kom grannens solskygga fru ut och frågade sin man. Hon fortsatte upprört att säga: -"Nu har du varit på solsidan hela förmiddagen! Det är ingen annan som håller på så i värmen. Jag förstår inte hur du är funtad!?"

Vår termometer under markisen hade för länge sedan slagit upp i toppnivån, som är 45 grader. Så mina funderingar gick väl i samma banor som hans frus, när han började kantskära stenplattorna från ogräs med en spade. All manlighet har försvunnit från den pensionerade maken...alltså musklerna på kroppen har förvandlats till en gigantisk mage. Jag satt och tittade på honom när han pustade på med spaden, som om jag såg på ett teaterspel.

När han sedan också plockade fram högtryckstvätten mitt i Sommar på P1 höll jag på att få spader...som tur var tog det en väldig tid för den ohändige grannen att få igång den, så jag missade inte särskilt mycket av programmet. Jag blev däremot full i skratt... skadeglädje, kallas så´nt för...och blev tvungen att vända mig bort och hålla för munnen för jag kan inte styra mitt kraxiga skratt nu...vill ju inte att han ska höra att jag skrattar åt honom. Grannen försvann in några korta stunder men kom lika energisk ut strax igen och tvättade och tvättade med den brummande högtryckstvätten.

Vi andra två par, i husen efter grannens satt uppe på våra övre platåer i skuggan hela dagen...tog bara enstaka turer ner och in till huset för diverse ärenden som toabesök...i alla fall jag, vad granne tre gjorde kan ju inte jag svara för förstås...måste väl ha behövt det också...de hämtade i alla fall fika såg jag, precis som Mannen gjorde...och jag hämtade min välling, en mugg kaffe och vatten. Resten av tiden satt vi stilla. Hade tänkt njuta av naturens ljud...

Vilken sommarsöndag! Inte en lugn stund! Lite komisk ändå. Det påminner mig om min egen pappa. Det man har börjat på måste göras klart hur varmt det än är...Har Luther månntro sagt det!? Hade min pappa levt, så skulle han ha kunnat gjort exakt likadant. Han kunde heller aldrig tillåta sig att sitta stilla. Han jobbade också på som om han fått solsting med tunnelseende. Jag ler åt minnena...Nu kom han istället åter igen trippande och vippande på stjärten i form av en sädesärla. Lite lugnare tempo nu...

fast jag har flyttat busken från en annan plats till platsen under den Japanska sumaken och bredvid Rodhodenron.
Jag har fört ett krig med alla svartmyror, som älskar att äta på knopparna, och nu har jag vunnit över dem. Nu gäller det att njuta för de blommar inte särskilt många dagar, speciellt inte nu när det är så varmt ute.

Igår besökte jag och Mannen vår skånska väninna, som bor på landet vid en sjö. Hon är en mycket pysslig och glad prick, som alltid lättar upp stämningen. Vi pratade på om allt upptänkligt, som vi kom på efter hand - i en sådan där ascosiationsbana som är typiskt kvinnlig - och Mannen hakade på. Han börjar bli tränad nu, när han får läsa alla mina lappar, som hoppar mellan ämnena till hans förtvivlan. Det stöter på tankearbete emellanåt och det känns väl jobbigt nu på sommarlovet, kan jag tro. :-D

Har ju varit utomhus precis hela dagen och stressat kroppen med både värme och solsken,så kvällen ägnade vi åt fotboll, U21, på TV4, Sverige-England. Det utvecklades till en riktigt spännande match med straffsparkar för att skilja lagen åt. Sverige förlorade hårfint. Synd! Efter det såg vi klart på "Morden i Midsommer", som var ganska händelselös och ointressant...jag tar det i alla fall som en slags nedvarvning för natten medan jag vädrar ut den dagsvarma luften i sovrummet.

Var ute och kände på kvällsluften...stenplattorna var varma, som de brukar vara utomlands och fåglarna kvirrade på i den ljusa nattten.

Idag har jag bombat barnbarnen och deras mammor och pappor med MMS. Barnbarnen fick foto på mig och de andra fick foto på ett fång pionblommor. Längtan kommer och går och lättar när jag får den kontakten. Satt på övre platån och lyssnade på Sommar på P1 med sommarpratare Linda Olsson medan vällingen pumpades in. Linda O. har skrivit boken "Nu vill jag sjunga dig milda sånger". Hon talade om kärlek och vänskap med en behaglig stämma och varvade talet med väldigt fin musik. Programmet varar precis lika länge som det tar för vällingpåsen att rinna in. Bra omväxling tycker jag, för det kan ofta kännas enformigt annars att sitta där och höra pumpen ticka på.

Idag är det badväder för många. Härligt! Semestertider också förstås. Kan inte vara underbarare väder än så här för alla dem söker omväxling från hemmamiljön. Glittrande hav. Segelbåtar. Midnattssol. Nyponblommor. Smultron. Färskfångad fisk. Ljusa nätter. Love, love, love!

samma dag som vår tidning skrev en underbar vers om döden:

"Döden är ingenting alls.
Jag har bara fortsatt till
         nästa rum.
Jag är jag, och du är du
och vi skall alltid förbli vad
    vi varit för varandra.
Kalla mig vid mitt vanliga namn,
       tala till mig så där
  som du alltid har gjort.
Förställ inte rösten, inga
  påtvingade miner av
  högtidlighet och sorg.
Sluta inte skratta åt våra
gemensamma små skämt,
skratta som vi alltid har gjort.
Le och tänk på mig, önska något -
    en önskning för min skull.
Låt alltid mitt namn finnas med er
        där hemma, uttala
   det som ingenting har hänt,
sorglöst, utan spår av skuggor.
    Livet går vidare med samma
       innebörd som tidigare.
              Det går vidare.
    Livet är en obruten kedja.
Att jag försvunnit utom synhåll
       innebär inte att jag
    försvunnit ur era sinnen.
 jag väntar på er, under ett
               intervall,
     någonstans väldigt nära.
              Allt är väl."
                       Harry Scott Holland

med Ledsagare M. Det blev en  premiärtur på 2x2km i strålande solsken och med lite fläktande vind längs den en kilometer långa trädallén, som i slutet böjer av mot Herrgården vid sjön. Infarten till Herrgården var kantad med minst ett tiotal blommande djuprosa pionbuskar.

