Nu börjar en ny vecka
Vi kompar bra. Vi mjukstartar på fm med "Efter tio" på TV4. Ibland ser vi på någon inspelad film. Sedan måste vi "uträtta" något, känns det som. Idag betalar jag därför räkningar. Då hjälper hom mig med att ta fram pärmarna, räkningarna och bankdosan till datorn. Sedan sitter jag ensam och gör mig av med pengar. När jag är klar plingar jag i klockan. Då kommer hon och tar hand om alla papper och sätter in dem i pärmarna. Hon är duktig med IT-tekniken och all annan teknik också. Jag väljer vad jag vill att hon ska göra för att få så mycket hjälp som möjligt med allting här hemma.
PA M. är en riktig städ- och plockdam. Hon har svårt för att sitta ner. Är alltid i farten med något, som hon ser behöver göras. Lite pedantisk, tror jag, som min Mamma. Jag, som hade lagt av med att städa för länge sedan har nu så fint, så fint här hemma :-) De två PA-motpolerna kompenserar varandra. Det breddar för mig vad jag kan få hjälp med.
Vid elva-tiden tittade min Svägerska, som blev änka in för att sitta och prata en stund. Hon tycker att det bara är hos mig hon kan få tröst och kan gråta. Hon tillåter sig att göra det med mig. Jag skriver rakt på sak och hon pratar gärna om sin stora förlust. Idag berättade hon att min Svåger fick sina favoritkläder och ett minne från var och en i familjen med sig i sin kista. "Så han har full mundering med sig", sa hon med ett leende. Hon tycker att det känns bra att ha gjort en kärlekshandling på det viset. En mycket fin och bra idé, tycker jag också. Vi bokade in en dag då jag tar Färdtjänst till henne.Jag kommer väl in där på något vis, tänker jag.
Jag är just nu väldigt slemmig och tröttnar fort i kroppen. Jag behöver nog byta luft i lungorna. Jag har inte varit utomhus så mycket i helgen, så vi tar nog en tur ut på em. Ingen resa är inbokad idag. Skönt med en tom dag emellanåt utan Färdtjänst att passa.
Mannen har min trasiga laptop med sig till IT-avd. på sitt jobb. Där tömmer hans arbetskamrat den på allt som jag har enbart på den. Jag tappar inget som jag skapat, vilket är ett stort PLUS. Nu får jag en ny laptop, så inget ont som inte har något gott med sig :-))
Igår fick jag flera fina möten
På fm kom Hemtjänstens A. till mig och fikade på sin lediga dag. Underbara A! Vi pratade om hennes nya jobbstation, om filmer och om golf till att börja med, sedan blev det barnprat. Hon har en fyra-årig liten prinsessa precis som jag har min femåriga Greta. Prinsessorna älskar först rosa och sedan ändrar de sin smak till ljust lila. Hur kan det komma sig att det blir samma färgval hos olika prinsessor? Liksom Alfons hittar Greta på alla upptänkliga anledningar till att inte kunna somna, när hon vill vara med mamma en stund till. Hon säger då att hon inte kan somna i sitt rosa rum precis som A.:s lilla tjej. A. ger henne därför ett nymålat rum i vitt och lila på hennes födelsedag. Hon har kalas idag.
På eftermiddagen åkte jag till min lilla, tunna, virriga Mamma, som fyllde 85 år. Hon hade redan sällskap av min Syster och min Kusin. De var vid Fjärilsparken när jag kom med min PA M., så vi väntade en stund i trapphuset. Jag hade min EL-rulle. Det tog inte så lång tid innan det hördes skratt och prat i hissen. Jag gissade att det var de som kom, så precis när hissdörren öppnades tutade jag flera gånger. Mamma blev så överraskat glad, så hon höll på att glömma att hon använder rullator, när hon ville rusa fram och hälsa. Hon blev både glad och ledsen. Det förstår jag så väl. Det kan inte vara lätt att se sin tidigare alerta dotter sitta i rullstol och dessutom vara stum och matas med sondmat. Vi försökte lätta upp känslorna runt det och det lyckades bra, tycker jag. Min situation fick inte ta över hennes kalas. Hon kom igång, som hon gör emellanåt, och visade foton och berättade om gamla minnen. Då är hon nästan som förr i tiden och det känns så roligt. Hon hängde även med på allt skoj, som kom från min Syster och min Kusin. De är gudomliga, som klarar av att skapa glädjestunder mitt i eländet.
