgipsades hans handled för att efter en vecka opereras. Då plockade de ihop över sju brottställen och han kom tillbaka med taxi framåt 22-tiden, alldeles drogad, knappt vaken efter narkosen. Oj, så trött jag kände mig då...nu kände väl Mannen likadant.

När jag föll i måndags, så hördes det ett rejält brakande i foten och jag fick en svimningskänsla medan Mannen ivrade med att vilja dra upp mig. Jag slog ifrån mig ihopkurad under studsmattan. Jag kom inte upp på en bra stund. Jag fick krypa fram till stolen och med stor kraft från Mannen kunde jag sätta mig i stolen igen. Hans, som hoppade i poolen och som jag hade menat att titta på när jag föll, blev helt bestört. Vi lugnade honom med att jag bara hade ramlat och slagit i foten...inget farligt...så han hoppade i  i vattnet igen.

Vi stannade kvar en stund hos Sara efter mitt fall på gräsmattan. Det gjorde otroligt ont att stödja på foten och att vrida den gick bara inte. Jag mådde inte bra, kände jag, fick lite matthetskänsla av och till...ville att Mannen skulle få sin middag och kaffe i sällskap innan vi åkte hemåt.

Jag fick hjälp av Mannen och Nisse och tog mig med stor möda till bilen, för då gjorde foten väldigt ont. Jag befarade en fraktur...tyckte att känslan var annorlunda än när jag stukade mig. Men Mannen anmälde min skada på Akuten som en vrickning, så jag fick vänta medan en annan dam med en ond arm togs om hand. Jag frågade varför han förringade min skada när han anmälde mig...han svarade att han inte visste hur han tänkte då...

Mannen fick ett ganska stort kaos inombords när röntgen visade på en fraktur. Han blir inte arg, som jag, utan snarare tyst. Röntgen visade att delarna inte låg helt tätt ihop, så att en operation kunde bli aktuell. Läkaren skulle konsultera Röntgenläkaren och Ortopeden nästa dag. Redan vid nio igår morse ringde Läkaren och sa att de hade beslutat att låta frakturen vara som den är under gipset och istället röntgenkolla den om en vecka. Det kändes förstås skönt att slippa operation samtidigt som jag tänker på hur den kommer att läka utan op. Den här foten har varit svag länge, så den blir väl aldrig vad den varit i alla fall. Hoppas ändå att jag sak kunna stödja mig på den igen.

Jag har inte mått särskilt bra av frakturen. Har haft mycket värk, som jag tar tabletter mot. I den här värmen är det svårt att reglera vattenbehovet till skadan och läkningens behov. Jag är mer inomhus nu med öppna dörrar.

Jag kan ju inte ta mig fram alls själv nu mer än några rull med rullstolen inne. Jag kan inte förflytta mig själv. Jag behöver hjälp med allting nu; över från och till sängen, till och från toan, till och från uteplatsen.  Jag når inte mina saker, som tidigare. Jag har inte haft ork än att plocka om dem. Ska be Ledsagare M om hjälp med det. 

Arbetsterapeuten och sjukgymnasten röck in med hull och hår, för att ordna avlastning för Mannen, så att inte han sliter ut sig nu. De var här hela eftermiddagen och anpassade med grejor från hela hjälpmedelscentralen hit: Provar och skrattar med ett stort engagemang. Underbara människor!