Jag åker på utsikten till Nheas tavla, när utsikten är som vackast en sommardag. På ditvägen har jag en bedårande utsikt över de gröna axvajande åkrarna och den blåglittrande sjön. Längs dikesrenen växer vitmåran, rödklövern, teveronikan och buskar av rosa nyponblommor, som alla doftar underbart i värmen. I fjärran kan jag höra ett lågs brus av biltrafiken men den överröstar inte fågelkvittret och insektsurret, som är närmast mig.

Jag gasar på med ELrullen i de små uppfartsbackarna, så att M får öka stegtakten och när jag märker att hon inte hinner med, så väntar jag in henne. Vi pratar inte mycket, för i så fall måste jag stanna och skriva varje gång, utan vi väntar med att utbyta reflektioner tills vi kommer fram till serveringen. 
M väljer att ta en kopp kaffe med en havrekaka till. Jag väljer att ta ett stort glas jordgubbssaft och ett  vattenglas bredvid.

Jag sätter dit slangkopplingen helt öppet och sitter vid bordet och sprutar in saften och lite vatten. Det är första gången, som jag gör det på en offentlig plats. Även det har varit en tröskel att ta mig över och nu är den också gjord och det var hur enkelt som helst.

M sitter och gungar i Grythyttans trästol medan vi sitter och tittar ut över sjön och precis samtidigt konstaterar att: " Så fint det är!". M tycker att hon har det lyxigt med så här fin tid på betald tid och jag tycker att det är hon värd flera gånger om, så bra som hon hjälper mig. Hon är alltid ett steg före liksom med salivpapper eller annan hjälp. Jag känner så tydligt att jag får mer energi över, när jag kan spara på mina muskelkrafter. Vi utbytte en slags kärleksförklaring om hur bra vi trivs ihop och hur roligt vi har ihop...

Jag satt bekvämt i min ELrullefåtölj, så vi gjorde oss ingen brådska hemåt...M har förresten fått tre timmar till hos mig nu, så nu kan vi använda åtta timmar varje vecka till vad vi vill i princip. Hemfärden blev precis lika vacker som det var dit. Jag såg en ödla springa över vägen men det gjorde inte M, som tyckte att det var lika bra för hon gillar inte reptiler. En liten svart och vit flugsnapparbäby satt på en kvist alldeles i vår närhet. Vi kunde stå bredvid den och titta på den en lång stund innan den flög iväg. Tänk, vilken liv och rörelse det är i naturen nu! Rena teaterföreställningen att sitta och se på är det.

Längs riksvägens dikeskant var smultronen mogna. Vi plockade inga...tyckte att de växte för nära avgaserna.
Jag kommer hem som en ny människa till Mannen när jag har varit igång med M.

PS: Nu har jag korsat riksvägen, vänt i upp-och nerförsbacke, kört slalom mellan koner, startat och stannat i uppförs-och nerförslutningar, provat olika underlag, åkt inne i sjukhuset, tagit hissen själv, öppnat dörrar själv och åkt olika fort. Jag blev godkänd i allting, så nu är det bara att tuta och köra. Känslan när jag sitter och åker är frihet att välja själv och så att känna av vindens härliga bris som fläktar i håret. Härligt! DS.

hade tackat för sig och åkt hemåt, föll jag pladask rakt ner i Oreganoodlingen och mitt på en kvist till Buskpionen som gick av mot min rygg med visst blodvite till följd.

Händelsen utspelade sig på följande vis:
I godan ro satt Mannen och jag på nedre platån av trädgården och njöt av kvällssolen och kusinernas uppmuntrande berättelser, som glatt dröjde sig kvar inombords. Plötsligt såg jag en liten snokunge snabbt ringla från husväggen och med riktning emot stenmuren. Jag knackade liv i Mannen, kan ju inte ropa, så att han också fick se den innan den försvann in i Oreganoplantan framför muren.

Mannen. som är ormrädd, hämtade en spade som tillhugg, utifall att den lilla ormen skulle komma fram igen. Vi gick och tittade men vi såg inget som rörde sig där i rabatten. Så vi återgick till vilstolarna igen. Men jag, som är ytterst nyfiken av mig  var förstås tvungen att gå dit en gång till för att titta om jag möjligen kunde se något...Jag böjde mig framåt och då tappade jag balansen och tog ett flertal akrobatiska fotsteg åt alla håll upp och ner på stenarna, trampade ner på alla tre prydnadsfjärilarna i rabatten och så for benen i vädret innan jag föll bakåt, pladask rakt ner i Oreganoplantan.

Just där på den ogästvänliga platsen var väl det sista stället, som jag då ville ligga på med tanke på ormen...och jag tog mig inte upp själv. Lite panik kände jag allt i det läget innan Mannen med stor möda kunde dra upp mig därifrån. I fallet hade jag hamnat på en kvist, som gick av mot min rygg och det gjorde riktigt ont och så kom det blod också...

Jag hämtade mig rätt fort efter fallet och satt här och tyckte att det var för dråpligt, att jag ska vara så nyfiken att jag glömmer bort vad jag klarar och inte klarar nu.

Av ormen har vi inte sett en skymt...

tänker jag, när jag vaknar till en klarblå himmel och inte behöver göra något annat än att gå ut och sätta mig i vilstolen och bara suga i mig av allt vackert som är runt mig nu. Mängder av insekter surrar omkring bland blommorna och jag går på snigeljakt vid stockrosen och tobaksplantan. Hittar två, som får komma till sällare jaktmarker via soptunnan.

Solen är otroligt varm och än så länge på dagen, så kan jag sitta i skuggan av uterummets ena hörn. Jag väljer att göra det även om jag riskerar att det kommer moln till eftermiddagen, för jag blir så tung i huvudet av värmen så här tidigt på dagen. Morgnarna är skuggtid för mig.

Kommer på sången "Mitt sommarlov", som gnolar på en stund inuti mitt huvud. Jag förknippar så klart vädret med sommarlov och tänker på Hans första sommarlov. Han som jag tycker nog att det känns något speciellt med det allra första sommarlovet...inte mycket tider att passa, långa kvällar på studsmattan och i bästa fall simma och bada om värmen håller i sig. Jag är ju så barnslig, att jag hur lätt som helst kan ta fram min egen känsla av sommarlov och flugsurr och dallrande värme från marken.

I mitt euforiska tillstånd stämmer förstås inte mitt mentala jag med mitt kroppsliga jag...som oftast, nu för tiden. Det är inte precis med några lätta steg jag tar mig ut, men jag tar mig i alla fall ut och det är vackert så. Lite flåsmätt sjunker jag tungt ner i stolen...jag har inga krafter att ta emot mig med. Jag överraskar faktiskt mig själv ibland, när jag nästan tappar andan då jag far ner i stolen utan att ta emot mig själv.