Åh, så bra det kändes för mig att träffa Mamma! Om inte hon hade funnits, så satt ju inte jag här nu. :-) Hon har haft svårt för att vara kärleksfull under årens lopp. Har väl inte haft sådana depåer att ösa ur. Nu tillför hon mig lite kramar och tröstande ord, så en Mamma är väl alltid en Mamma - virrig eller ej.
PA M. tyckte att jag hade gjort månadens goda gärning när jag gjorde Mamma så glad.
Markisen är uppdragen
Lekfullheten vaknar även hos stora starka män, som Olle ibland. När såplösningen tar slut så gör han ny med sex puffar såpa och vatten. Lagom blandning, som ett Kajsa Varg-recept. :-) I solskenet får varje bubbla alla regnbågens färger. En del blir pyttesmå och andra väldigt stora. Såpbubblor av Olles lösning dröjer sig kvar en stund i gräset till Viktors stora förtjusning. Och H får lite skällning av Olle för att lillebror får såpa i ögonen fast han inte klagar alls över det utan bara skrattar. Just då ser det lite komiskt ut när Olle bannar på H. när han själv står med en burk såpbubblor i handen. Ja, se pappor! Passar alltid på att visa sin karlamakt.
Jag njuter av all lekfullhet och av varje blåst bubbla!
På tal om acceptera! Det är mycket som jag måste acceptera nu. Eller "finna mig i", som jag kallar det för också. Det hjälper ju inte hur arg jag än blir. Jag har det som jag har det ändå. Ibland kommer det över mig hur mycket som jag inte kan vara med om eller göra längre. Jag som aldrig har haft något tålamod får verkligen lära mig att ha tålamod nu. Min värld är en lugn värld. Jag kan sitta oerhört länge och bara titta mig omkring. Det är samma liv och rörelse i naturen, som det är i den materialistiska världen har jag upptäckt. Skillnaden är att i naturens livfullhet finns det ingen stress.
Familjens livfull är det ljuvligaste som finns. I den ser jag ingen stress heller.
Min familj ger mig energi tillbaka
Jag uttrycker min känsla för familjen genom min målning,
som speglar barnbarnens livfulla rörelser omkring mig
Sedan i torsdags har vi varit väldigt nära varandra. Vi behöver varandra när vi hamnar i svåra livskriser.
Sara, Somris och Nhea ger mig så mycket värme, så den energi, som jag förlorade på min svågers begravning, fyllde de på igen hos mig.
Somris, H(hjärtat), Viktor träffade jag två av dagarna hemma hos mig. Viktor är i en riktig lekperiod, så det är en ren fröjd att sitta och titta på honom. Han vill inte gärna krama mig men kastar små varmleende ögonkast till mig emellanåt. Han åkte i mitt knä, helt fascinerad, runt hela kvarteret med El-rullen. Det är också en slags kärleksförklaring. Viktor fick flow och skapade sin första akrylmålning.
H provade mina hjälpmedel både inne och ute. Hon tog en egen runda med El-rullen och kom tillbaka mycket stolt och nöjd. Hon skapade en fimpkruka till PA E.
Sara och Greta och Somris familj kom på lördagen. När så många var samlade ville Mannen bjuda på fläskfilélunch. Jag satt med ute hela tiden i ett underbart sensommarväder och njöt av all rörelse, som de gav mig runtomkring. Greta hjälpte till att mata mig. Hon var så stolt i ögonen, när hon blev delaktig i den hjälpen. 
Nheas familj kom som hastigast förbi med lite kvarglömda saker. Nhea och jag kramades så skönt. Alice dras med en förkylning, så hon kom bara förbi som hastigast i lördags. Skulle bara "heja" på Momma medan hon satt kvar i bilen. Oj, så ledsen hon blev när hon inte fick gå ur bilen. Hon svängde sina små ben över bilstolskanten men kom ingenstans när hon var bältad. Vi försökte säga, att vi ses en annan dag, men det tyckte inte hon. Lilla gumman, med sin bestämda vilja, ville stanna hos Momma.
Love, love, love!
När döden knackar på kommer ett nytt liv
När den enes livsuppgift tar slut, så börjar den andres. Han ville ut precis dagen före sin morfars begravning. Det om något är väl ett tecken på hur Livet går vidare och vidare.
Lite sorgligt är det förstås att han aldrig hann träffa sin morfar. Istället kommer han att få höra många, många historier om honom och på så vis skapa sig sin egen bild av honom. Han kommer att känna samhörighet ändå med sin morfar, precis som de som hann träffa honom.
