för mina PA, som ska vara dygnet runt hos mig, när Mannen är bortrest. Då föll nog en sten från hans bröst fast han inte talar om resan med mig. Då kan han, tycker han, åka med gott samvete, eller vad man kan kalla det för. Varför denna tystnad om resan? Det förstår inte jag mig på. Han, som brukar börja plocka med packningen och springa och fråga om tusen saker långt innan resedatumet, har inte ens börjat med den nu. Jag fattar ingenting.

Jag får helt enkelt slå bort det faktum att han är bortrest och anpassa mig till mina PA nästa vecka. De är så nära mig mentalt och de finns alltid som mitt stöd. Bättre med dem än en frånvarande man, tänker jag.

I morgon är vi bjudna till våra Skånska vänner. Det blir Färdtjänst till och från, så att Mannen kan ta några glas vin till maten. Färdtjänst är ju också mycket smidigare för mig än att använda vår egen bil. Jag kan sitta kvar i rullstolen hela tiden i bussen. Chauffören hjälper till med mig från port till port. Hoppas att jag är relativt pigg och slemfri i morgon. Idag är jag inte det. Det varierar från dag till dag.

Sorgen efter min svåger är inte så akut som i tisdags. Långsamt går det faktum att han är borta in i tankevärlden. Jag sitter ute och känner in om han är i närheten...vet inte riktigt som vad ännu. Jag tror att han överblickar alla sina nära och kära just nu med sin vidvinkelblick.