Idag på eftermiddagen väntar jag storfrämmande. Då kommer två av mina kusiner M och K till mig. Love, love, love!

av Mannen, när jag bad honom att göra pedikyr och manikyr på mig.
Åh, så skönt det var att sitta helt i hans varsamma vård. Först i fotbad för att mjuka upp tånaglarna medan US open i golf  spelades på TV med Zackrissons prat i bakgrunden.
Så upp med fötterna i hans knä och bort med det gamla nagellacket. Det känns lite vågat när han klipper mina tånaglar men jag kopplar bort den känslan och njuter av att känna när hans händer håller mina fötter. Så sätter han på mig tåskiljarna i röd plast och målar naglarna med mitt nya rödrosa lack och idag blir det väldigt bra nästan ingenting utanför naglarna. Vi ler mot varandra under tiden...
Och så klipper han mina fingernaglar oerhört korta. Känns nästan farligt nära huden, tycker jag, men de blir faktiskt väldigt snygga så. Jag vill ha dem utan färg...enklast att ha dem utan färg, som annars skulle nötas bort på en gång.
Jag smeker hans rygg under tiden som han fixar till mina naglar och då vi sitter så nära...lycka är att bli ompysslad och lycka är att pyssla om...Love, love, love!

eller är det bara som jag tycker nu, när jag själv inte kan äta mat...Jag kan inte låta bli att tänka på, att han kanske medvetet eller omedvetet förbereder sig för tiden utan mig. Skapar rutiner redan nu för hur han ska äta ensam...Håller kvar traditioner, som nu vid Midsommar, som vi alltid har gjort tillsammans.

Han mumsar i sig allt onyttigt han kan komma på, som han inte fått av mig förut, och han äter hela, hela tiden. Han blir väldigt trött och stillasittande av det. Har maten blivit som en tröst för honom, undrar jag.

Ibland tänker jag att han hellre kunde välja att komma och krama mig istället för att bulla upp med en ostbricka på sitt fat. Han slösar inte med kramar...inte spontana i alla fall.

När han ska börja att äta tittar jag på honom, så där lite i smyg, och ser att han går in i en egen värld när han sätter sig tillrätta med sin tallrik och sitt vinglas. Som en robot...Den här årstiden väljer han att sitta i uterummet. Blicken vilar en stund rakt framför honom...på vad vet jag inte...och så börjar han långsamt och omsorgsfullt att peta i sig av läckerbitarna, som han har lagt på sin tallrik. Om han får en skvätt vin kvar i glaset, så flyttar han ut i den öppna delen av terassen och fortsätter att sitta i sin egen värld, som om jag inte fanns, tänker jag.

Matproblemet har jag gråtit klart över nu, för min egen del....så jag är inte avundsjuk på honom...Klart att han ska fira Midsommar... men jag tänker att han hinner ju sitta och äta utan mig många, många år...så jag förstår bara inte riktigt varför hans måltider har blivit så viktiga för honom nu...viktigare än att vara med mig känns det som...å andra sidan är jag inte mycket till fru nu längre...men en bra matlagerska har jag däremot alltid varit...så kan han förstås känna det...en del av mig förknippar han kanske med mat...

...kommer maten som han lägger upp på sin tallrik att vara i fokus och smaka lika bra då jag inte finns, tänker jag lite fundersamt.

i solsken på fm. och den ihopspikade stommen till midsommarstången låg klar för att bara kläs,
när vi kom dit med blommor.


under mycket skratt och bra teamwork skapades en jättefin MIdsommarstång,
under full aktivitet av såväl de stora som de små.

Allt flöt på smidigt, som det gör när alla gäster känner sig som hemma. Sara och Nisse var värdpar för festen i år.
De hade förberett allting så bra. Dukat så mysigt midsomrigt inomhus för säkerhets skull. Väderprognosen var inte helt säker fri ifrån regn. Och mycket riktigt på em. kom det lnågra regnskurar.
Barnen lekte otroligt bra hela tiden. Jag tittade mycket på dem och följde deras olika lekar. Jag såg att de trivdes och  hade det väldigt roligt. Alla barn utom Hans dansade runt stången...han gillar inte sådana traditioner. De vuxna mutades med mer att dricka, om de dansade runt stången. Det fungerade mycket bra som muta :-)) De kände sig nog rätt nöjda efteråt för till sillunchen sjöng de snapsvisor, som den bästa kör man kan tänka sig.

I solskenet satt jag och njöt av att titta på och följa allas iver, när de klädde Midsommarstången. De band två stora kransar som hängdes på sidorna. De band små kransar till alla barnen och de som ville gjorde till sig själva också. Jag var mäkta imponerad av att både karlarna och kvinnorna var så duktiga med att binda kransar.
Och benen på Greta var fulla av spring...och tårtan den magnifika var full av jordgubbar...
Jag fick en härlig dag där, då jag också fick träffa Sara och Nisses alla vänner och de mig...
Grillningen till middagen blev nog en blöt tillställning, för här kom det åtminstone ett ihållande störtregn på kvällen. Är ganska säker på att stämningen var hög hos dem ändå.

och det känns i hjärtetrakten, när mina gobitar åker och luftar lungorna med havsdoft. Jag önskar så mycket, att vädret ska vara varmt och skönt, så att mina gobitar kan njuta mycket vid havet. Åh, vad jag unnar dem alla att åka på semester! Det är en speciell känsla i att planera och packa till den. Och så har man alltid bilden av en solig semester med många havsbad. Det är härligt att tänka så. Klart att man blir besviken om soltimmarna blir för få. 
 