Livet är en gåta, som aldrig ger något bestämt svar. Livet går, som katten, sin egen väg.
När Stockliljan når upp till grannens balkong
Trädgårdsmästarens fingrar tillhör min Kusin och fotona är tagna av ännu en Kusin, som kan den digitala konsten att skicka fotona till mig på. Vilket praktexemplar av Stockros det är!
Jag älskar den tekniken nu! Allas tillvaro kan jag följa genom det.
Dagarna rullar på
för mig som för alla andra.
Medan jag jobbade klagade många på hur långsamt det var när de var hemma och inte på jobbet. Så har jag aldrig känt det. Jag har egentligen aldrig haft svårt för att sysselsätta mig varken på jobbet eller hemma. Det underliga nu är, att tiden går lika fort, fast jag gör minimalt med saker under en dag.
Till och från ser jag ogräs som borde tas bort, en kvist som borde klippas, en sten som ligger i oharmoni, något skräp som borde kastas, en stol som står "fel" och borde flyttas, någon bortglömd tidning som borde tas in - ja, ni förstår vad jag menar - allt sådant som man gör i bara farten och knappt tänker på att man gör medan man kan gå.
Lusten att göra sådana i-bara-farten-grejor måste jag tänka bort. Ibland är det nära att jag far upp utan att tänka mig för, men benbrottet sitter som tur är i färskt minne, så jag hejdar mig ifrån att resa mig upp i tid. En vinst i det hela är alltså, att jag nu alltså kan sitta stilla och bara se mig omkring och ta in alla rörelser i naturen. Så lugn har jag aldrig någonsin varit förut. I min tystnad kommer det fram fåglar mycket nära mig. Just de här dagarna är det en liten, liten Rödhakeunge som trippar omkring i slänten, på gräsmattan och vid fontänstenen. den är ljuvlig att sitta och beundra.
I förrgår åkte jag med Väninnan och PA M. och shoppade blommor. Igår planterade PA E. dem. Hon bytte ut de vissna sommarblommorna till fräscha höstblommor i mina krukor. Jag valde att köpa Bollkryss, en vit och en gul, två sorters, lila Prydnadskål, vit Ljung och en klart, lila Cyklamen. Cyklamen är fantastisk att ha utomhus. Den tål 4 grader kallt. Förra året stod en sådan och blommade i uterummet ända till december. Vad nöjd jag är över den resan med Färdtjänsten. Nu har jag det så fint här igen.
Under mina gräsänkedagar kom förkylningarna till Nhea och Sara och barnbarnen, så jag har inte träffat dem på evigheter, känns det som. Vi har förstås använt cyberrymden under tiden Tur att den tekniken finns! Jag har både fått videofilmer och foton, så jag har kunnat följa deras dagar bra ändå. Igår fick jag två vackra kort med kärleksfulla hälsningar från min Kusin. Nästa gång som hon kommer hit har jag en överraskning till henne. September är rik på födelsedagar. Idag fyller min Skånska väninna år, så hon får ett fint Grattis-kort av mig. Somris, mina två bröder, min mamma och Skåningarna har födelsedagar då. Roligt att fira alla!
Nu verkar det ha lugnat ner sig på vårdfronten. Min nya säng med madrass är på plats i TV-rummet. Kvar är en ommöblering, som ska göra om datorrummet till ett vilorum. Det är en uppgift, som har överlämnats till Mannen och som då kommer att ta en viss betänketid innan den blir gjord.
Lugna obokade dagar är så sköna. Jag mår bättre när jag kan planera min dag själv. På bokade dagar gör jag antagligen för mycket, för jag blir så trött i kroppen då. Jag gör nog, när jag tänker efter, både de spontana sakerna och de inbokade, alltså dubbelt så mycket som annars. Ofta får jag lust att skriva även när jag har haft mycket omkring mig, fast jag känner en sveda i nacken. Vid femsnåret är jag sedan helt utslagen och har redan då förbrukat hela dagens energi. Jag vill ju helst skriva varje dag. Det måste jag tänka om i, men jag känner alltid en viss tidsnöd och den stressar mig.
Idag gjorde jag min bonus-svägerska så sorgeglad
att hon knackade på och kom in till mig redan klocka halv tio.