Semester för mig var det då jag flydde från hemmiljön, som var så slentrianmässig, och bodde i två-tre veckor vid havet.  Nu är det precis likadant för dem. De har sina familjer, som de måste vårda varsamt. De måste nog tillåta sig lite verklighetsflykt ibland också,  hur knasigt det än är i verkligheten. De måste nog också ha ett rejält miljöombyte för att väcka liv i relationen och för att kunna ladda om sina batterier, så att de får ny lust att möta nya utmaningar efteråt på hemmaplan. 
Jag blir lite sorgsen för att jag inte kan semestra som vanligt nu. Jag har tur, som har en Man med sommarlov...så att vi kan vara tillsammans mycket i sommar. Jag hoppas att vi ska trivas att vara här hemma i år. Jag brukar alltid få lite lappsjuka, när jag är hemma mycket och då brukar jag hitta på så att vi åker till lite upplevelser. Jag vet inte om jag känner så i år. Just nu mår jag gott här hemma med min dator och min solstol.
Jag har ELrullstolen, som ger mig en del frihet. Har nyss åkt till sjukhuset och in där till Arbetsterapeutens rum. Där kollade vi på "körkort"-slistan och såg att jag har några moment till kvar innan jag får okey från henne. Jag får använda den nu också på enkla passager, så jag ska ta mig ut varje dag  med, tänker jag.
För övrigt mår jag hyfsat...inte mycket värk...någon mindre mängd saliv...lite dålig balans. Jag blir alltid piggare när solen tittar fram, som den gör idag.

efter att ha somnat om när Mannen hade pussat mig hejdå och gått till sitt jobb.
Jag knallade runt härinne i min morgonrock. Tog min frukost via PEG:en. Satte mig och läste dagstidningen. Hade inget inbokat före klockan 14. Funderade på hur jag skulle klä mig idag. Kanske bikini, för solen kom tillbaka idag...Klockan 09,40 kom jag plötsligt på att det var något inbokat på fm oxå! Tittade i min kalender. Jovisst, jag hade en träff här hemma med Arbetsterpeuten I klockan 10,15. Jag som gör mig i ordning så långsamt nu. Himmel och pannkaka, så ont om tid jag plötsligt fick!

Tursamt för mig så kom hon inte förrän klockan 10,30, så jag blev klar och fick till och med vänta en stund på henne. Jag skulle träna med ELrullstolen idag. Hon föreslog en väldigt lång runda. Jag satte fart medan hon kollade hur jag använde den. Korsade både stadsgator och riksvägen. Utan anmärkning. Jag måste korta den tänkta rundan med 1/3 för handen som jag höll joysticken med började bli för trött för någon längre tur idag. En timme tog min tripp på asfalt och grusväg. I  var nöjd över dagens körning. Hon återkommer i morgon. Jag ska nog köra vid trafikljus då. kan jag tro.

Efter lunchen kom min Ledsagare M och rullade mig till jobbet i strålande solsken. Det kändes viktigt för mig att visa upp mig i rullstolen. Jag förminskar lätt mig själv när jag sitter i den. Så blev det inte alls på jobbet. Där fick både hon och jag ett varmt välkomnande. Underbara jobbarkompisar, som hejar på mig och kramar om mig och säger några uppmuntrande ord, fast de ser mitt eländiga tillstånd. Jag lämnade tillbaka mina nycklar idag...varför ska jag ha dem kvar...de behövs till de nya fräscha jobbarkompisarna, kan jag tänka mig. Jag kommer ändå tillbaka till jobbet, behöver inga egna nycklar då.

Jag tycker att mina dagar går så fort. Sover ju bort en stor del av dagen. Tänker att jag behöver väl sova om jag sover...Nu får jag absolut inte bli stressad av det... Jag skapar ju min dag alldeles som jag vill ha den själv...idag blev det skapandet väldigt lyckat, tycker jag.
Nu är det hur som helst snart  "Natti, natti" för mig igen.

får det bli idag.
Jag rullade med Ledsagare M, ner till sjukhuset där sjukgymnasten håller till. Hon är så pysslig, så idag fick jag låna en elektrisk arm- och  trampmaskin av henne. Det är ett träningsinstrument, som går att köra både passivt och aktivt. Då den är på passivt går armarna/benen runt av maskinen och jag kan sitta avkopplad i min stol. På aktivt program måste jag själv trycka runt pedalerna. En rätt finurlig apparat faktiskt. Rätt tung är den, så den fick Mannen hämta åt mig i receptionen.
Så tog M och jag lunchpaus var och en på varsitt håll.
Hon kom tillbaka vid två, för då skulle jag åka till Frissan. Färdtjänsten kom punktligt. Det har inte strulat ännu med den faktiskt. Bravo, kan jag säga! Jag fick en timmes skön stund hos Frissan, blev tvättad, klippt, tonad och fönad. Och så åkte vi hemåt igen. M såg till att jag fick det bra här hemma och så var det dags att säga "Hejdå!" för idag.
Jag pressade snabbt i mig lite näring, så att jag kunde vila mig en stund innan Mannen kom hem. Det blir en del aktivitet när han kommer. Jag och han vill berätta om hur dagen har varit. Vila före dess passar därför rätt bra.
Jag mår rätt okey idag. Har ett helt plåster mot saliven, men det verkar inte särskilt mycket ännu, så saliven rinner i en strid ström hela tiden. Nu har jag en kökshandduk på mig som en hakklapp :-))
Undrar om jag ska titta på fotboll ikväll...finns just inget annat att se, tror jag.

för fallskärmen vecklade ut sig, så jag landade mjukt och behagligt i min glada dimension. Tack vare hela räddningsstyrkan, som kom  till mig igår och lyfte bort mitt tungsinne.
Dagen startade med duschhjälpen M. Hon var en ny personal för mig. Hjärtegod och ömsint. Hon behandlade mig som fullt normal och den förmågan beundrar jag alltid hos alla människor. Så väl jag behövde det igår.
Mitt i duschningen kom Nhea och Alice och innan jag var helt klar dök även Sara  och Greta upp med ett fång blåklint. Det blev liv och rörelse i huset. Kändes så befriande och skönt.
M. var just färdig med påklädningen av mig och höll på med att föna mitt hår, då min Systerdotter kom, som vi hade planerat. Hon blev både överraskad och glad över att få träffa sina kusiner här hos mig. De umgicks en stund, skrattade och hade det trevligt, hörde jag.
Så anlände arbetsterapeuten I och anpassningspersonen C, som skulle hjälpa mig med EL-rullstolen och se hur jag kan ta mig in i huset med den. Vi samlades alla här ute vid garaget och lyssnade och tänkte så att det knakade. De kom fram till att jag får en ramp med plattform, så att jag kan köra in den i huset genom vanliga entrén. Under tiden plockade Alice vita stenar vid rabatten, Greta ville spela strandtennis med någon och Viktor plockade med mina stenar i det blå fatet.
Jag tog en tur med ELrullstolen ihop med Nhea, Alice och I. Jag ville prova en backe. I lät mig först åka in igenom en vägspärr och ut på en grusväg. Där finns en brant backe, som jag skulle få prova att åka. Jag åkte fram mot kanten och stannade där en stund. Då kände jag samma känsla av fjärilar i magen, som jag kände då jag skulle åka nerför slalombacken första gången. Så tog jag mod till mig och körde utför och uppför backen och det gick så bra. Jag klarade det galant! Och roligt är det att åka med den också. Åh, vad jag önskar nu att jag ska kunna använda den en tid.
Vid lunchtiden tackade Sara och Nhea för sig och lämnade utrymme för min Systerdotter och mig att umgås ensamma. Vi pratade lite djupfrågor medan jag vilade mig i motorsängen. Vi har en del ouppklarade saker att ventilera. Mest av positiv natur...det har hänt mycket under hennes uppväxt...och ihop med mig då...en del saker är det bra att kolla av, så att de inte stannar vid fantasibilder. Vi ger varandra våra versioner och stämmer av, så att bilderna blir så verkliga som möjligt. Våra träffar gillar jag...vi hjälper liksom varandra på något vis.
Hon skjutsade mig till Psykologen B. Hos psykologen pratade jag om dödens betydelse för mig, om hur Mannen är delaktig i mina tankar, om relationerna med "de gamla" och om sorgen över att inte få de där guldåren efter 60. Tårar igen av tanken på att inte få de där 20-25 åren ihop med min Man och min familj.
Systerd. gick och shoppade medan jag var hos Psykologen i en timme. Eftersom jag inte hade visat henne var jag var, så gick hon till fel väntrum för att möta mig. Och så skrattade vi åt det, när hon efter en stunds väntan för mig kom till bilen. Hon gör mig glad!
Här hemma hade Somris, Viktor och H(hjärtat) kommit på kortvisit, innan de åkte till väninnans stuga där de ska sova onsdag-söndag. Underbart att de är i mina trakter några dagar. Så fick systerd. träffa dem här också. Fick ett SMS där hon skrev att hon gillade dagen hos mig. :-)

Vilken dag, full av aktivitet. Full av livsglädje. Jättehärligt! Jag kände inte ens trötthet förrän på kvällen. I och med allas närhet, kändes det som om jag fick hjälp av dem med att lätta på de tunga tankarna från igår. Love, love, love!

mitt psyke kom i obalans efter sjukhusvistelsen. 
På Lungavdelningen var Läkaren så positiv över mina fina värden...jämförde med KOL-patienter, som ständigt får lunginfektioner.
Hur kan jag vara tacksam över att jag inte har haft några infektioner i lungorna, som har behövt penicillinbehandling? Hur kan jag vara tacksam över att lungorna är duktiga och transporterar bort den farliga koldioxiden, när jag är så orkeslös? Hur kan jag vara tacksam över att jag fortfarande kan gå, när stegen känns som bly och tre steg ger mig andfåddhet? Hur kan jag vara tacksam över att jag fortfarande kan använda mina händer, när jag inte ens kan knäppa en knapp, dra upp ett blixtlås eller öppna ett brev som kommer? Hur kan jag vara tacksam över att magen och kisseriet sköter sig, när jag ibland inte hinner till toan i tid utan att få bajs och kiss i trosan? Hur kan jag vara tacksam över att jag kan skratta, när saliven rinner i en strid ström nerför hakan? Hur kan jag vara tacksam över att sondmaten fungerar så bra, när jag längtar efter sill, potatis och nubbe, jordgubbar med vispgrädde,  färskpotatis med smörklick, mjukglass, färsk sparris med parmesanost, grekisk sallad, grillspett, lasagne, ett glas vin i mina vackra sommarglas, ja, t.om en skorpa med smör på? (gråter över eländet....) Inte ens vädret är med mig idag...

Jag sitter vid köksbordet, som jag tillåter mig att vara  ett ganska rörigt bord nu.Jag sitter framför min laptop med mitt nya mobila modem, i min Rolls-Royceskrivbordsstol från hjälpmedelscentralen mitt bland mina anteckningar, mobilen, adressboken, kom-ihåg-lappar, vykorten, Morsdagstavlan och barnbarnsteckningar med alla kärleksförklaringar på, målarpenslar, blyerts-och bläckpennor och det inramade ateljefotot på Alice...
Varje gång jag kastar ett öga på henne så känner jag glädje...hon lindrar min nedstämdhet liksom MMS:et med Viktor gör, där han ligger naken på rumsbordet och kollar på "Bollibompa". Jag ser med glädje på Hans guldhjärtekort från Morsdag. Jag tänker på gulliga Greta, som inte gillar att jag inte kan prata med henne och på H(hjärtat) som mailade det mest förtjusande mailet till mig härom dagen....mitt i den stora  glädjekänslan finns min vetskap i att jag inte får följa dem tillräckligt länge.(gråter igen) och ingen annan heller för den delen...konstaterar jag, eftertänksamt med en sorgsen suck. 

Jag känner mig väldigt tacksam över att mammorna, Somris, Sara, Nhea, låter mig dela deras vardag, att de uppdaterar mig hela tiden om vad som händer och gör mig delaktig i deras liv. Jag är tacksam över att ha min underbara familj nära mig. Jag är också så tacksam över att min Man orkar vara nära mig i det här och för allt som han gör för mig nu, trots den förlust som han vet att han kommer att få uppleva längre fram. ...så jag kan alltså känna tacksamhet över andra saker, som finns inuti mig, och bortse från alla defekterna som är i mitt skal. Tack blogg för att jag kom fram till det!

När jag tänker på min familj, så lindras min sorg och då flyger mina tankar också iväg. De flyger iväg till alla mina kära vänner, som hör av sig och som träffar mig nu. Jag tänker på min fantastiska Ledsagare och min gulliga duschhjälp, som alltid får mig på gott humör och får mig att skratta. Jag tänker på Stieg Larsson, som ger mig en verklighetsflykt varje gång som jag sätter mig vid hans bok. Jag tänker på Facebook och alla härliga inlägg, som jag läser där. Jag tänker på all ungdomar, som har sina högtidspunkter just nu i försommaren med fester och avslutningar. Jag kan med tacksamhet tänka på omvärlden som jag får vara  en del av ännu...på livet som rör sig därutanför min dörr.