Jag skickade ett brev i söndags med en fotokarta på fyra stämningsfyllda foton till henne. Hon fick det igår men höll lite på öppnandet tills i morse. Ville nog inte riskera att bli för upprörd före nattningen igår. Hon blev så glad över mitt brev och över mina foton, så hon måste genast åka till mig.
Korten speglar en sådan stor optimism, så man kan inte undgå att bli glad när man ser på dem. Det var en vacker höstdag, så vi satt utomhus hela tiden. Jag tog dem, när min svåger och jag redan var sjuka, och ändå minns jag den dagen hemma hos dem, som en mycket ljus dag. Man blir glad över enkla, jordnära upplevelser. I mörkret hittar man ljuset.
Hon gick genom rummet och sjönk ihop i min famn och sa, att brevet var precis vad hon behövde nu. Grät och var glad samtidigt. När "barnen" är hemma har hon tagit på sig den tröstande rollen och har inte kunnat visa hur hon känner sig själv. Hon sa, att det är så skönt att få prata om sina egna känslor och om min svåger och att få bli omfamnad.
Vi pratade om begravningen, som blir en jordebegravning. Då kan vi lägga ner våra handbuketter i graven. Vi får gärna ge blommor i kyrkan vid kistan också. Då tänker jag genast på alla naturnära höstblommor, som han tyckte så mycket om. Och vi får klä oss som vi vill själv, säger hon, så naturligt. Allt sådant här praktiskt prat känns så banalt nu men det blir så ändå för det går inte att vara i sorgen hela tiden. Det orkar man inte i längden. Samtalet pendlar mellan de innersta känslorna till prylar i hemmet. Jag tar mycket på henne...lägger mina händer som ett tröstande tryck mot hennes hud.
Hon suckar och vi sitter båda tysta...det finns inga ord nu. Det finns ju inga trösteord att skriva heller till min bonus-svägerska i ett sådant här läge. Ingenting ger henne min svåger tillbaka...Jag trevade mig fram och uttryckte min saknad och tomhet. Jag skrev om hur mycket de båda har betytt och betyder för mig och att jag saknar att jag inte kan sitta och tala med henne nu. Och jag hittade rätt i hennes känsloläge. Jag "kallade" på henne och hon kom direkt :-)
Love, love, love!
Idag skummade det rejält
Den rosa badsvampen, som jag fick av Somris, gör så att tvålen löddrar otroligt mycket. Min SPA-tvål med örtdoft är också så koncentrerad att den löddrar lätt. Idag blev jag ren från topp till tå men efter handdukstorkningen åkte kläderna snabbt på utan både Deo-roll-on och hudlotion. Jag blir lite disträ när jag får hjälp, så jag reagerade inte heller på det. När jag kom på det skrattade vi ikapp, så att mitt slem rossslade. Skratt är perfekt att lösgöra halsslem med! :-)
Idag kommer Mannen hem, så min nattarbetande PA tog sitt pick och pack och flyttade hem till sin Man. Det känns lite vemodigt, för jag har haft så fantastiskt bra dygn med mina PA. Det är så trivsamt att bara vara tjejer i huset, tycker jag. Det blir mycket mer prat och skratt då, och så är de mycket, mycket mer snabbtänkta än Mannen är. Jag har haft så bekväma dagar. Har inte behövt förklara så där utförligt, som jag måste göra till Mannen, som aldrig förstår mitt första meddelande.
Jag flyr fältet till en Handelsträdgård på em med PA M. och Väninnan. Jag vill köpa höstblommor till mina krukor, som ser så sorgliga ut nu. Orkar inte sitta och lyssna på Mannens reseskildring just nu. När det inte fungerade, som vi hade planerat, att jag skulle följa med på resan, så känner jag enbart en orättvisa i hans friska möjligheter. Varför får inte jag också vara frisk?
Jag vill ju känna att vi fortfarande är ett par. Jag vet inte hur han tänker om det. Vi står just nu väldigt långt ifrån varandra...lever varsitt liv på två olika planeter. Undrar om han kommer att närma sig mig igen eller om han kommer att fortsätta att leva sitt eget liv fast jag inte har lång tid kvar att leva med honom...Jag tänker att det har han all möjlighet att göra längre fram...kanske tjugo år mer än jag...Varför stannar han inte upp nu ett tag?
Genom fönstret ser jag min PA
Jag har skrivit på en lista vilka som ska klippas bort. Hon har inga "gröna fingrar", så hon kan knappast något om blomsorter. Nu ser hon sin möjlighet att få lära sig en del, så hon vill gärna ta itu med den här uppgiften. Stup i ett står hon därför utanför vid fönstret och undrar om hon har hittat rätt sort. Jag nickar eller skakar på huvudet och hon bara skrattar.