Jag är tacksam över att få vara kvar här på jorden ännu en sommar...

i form av lilla söta Dr. Katarina. Hon gav mig det positiva beskedet, att jag får åka hem redan idag! Yippi!
Hon berättar att lungorna transporterar bort koldioxiden bra och att nattens mätkurva såg bra ut. Jag behöver inte ens kallas för återbesök. Det låter fantastiskt bra, förstås.
Problemet med slemmet och saliven, som rinner hela tiden är, att jag inte känner slemmet i tid och inte sväljer undan saliven.Det retar då i svalget och inte i luftrören, så någon vidgande medicin hjälper inte i det läget. Det enda rådet mot den här slembildningen nu är, att inte ta slemlösande medicin för då kan slemmet bli för löst och jag får ännu svårare att hantera det i svalget och att prova plåster mot saliven.
Jag får antagligen träffa sjukgymnasten en gång till innan jag åker härifrån. Hon kan mycket om andningsbesvär och antagligen allt om Ventilatorn.
All personal är väldigt trevliga här...har gott om tid att prata...är specialister på sitt område. Gillar att jobba som jag kan se.
Det känns ändå konstigt att jag kan vara så oerhört orkeslös när allt ser så bra ut här, så då grät jag en skvätt och skrev till henne på mitt block: "Det är en dj-a sjukdom!".
Det går inte att göra någonting för någon för att hindra dess framfart...
Nu får jag leva dag för dag igen och ha små delmål framför mig, som att få ELrullstolen i morgon och att åka på skolavslutning på fredag ihop med alla mina kära. Love, love, love!

där Mannen tyckte att det är så fin utsikt i november förra året! Jag är alltså på Specialistsjukhuset för att mäta lungfunktionen igen. Då sa jag att det kan aldrig vara en fin usikt från ett sjukhusfönster. Och det vidhåller jag idag också. Idag gråter jag i alla fall inga tårar över att bli lämnad ensam här. Alltid något positivt, tycker jag. Jag har också en annan syn på undersökningen den här gången, nu när jag känner mig sämre än då...kan kanske få lite tips och råd, som jag kan använda mig av nu.
Nu är klockan tio över tre och Mannen har åkt den två och halv timmes resan hemåt. Jag önskar att han kan ta tillvara på och vila sig lite på sin ensamma tid hemma. "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" brukar man säga...
På den här tiden innan han åkte har jag fått träffa Läkaren, sjuksköterskan och sjukgymnasten. Jag skrev massor till den första och kunde använda i stort sett allt det, som jag hade skrivit, till de andra två för de frågar ungefär samma saker. Om hur det går med Ventilatorn, med slemmet, med sömnen och med maten. De frågar vilka mediciner, som jag använder. De frågar om jag kan gå och om jag har ont någonstans.
En undersköterska kom in och tog blodtrycket (125/80), tempen(36,8) och syresättningen(97%) genom en klämma i fingret. Bra värden, så långt!
Ventilatorns funktion till mitt nuläge ska jag prova inatt, då jag kopplas till en mätapparatur, som läses av varje timme. På morgonen tas så ett artärprov för att se syrgas- och koldioxidhalten i blodet.
När det gäller slemmet, så är det inte mycket att göra mer än fortsätta få loss det. En hostmaskin är ingen lösning för mig, som har dålig hostreflex.  Det bästa är att låta slemmet rinna ut ur munnen vid lite framåtböjd ställning. Hemma går ju det hyfsat men ute bland folk är det inte lika enkelt...ta hänsyn och vad ska de tänka...Folk, som jag inte känner, tycker väl att det ser äckligt ut men för mig och min familj har det blivit en vardagssyn. Småbarnbarnen tittar lite undrande på mig och försöker sedan att hjälpa till att harkla och hosta. Det är en stor åtgång på papper hos mig nu...
Återigen frågar de om jag har provat salivhämmande plåster. Sjukgymnasten här säger att de brukar kunna hjälpa bra i situationer som min. Jag får väl tvinga mig att prova dem en tid igen, fast jag upplevde dem som så obehagliga sist. Jag blev kruttorr i munnen och fick enm metallsmak av dem. Prova igen är ju aldrig fel, förstås...
Jag skickar en hjärtehälsning till min Väninna, till Nhea, Sara, Somris och alla andra som tänker på mig lite extra de här dagarna.

ni bloggarvänner följer min blogg.
Jag vill tacka Sara, Somris, Tulpan och Svintoflickan för alla fina omtankar och peppande kommentarer. Och Tack, ni andra, som läser utan att kommentera. Kram på er allihop!
Det är alltid lika roligt att delge er mina dagar. Jag skriver av mig mycket på såvis. Sådant, som samlas inuti mig nu, när jag inte kan kommunicera genom tal. Skriva! Det är mitt liv dé!

fast det är så mycket rajtan-tajtan överallt. För min del känns det som om jag firat Sverige klart. Kan ju inte ens sjunga Nationalsången, hurra eller skåla, så varför ska jag ödsla tid på det för. Min träflagga, som brukar åka ut och in vid alla firardagar står kvar i skåpet och det är verkligen inte likt mig.
Nej,idag satte jag mig i solstolen istället och riktade ansiktet upp mot solen, som tittade fram så varm vid lunchtiden. Mannen klippte gräsmattan med sin tysta Elklippare. Inga grannar var hemma i närheten. Jätteskönt, tyckte jag! Det blev en riktigt mysig och skön stund utomhus. Aldrig har väl trädgården blommat så praktfullt som i år. Fantastiskt vacker är den.

Framåt som jag alltid har varit, så har jag redan varit med om så många upplevelser. För flera år sedan var jag och Mannen på Skansen i Stockholm och vinkade till det Kungliga sällskapet, när de kom åkande i den öppna landån. Vi köpte biljetter till sittplatser, så vi såg hela festligheten på nära håll.
En gång räcker för sådana äventyr, sedan känns det som att det går lika bra att se det på sin TV ifrån sin sköna fåtölj. Jag kanske tänker just så här, bara för att jag vet, att jag ändå inte skulle orka åka iväg på några firanden nu...Jag är så nöjd över allt, som jag redan har upplevt och jag kan ta fram de tillfällena ur mitt minne när som helst nu.

med en ljuvligt ljusblå blåklockeliknande blomma från sig och kusin K. Den måste jag vårda ömt för den är vald med en stor omsorg, kände jag.

Jag hade i all hemlighet, tänkt att kusin M skulle få träffa lilla Alice idag, men Alice hostade tyvärr för mycket för att komma till mig idag. Så de får ses en annan gång. Och jag får också vänta en tid på att få gosa med Charmtrollet; för först reser jag till Specialistsjukhuset och sedan reser hon bort några dagar. Så kan det bli lite långt emellan våra träffar ibland och inget att göra något åt.

När kusin M och jag träffas, så blir de träffarna alltid väldigt innehållsrika med mycket skratt och i mitt fall massor med host- och harkelattacker, för hon har outsinliga källor att ösa ur från sitt superaktiva liv. Jag får också veta en mängd oförklarade saker från min barndom, som min mamma aldrig berättade för mig. Mamma tyckte nämligen att barn var barn, som ingenting förstod, så varför förklara vuxensaker för dem. Jag var ganska intelligent även som liten, så jag kände lätt när sanningen inte kom fram till mig. Hon hade ju satt gränsen för vad som skulle berättas och jag var ett lydigt barn, efter bannor om min nyfikenhet från mina föräldrar. Jag vågade inte fråga mamma mer då.

Nu berättar kusin M om allting som jag vill ha svar på, för hon har varit med längre än jag och minns saker ända från min bäbistid. Hon ger mig en helhetsbild av min släkt och det har jag saknat förut. Vi känner också att vi står varandra väldigt nära, så det känns mycket naturligt och skönt när vi träffas. Jag lever upp och skriver som en tok och hon tar på och av sina läsglasögon hela tiden och så skrattar vi åt det också. Och så kramas vi mycket. Mjuka varma kramar blir det, som innehåller både tröst och sorg. Love, love,love!

Under en sådan träff, som idag, pendlar vi mellan väder, vind och djupaste allvar. Och mitt i allt prat lyssnade vi på Open French i tennis på radion och hejade på svensken, som är i semifinalen. Det är ett överlevnadsskydd, tror jag. Vi orkar inte vara i , den djupaste sorgen för länge. Vi tar oss ur den och börjar att tala om blåmesarnas ungar som kvittrar i tvättstugeventilen och om alla buskar som blommar så vackert nu. Måste suga på det godaste som ges oss nu. Måste ta alla tillfällen i akt att tillföra oss positiva upplevelser. Skapa, som jag brukar säga, ett kärleksfullt spår till eftervärlden. Det är vi två bra på!

Och just nu vann Svensken den spännande matchen och är därmed klar för finalen på söndag...Bravo! Det gick inte många minuter förrän kusin M ringde hit och ville dela den vinstglädjen med mig och Mannen. Så roligt livet kan vara mitt i eländet!

vaknar jag tidigt med en otrolig värk i vänster ben...vrider och vänder mig om flera gånger...böjer och sträcker på benet...strechar benet åt olika håll...hör att Mannen snusar bredvid...somnar till sist om och sover stenhårt så klart när han ska stiga upp 06.45. Rör mig inte, vill inte vakna så tidigt...han klappar om mig lite och smyger ut ur rummet. Jag somnar om igen...väcks igen när han kommer in och säger "hejdå" med en kram...ligger stilla då också medan jag sträcker ut en hand som inte vill släppa hans hand...
Klockan är halv nio när jag vaknar på allvar...stel och mörbultad känner jag mig...av vattengympan igår? Eller av ALS? Jag kan aldrig avgöra det...någon oklarare sjukdomsbild än ALS finns inte, tror jag.
Jag stapplar ur sängen...orkar inte bädda ordentligt...drar på överkastet, som är tungt, så blir bäddningen osynlig för andra. Jag tänker ofta på vad andra ska tänka om mitt stökiga hem och mina orensade rabatter. Psykologen sa att: "det har de inte med att göra"...jag log när hon sa det...tycker precis så...men det är lätt att säga så...svårare att låta bli att tänka på dem. Hur djupt rotat är inte Luthers förmaningar om att andra är viktigare än man själv?!!
Klockan tio har jag kommit igenom morgonbestyren. Ingen dusch idag, men väl en noggrann avtvättning...vill absolut inte lukta ofräscht. Sondmaten på morgonen är Näringsyoughart med Lactulos för magens skötsel, blodtrycksmedicinen, anti-ångestmedicinen och Lifes osockrade Tranbärsjuice för slemhinnorna i urinvägarna med spruta via PEG-knappen.
Jag sätter mig i TV-rummet  vid läsbordet och ögnar igenom dagens tidning...ja, ögnar...ser ju många nyhetssändningar på TV, så den innehåller inga direkta nyheter för mig...en del lokala nyheter med dödsannonser och födelsedagar innehåller den förstås. Jag läser verserna och försöker tänka hur de som valt dem har tänkt...själv önskar jag en alldeles fantastisk indianpoesi, som finns i min "Vitbok" i mitt sovrum. Mitt ursprung är samiskt, som är nära besläktat med indiankultur...valet är därför helt naturligt precis som jag är ett med naturen.
Jag kokar kaffe och ställer på svalning till PEG:en. Lägger mig en stund med min mjuka ormkudde i motorsängen vid TV:n. Hostar och harklar intorkad slem från nattens öppen-mun-sovning...pinhåller mig kvar för att få lite vila. Liggställningen är ju så oerhört svår för andningnens skull...halvsitter...sjunker ner i liggande...drar mig upp igen mod stor möda...halvsitter igen. Morgonprogrammen innehåller nu bara tjat om EU-valet...intresserar inte mig särskilt mycket...ska ju inte vara med så länge till. Bör jag tänka på de efterlevande när jag ger min röst? Vill ju så klart att alla mina kära ska få det bra i framtiden...men vad är bra för dem då?...Gör nog som Olle; röstar på Piratpartiet...datavärlden är ju mina käras framtid...så varför inte :-)
Sprutar in kaffet i sonden. Det får sällskap med en allergitablett. Vädret idag är väldigt skonsamt för allergiker med blåst och regn,  men jag ska shoppa på sta´n idag, så då vill jag vara så klar i andningen, som det går...tar nog en slemlösande tablett också, så har jag garderat mig helt till eftermiddagens utflykt. Fick en ljuvlig sommarklänning av Sara på Mors Dag. Den känns för stor, tycker jag. Tråkigt nog finns ingen likadan i mindre storlek kvar...Sara  har kollat upp det. Så idag ska  jag med hjälp av Ledsagaren försöka hitta en liknande klänning. Hoppas , hoppas att det går bra att göra det. Jag har under en lång tid bläddrat fram och tillbaka i Gudrun Sjödéns katalog, men hittar ingen som jag faller för direkt där...slår nog det ur hågen...försöker hitta någon här istället.
Nu har jag suttit och kollat i min agenda...fullproppad är den två veckor framåt. Det är mitt stora dilemma...att få för mycket vårdtider, så att jag inte kan träffa mina släktingar och mina vänner. Jag måste planera för dem också annars funkar inte det...kan ta dem med till några vårdtider...när Ledsagaren får för många timmar. Slå två flugor i en smäll liksom. Nu vill jag ha roligt ett tag, känner jag. Fly från sjukdomen ett tag, nu när jag får hjälp av andra. Sista badtiden smet jag därför ifrån...sa att vi skulle på en bokad utflykt, fast vi bara har hittat på den själva...nödlögn, kallas väl det. Jag har därför planerat om lite i agendan idag... öppnat upp för min älskade besökare..
Jag sitter och tänker på alla er och fler därtill som inte har min blogg. Måste skicka ett kort till minkära kusin M, som inte har hört av sig på ett tag. Måste höra om något särskilt har hänt med henne? Tänker på Olle och min infekterade Väninna. Sänder healing via cyberrymden, så att de blir bra fort. Tänker på  mina flickor och deras män. önskar att de får ut mycket positivt av sommartiden fast jag är sjuk. Tänker på barnbarnen, som har så mycket spring i sina ben och som har sina fina avslutningar och som snart får sommarlov. Vilken härlig tid det var när jag tänker efter. Love, love, love!
Jag oroar mig inte särskilt mycket nu...tänker att allt går att lösa till det bästa. Tänker inte på min egen framtid så mycket...ägnar tiden till att följa andras planer och drömmar. Det är så roligt, tycker jag. Jag gläds alltid när jag hör framtidsdiskussioner.
Jag gläds också över mina personliga tillgångar. Flexibilitet är en, liksom anpassning är en annan...tur nu när jag förändras hela tiden. Jag gläds också över att jag har lätt att få till skratt...skratt är befriande och ger lätthetskänslor. Nu känner jag att det är dags för Pusterum....måste vila innan shoppingen.