På fm föreslog jag en genomvattning av alla orkidéer, när och om hon hade överskottsenergi. Det hade hon genast, så i en väldig fart blev alla krukor omvårdade. Nu hoppas jag på att det ska komma nya knoppstänglar efter den kuren, för de som blommar nu är på upphällningen.
Annars har vi kört med lata linjen idag. Inte förrän nu på em. kom vi på att mitt hår inte är genomborstat efter natten. Strunt samma för vi bara softar idag. Det är otroligt skönt att inte ha en enda tid att passa.
Till pluskontot hör att jag har träffat flera vänner och min kusin, som alla alltid tillför mig glädjeenergi. De gör det lättare för mig att genomföra mina nödvändiga träffar när det gäller hjälpmedel.
Jag har haft lust att skriva nästan varje dag - antingen i Facebook eller i Bloggen eller skicka mail. Ibland blir det planerade mail och ibland blir det spontana mail. När jag öppnar inboxen vet jag ju aldrig vem eller vilka, som har skickat något till mig. Då kan det bli väldigt spontana svar och så får andra vänta till en annan gång. Jag har också skrivit ett par brev nu till svärföräldrarna och till min "svägerska" som blev änka. De blir klara att posta till i morgon.
I veckan har det kommit och gått vårdare hela tiden plus att jag har tagit mig till flera av dem på sjukhuset. Jag har provat ut en motorsäng och en avlastningsmadrass. Jag har fått ELrullen justerad vid ryggstödet och nackstödet. Jag tog med min PA M. så hon fick lära sig att sätta dit TENS-en(elstimulatorn). Jag har provat ut en elstyrd gåstol.
När jag blir trött orkar jag inte att hålla upp huvudet eller att använda armarna. I torsdags var jag så där riktigt äkta trött, så då blev det sängen vid TV:n redan vid 15,30 och en bra romantisk film, som Hemtjänstens A. har lånat ut till mig. Jag fick t.om. avsminkningen och PEG-omläggningen gjord medan jag låg i sängen. Det var så skönt att bli ompysslad på så vis.
På fredagen var jag utvilad och hade äntligen tid hos fotvården. Lite SPA-dagskänsla blev det. Tånaglarna hade blivit så långa och nagellacket var jättefult. Jag fick beröm för mina fina fötter. Fotvårdaren pysslade om mina tår och satte på nagellack, så nu är jag så fin.
Min kusin kom med rosor och en glad pratstund
Då fick den rosa höstelden, som jag fick av henne förra veckan, sällskap.
Tiden bara flyger iväg när vi träffas. Vi har ju så mycket att ventilera, prata om. Hon är också så aktiv om dagarna och är därför med om många händelser, som jag får ta del av på ett mycket humoristiskt vis. Jag kan vara hur trött och trög som helst innan vi ses, men när vi skiljs är jag "skrattfull" (som lilla Greta sa härom kvällen) och allt känns så lättsamt.
Hon har hälsningar med sig från andra kusiner. Jag får då anledning att ta kontakt med dem. Och det är roligt för jag gillar att skriva. Jag känner mig så omfamnad av dem på något vis.
Love, love,love!
Nu har jag fått en Skateboardramp!
Den leder ut från entrén och har en vändzon åt tre håll. Jag kan åka till baksidan av huset och ut mot gatan. Den ser väl inte särskilt smidig och elegant ut precis men fyller sitt ändamål med 100%.
Jag klarar inte av dörren själv, så jag kan inte rymma hemifrån. Med ELrullen tar jag mig snabbt ut och in mellan regnskurarna. En dag försökte jag att åka runt på gräset och titta på blommorna i rabatterna. Vid tvättställningen blev det trångt att komma runt, så jag fastnade i det våta gräset och stod bara kvar och slirade där. Dubbelvikt av skratt satt jag i stolen tills min PA M. kom och knuffade på min stol. Efter mycket om och men kom jag loss i en "burn out" med djupa spår i gräsmattan, som följd av det. Min nyfikenhet ger mig många oväntade upplevelser minsann.