blev en hemmadag med lite tvättning och blomvård i den mån jag orkar lyfta och bära.
Det är fortfarande högsommarvärme. Termomtern visar + 34 under markisen. Min tomt har två etage. På den nedre är det kokhett och på den övre svalkar det nästan kallt. Det är som om jag går till två olika kontinenter. Vill jag vara i Tropikerna så kan jag vara det och om jag vill vara vid Nordpolen så kan jag vara det.:-))
Jag sov till klockan nio i morse med ett öppet fönster för att få in den sköna morgonluften. Sedan har jag varvat dagen med att vila i solstolen i skuggan med lite tvättbestyr, blomvård och eftersatt vastvättning. Lyft sådant som jag orkar lyfta nu. Skrivit upp på Mannens lista det jag inte orkar med själv.
Jag har sorterat bort klädhögarna, som har samlats på min sovrumsfåtölj. Det var det som kändes skönast faktiskt. Jag har gruvat mig för den högen länge. Jätteskönt att jag gjorde det idag, så att jag nu äntligen kan sitta i min sovrumsfåtölj, som jag hade tänkt mig när vi ställde den där.
Jag har suttit och tittat på blåmesarna, som har ett väldigt tjå med att mata sina ungar i tvättstugeventilen. De flyger in och ut flera gånger i minuten. När de flyger ut  stryker de längs med marken ända fram till skogskanten. Vilken prescition de har vid sina flygningar. Jag fattar inte hur de kan pricka den lilla smala springan vid ventilen. De är så gulliga att titta på.
Jag tog mig upp via de sex trappstegen till det övre etaget på tomten med viss möda på em. Genast upptäckte jag, att jag hade glömt att ta med mig nackkudden till stolen, näsdukar till saliven och mitt pappersblock o penna. Jag kände att min grannfru ville få kontakt med mig idag, men eftersom jag glömt allt det där, så jag fick ingen ro där uppe utan gick helt sonika ner igen och in och skrev ett jobbarmail istället. Usch, så knäpp jag var då! Socilafobi? :-)
Stunderna utomhus har inte varit så långa för mig. Jag känner av min allergi fortfarande. Trist, tycker jag, men det är inte så mycket att göra något åt mer än ta allergitabletterna en tid framöver. Tyvärr kan jag inte heller vila särskilt bra ute i halvliggande ställning. Jag får alltid ner slem fel då och får fara upp och rossla loss det. Ibland blir jag så oerhört trött av att inte kunna hitta någon bra viloställning.
Nu har Mannen kommit hem från jobbet sitt, så jag ska umgås lite med honom också.

om jag bortser ifrån att jag har ALS, förstås.

Dagen bjöd på sommarvärme med en klarblå himmel. En sådan där varm dag när det är lagom skönt i skuggan.
Jag fick  en lugn och bra fm vid datorn inne varvat med att sitta i en stol i skuggan ute och vid lunch sondmatade jag mig inomhus, där det var rätt så pollenfritt. Mitt urusla tillstånd från fm. före hade gått över. :-)

Efter en, som jag tyckte, lång väntan kom så äntligen mina älsklingar...inte Somris, som redan har Grattat mig...men alla de andra. Mina älskade Mågar kom också till mig, svärmor. Det blev jag särskilt glad över, känner jag. Jag fick en färgglad sommarklänning av Sara och ett väldigt fint och kärleksfullt kort av Hans, som han har gjort själv. Alice kom med ett inramat foto på sig, där hon är så söt. Och Nhea överräckte en underbar blombukett till mig, som det hängde det mest kärleksfyllda kort, som jag kan tänka mig, på. Kärlekstårarna rann under en lång, lång Kram. Love, love, love!


Hela em satt vi i den blommande syrénbersån...pratade...fikade och tittade på barnen, som lekte med full energi.
Den Mexikanska hängmattan var populär, som alltid, så där låg det alltid någon och svävade i tysthet. De vuxna hade haft det festligt kvällen före, så lite baksmälla fanns nog med i bilden även om de inte visade det så mycket. Jag minns ju själv hur det kunde vara dagen efter ett partaj...Det är så roligt att de är på fester fast de har barnen små, tycker jag. Synd bara att inte jag kan vara barnvakt längre för det var också väldigt roligt. Nu njuter jag istället av varje minut som jag ser dem...försöker skapa lite närkontakt ändå.

PS: Vid tvåtiden dök helt oväntat de skröpliga svärföräldrarna upp. De är ; senila, hör- och ser dåligt och har dålig blodcirkulation. Jag har tyvärr inte mycket behållning av deras besök utan lämnar över dem i Mannens omsorg.De ville så gärna träffa mina älsklingar, så de stannade också kvar hela em. Måste förstås vara roligt för dem med lite miljöombyte. DS.