Jag har varit så nervös över att åka upp och ner för rampen på Färdtjänstens buss. Den har inga räcken och är så smal och när jag ska ut igen ur bussen, så måste jag backa ut. Min rädsla försvann när min arbetsterapeut mötte upp hos mig och stod vid min sida, som ett mentalt stöd då bussen kom. Chaffisen var kanonbra. Han tog det lugnt och sa precis hur jag skulle göra, så det gick så bra så. Nu har jag åkt två resor med ELrullen utan att oroa mig alls.
Vitsen med rabatter där rampen momterades dit blev väl lite si och så nu. Det blir med akrobatiska övningar, som man kan hålla dem snygga nu. Jag tycker inte att det gör så mycket med rampen där, för där har ingen(=Mannen) gjort snyggt sedan jag själv klarade av trädgårdsarbetet. Det är ju jag som äger de gröna fingrarna här i huset. Jag försöker att inte lida av sådant nu, men det känns ändå jobbigt att se allt visset, när jag vet hur snyggt det skulle kunna vara. Mannen kan väldigt mycket om gräs, sand och vatten, som typ en golfbana...
När inte jag kan komma till lingonskogen, så kommer den till mig
Det är Väninnan, som har gjort en avbild på sin skog. Där hittade hon och hennes Man 27 l lingon och det syntes inte att de hade plockat, så mycket fanns det där. Hon ville dela med sig av skogskänslan för hon vet att jag älskar att gå i skogen och hon vet att det är omöjligt för mig nu. Av det förstår jag att hon har tänkt på mig även på hennes lillsemester.
Nu står min lilla skog på uteplatsen, så att jag kan titta på den varje dag. På så vis kan jag följa med i årstidsskiftningarna, som är så viktigt för att jag ska vara i harmoni. Jag känner mig väldigt, väldigt nöjd över att ha den. Tack snälla, goá, rara Väninna!
Samma dag hade jag två Personliga Assistenter, för en ny skolades in hos mig. De peppade mig att följa med till ICA och handla. Det är jag så tacksam över för vi hade så roligt på den turen. Jag blev skjutsad i min vanliga rullstol. Det tyckte jag var så skönt, för jag har varit så trött i kroppen nu.
Halvvägs till ICA bor min jobbarkompis C. Jag fick en sådan lust att ringa på hos henne...var så länge sedan vi sågs. Hon är inte så snabb längre...tur att jag vet det...så vi stod kvar och plötsligt kom hon nyduschad utfarande i långbyxor och BH. Ingen blygsel där inte. Vi kramades och pratade och skrattade...vi känner varandras sorg, så vi gråter sällan ihop. Det blev en så mysig stund ihop.
Handlingen på ICA gick bra frånsett att kortautomaten inte gillade den kod, som jag slog in. Då hjälpte min PA mig med det. Jag kanske inte tryckte ner knapparna tillräckligt mycket. Expediten talade högt och tydligt till mig, precis som om jag inte kunde handla. Hon trodde nog att jag var nybörjare :-))
På hemvägen stannade vi till och hejade på en av mina PA:s döttrar. Hon jobbade men hade ändå tid att prata en stund. Hon verkade bli så glad över att vi stannade till där vid hennes jobb.
Oj, så bra det är med PA! De har en annan ork än Mannen att hjälpa mig med upplevelser. Love, love, love!
Oj, vilken röra det blev av det perfekta schemat
In på morgonen kommer min skånska PA och väcker mig med ett glatt: " Idag är det ny personal!".
Två nätter och en dag höll schemat! Då kommer jag genast att tänka på när jag själv var i chefsposition och satt timvis och planerade semesterschemat för ett trettiotal anställda. Vilket slit det var att få allt att gå ihop. Och så sprack alltihop precis som det gjorde nu.
Nu har just jag fått skyddsänglar som PA. Så lyckligt lottad är jag. De vårdar mig ömt...tänker nog på mig på sin lediga tid också...ställer upp på alla tider, så att det blir så bra som det går att få det för mig. Som tur är oroar jag mig inte alls över hur det går för dem att pussla ihop sina timmar, så egotrippad är jag nu. Jag vill bara slippa att vara ensam. Det är det enda som oroar mig nu och det är jag lovad att aldrig behöva vara under Mannens frånvaro.
Vädret bjuder på sommarvärme igen. Upp med parasollet. Och under det avnjuter jag min lunchvälling. Löser lite korsord. Läser dagens tidning. Pratar lite med PA M. Sitter stundtals och bara tittar på växtligheten och en liten, liten rödhakeunge, som pickar mat i slänten. Jag har haft en bra dag på alla vis.
